Menu
header photo

Charlie Andreasson

Human Right Defender

22/7-20

Hade en god känsla då jag vaknade och slängde in sängkläderna i tvättmaskinen, packade väskan och riggade om till civila kläder. Och läkarteamet dök upp, gjorde en runda ombord och kunde konstatera att de aldrig sett ett annat fartyg i så god ordning som vårt. Tro jag det, med all den tid vi lagt på att förbereda fartyget för inspektion.

Catania. Härligt att vara tillbaka. Och de som inte tagit sig någon annanstans samlades för en gemensam lunch och sedan fortsatte det festandet och turistandet. Men oron för vad Port State Kontrollen skulle föra med sig fanns inom oss, och mycket riktigt fick vi besked om att den elva timmar långa kontrollen slutade med att fartyget förbjöds lämna kaj. För ett nonsensargument att vi inte kan ha fler människor ombord en besättningsantalet. En sådan regel skulle innebära att inga fartyg i världen kan följa sjölagen att undsätta människor i nöd till havs.

21/7-20 Karantän #4 över?

Man vet när man är älskad. Vi kom till kaj som planerat men de som skulle desinficera fartyget dök inte upp förrän flera timmar efter avtalad tid. De hade inte tillåtits av vare sig hamnmyndigheten eller agenten. Som sagt, man vet när man är älskad. Än värre var det med läkarteamet som inte dök upp alls, och med det kunde vi inte heller ta ner vår gula flagga och gå iland. Det där med att vara älskad igen. Och medan vi stod där på däck slussades de vi undsatt förbi i chartrade bussar från Moby Zaza, glatt vinkande åt oss.

20/7-20 Karantän #4, dag 14

Imorgon går vi till kaj. En nästan två månader lång rotation med endast elva dagar till havs. Inte bara på grund av Covid-19 utan även för myndigheter och regeringars ogillande till det vi gör, räddar människor undan flykt. Det är så världen ser ut. Men imorgon går vi iland, en avskedsdrink någonstans, en sista natt ombord och sedan bussen till Catania och en kväll där innan hemresan. Hem till en trädgård i anarki och förhoppningsvis ett jobb som ger mig en nödvändig inkomst för att kunna fortsätta med det här.

17/7-20  Karantän #4, dag 11

Fortfarande till ankars. De italienska hamnmyndigheterna har sedan en tid slutat beordra oss att flytta ankarplats gång efter annan, gissar att de själva tröttnat på leken. Man vet när man är älskad.

Livet ombord går vidare. Vi har haft en hel del givande diskussioner och analyser om vad som skedde ombord och vilka faktorer som gjorde att vi började förlora kontrollen över skeendena, vad vi hade kunnat kontroller, vad vi hade kunnat påverka och vad som låg bortanför vår påverkansmöjlighet. Och vad som behöver förändras, såväl organisationsmässigt som vårt sätt att arbeta. Att skylla allt på de element vi hade ombord skulle inte hjälpa oss för eventuella framtida scenarier. Och samtidigt använder vi tiden till underhåll och förbättringar ombord. Och med förberedelser inför den kommande Port State Kontrollen.

11/7-20  Karantän #4, dag 5

Jag har redan skrivit ner mina tankar och funderingar om tiden ombord, använde mig av samma modell vi har under träningarna ombord på vad vi kan påverka, vad vi kan influera och vad som är bortom vår kontroll, detta för att lära vad vi kunde ha gjort annorlunda. Och idag satt vi i grupper med händelseförloppet i kronologisk ordning för att komplettera den med vad som utspelades inför våra ögon. Och ganska snart fick jag en klar bild att vi började förlora kontrollen redan under de inledande dagarna och att mycket efter det handlade om att dämpa det som sedan kom att ske. Till vår hjälp använde vi oss av det jag redan skrivit ner och jag kommer att bifoga de sidorna då vi alla tillsammans går igenom vad vi kommit fram till, detta för att ge en så klar bild som möjligt. Vi måste helt enkelt lära och förändra delar av organisationens struktur och arbete för framtiden. Visst, det går att skylla allt på en del element vi hade ombord, men en dag kanske det här återupprepas och vi måste då stå bättre rustade inför den dagen.

10/7-20  Karantän#4, dag 4

Arbetet ombord blir allt mer strukturerat igen. Psykologiskt stöd har erbjudits och getts till några ombord av psykologer utifrån specialiserade på trauman från krigszoner. Låter överdrivet kanske, och andra sidan vet dessa människor vad de har att göra med. Och att jag skriver erbjudits är en sanning med modifikation. Ala måste gå igenom det. Absolut inte nödvändigt för alla men det visar att organisationen tar vår hälsa på allvar. Och det handlar inte om att någon ombord blivit tokig eller behöver medicineras utan mer om vägledning hur vi själva skall lära oss av våra egna reaktioner och på bästa sätt kunna ge stöd åt varandra.

8/7-20  Karantän #4, dag 2

Förmiddagen fri, och det behövde vi alla för att sova ut. Sedan var det dags att göra fartyget rent och det dröjde inte många timmar förrän det blev allt mer tjo och tjim medan arbetet fortskred. Och precis som arbetet med att rena fartyget är viktigt så rensades mycket av den gångna tidens bekymmer, oro och frustration bort med lek. En nödvändigt och helande process, för en del mer än andra, och jag gjorde absolut ingenting för att stoppa det. Jag ser också nödvändigheten med att så snart som möjligt, innan tiden får detaljer att grumlas, analysera vad som skett, vad som fått skeendena ombord att eskalera som de gjorde, vad vi kan göra annorlunda för att det inte skall upprepas vare sig ombord eller i våra privata liv. Om vi inte försöka lära oss av vad som hänt och bara skyller det på `Bad catch’ riskerar vi att det återupprepas.

7/7-20

Kvart över tre på morgonen gick de sista av de själar vi undsatt iland, och inte långt efter det beordrades vi ut till ankarplats för vår karantän ombord, och detta trots att testerna av dem vi undsatt alla visat negativt. 14 dagar vi inte kan rädda människor i nöd alltså. Och våra kollegor ombord Sea-Watch 3 som ligger på samma ankarplats ytterligare någon dag, och dit för övrigt även Moby Zaza har sällat sig, kommer när deras karantän är över få besök av Port State Control. Det är vad som kommer att vänta oss också när vår karantän är över, den fjärde i ordningen för min del.

6/7-20

Det blev besvikelse utan större förvåning när vi fick order om att ankra istället för att gå till kaj i Porto Empedocle. Först åtta på kvällen, tolv timmar senare, kunde vi gå in men då vägrade trossmännen ta emot trossarna utan en så vi fick ligga och trycka mot kajen med hjälp av bogpropellern. Och ombord alla dessa människor som väntat sedan morgonen på att få gå iland. Först strax innan midnatt fick de första gå iland och då i grupper av tio personer vandrande i led mellan polis till den väntande färjan Moby Zaza där de kommer att få tillbringa 14 dagar i karantän.

5/7-20

Samma psykolog kom ombord idag, denna gång tillsammans med ett läkarteam som tog Covid-prover på samtliga 180 överlevande. Och återigen möttes psykologen av applåder. Och senare när vi kunde annonsera att vi, äntligen, fått en hamn att gå till och att vi kommer att vara där åtta på morgonen utbröt ett lättnadens jubel. Ändå utbröt ett slagsmål under småtimmarna på min vakt, ett slagsmål jag fick avbrutet omedelbart. Spänningar och frustration försvinner inte så lätt som man vill tro.

4/7-20

En italiensk psykolog kom ombord idag. Maken till karisma har jag inte sett på länge, hur han fångade dem vi har ombord, fick deras tillit och öra. Och efter vad han fick bevittnat skall han ha rapporterat till hamnkaptenen i Pozzallo att läget är allvarligt ombord och att vi omedelbart behöver få iland människorna ombord. Lät förhoppningsfullt, och jag med flera hoppades att besöket skulle eliminera de spänningar som fanns. Men för dumhet finns ingen gräns. En man, som så uppenbart lider av stressyndrom, stal en annans telefon redan inom en timme gått efter att läkaren försvunnit med orden att vi snart kommer att komma till hamn om alla höll sig lugna. Och det var först efter att vår egen läkare påtalat att han inte kommer att få någon mer lindrande medicin som telefonen återfanns.

3/7-20

En man försökte hänga sig. Om det var ytterligare ett rop på hjälp eller allvarligt menat har jag inget klart svar på, men det tyckas märkligt att utföra en sådan handling när de nästan är framme efter en lång resa från där de kommer. Men det är inte läge att inte ta något på allvar med tanke på att det nu har varit sex självmordsförsök bland dem vi undsatt, deras mentala hälsa och vad den kan förmå dem att göra. Så kom hoten. Mot andra ombord, mot oss som räddat dem, mot fartyget och kaptenen. Och vi har nu tvingats utlösa ett `state of emergancy` efter sju fruktlösa försök att få en hamn att gå till. Vi kan inte ta några risker, situationen är allt för allvarlig. Samtidigt är det otroligt mycket som står på spel med tanke på framtiden och våra möjligheter för oss att fortsätta rädda liv, och på våra möjligheter att fortsätta chartra fartyget. Dessutom, och vilket jag befarar, att den uppkomna situationen kommer att nyttjas av mörka högerkrafter som i en falsk mantel av humanism kommer att peka på vad för klientel vi försöker föra till Europa.

2/7-20

En magisk natt, lugnet före stormen

Däckvakt 02.00-04.00. En bra tid för ett vaktpass. De allra flesta sover, det är lugn och stilla. Så även denna natt fast vår stand-off har varit lång. Man gör det man behöver göra men tyst och stilla, och man får tid att tänka och betrakta. Så lutade jag mig över relingen i akter och fick syn på florerande maneter som spolades iväg av propellervattnet, lät mig fascineras av naturens skönhet, lyssnade till den spelande gräshoppan som förvirrat sig ombord. Och månen som gick ner över Lampedusa, med skenet av några få fiskebåtars lanternor. En magisk natt. Lugnet före stormen.

Sittande vid frukostbordet kom larmet i våra radios. Två män hade hoppat överbord och vi kastade oss ut med våra flytvästar och hjälmar, fick sjösatt den ena RHIB:en i rekordfart och snart hade de bärgat de två. Och ett längre samtal, eller förhandlande, med de två utspelade sig innan de togs ombord vårt fartyg igen, och från den stunden var vi alla på däck för att försäkra oss om att inte fler skulle försöka sig på samma självmordsförsök. De två männen kom från en grupp av nordafrikaner som alla visade upp psykiska stressrelaterade störningar, hade vanföreställningar, och efter självmordsförsöket blev de allt mer aggressiva och uppvisade självskadebeteende. Däckvakterna utökades från två personer på tvåtimmarspass till fyra personer på fyratimmarspass, ändå ökades spänningarna ombord och ytterligare en *gjorde ett försök att kasta sig överbord, förvisso lamt och som ett rop på hjälp, men det visade att det inte gick att slappna av under vaktpassen.

30/6-20

Ännu utan att ha fått besked om någon hamn att gå till för de överlevande ombord satte vi kurs mot den plats där en träbåt uppgavs ha drivit omkring under tre dagar. Det var inte svårt att föreställa sig situationen ombord, under brännande sol, utan tillräckligt med mat och vatten och utan någon räddning i sikte. Runt 50 personer varav sju medvetslösa skulle de vara, och vad medvetslös betyder i det här läget förstod vi alla. Vita säckar, så kallade bodybags, att lägga i vår kylcontainer.

Positionen var i den maltesiska sök- och räddningszonen och utan rimligt tvivel borde den maltesiska sjöräddningen kunna nå människorna i nöd först, fem timmars från målet som vi var. Om de ville. Allt för många gånger är de dolda budskapen vi får från myndigheter runt om i området en annan. Så vi satte kurs mot målet i avsikt att sätta press på dem att ta sitt ansvar utan att denna gång lyckas, vi fick utföra räddningen. Och det var mycket riktigt en överlastad träbåt med 47 själar ombord, överhettade och medfarna, men lugna och vid liv, och utan några medvetslösa eller döda ombord som vi först fått höra.

Några timmar senare var det dags igen, denna gång i mörker och en ännu mindre båt med 16 ombord. Vi närmade oss försiktigt akterifrån, noga med att inte skrämma dem ombord, men när jag försökte få dem att förstå vilka vi var och att de behövde stoppa motorn fick jag bara ”Tunisia” till svar. Ingen av dem talade engelska, och jag talar varken franska eller arabiska mer än ett fåtal ord. Snopet fick jag kallat upp vår andra RHIB och låta dem ta över showen. Och nu har vi 180 själar ombord, flera av dem för sjätte dagen. Men även en god nyhet nådde oss under dagen; den man som evakuerades visade sig inte vara sjuk i Corona.

28/6-20

Medivac. Termen för då någon eller några akut måste föras till sjukhus via helikopter eller fartyg. Mannen var från den första räddningen, samme man jag hade observerat hostade. Hade det varit innan pandemin vi lever i hade jag säkert inte reagerat, men nu kan det vara ett olycksbådande tecken.

Han hade hållits inne i kliniken ombord och situationen hade ständigt försämrats till dess att det inte återstod något annat än att evakuera honom. Om han bar på Corona eller om hans tillstånd berodde på något annat kommer dröja minst ett dygn innan vi får besked om.

25/6-20

Fortfarande långt från den Libyska sök -och räddningszonen sjösatte vi två av våra RHIBs. En liten eller medelstor träbåt närmade sig Lampedusa för egen maskin och efter konsultation med den italienska kustbevakningen följde vi efter dem på avstånd, beredda att rycka in om något skulle hända dem. Men det räckte med att vara eskortservice denna gång. En mjukstart för oss.

Så kom nästa larm. Återigen var vi snabbt redo att sjösätta vår RHiB, Eazy 2, och denna gång fick vi också undsätta de 50 männen och den enda kvinnan ombord som dessutom var gravid från den ranka träbåten. En liten kuriosadetalj är att vi påbörjade räddningsoperationen i maltesiskt vatten men avslutade den i italienskt. Som väl var var vädret lugnt och så var de ombord. Men vädret skulle snart bli lite sämre och bli till en större utmaning när nästa träbåt dök upp med 67 män ombord 40 sjömil söder om Lampedusa i den maltesiska sök- och räddninhgszonen. Mitt visir på hjälmen blåste bort men landade lyckligtvis i båten och jag hann få den påknäppt på hjälmen igen innan vi nådde fram. Hade inte sett bra ut att utföra en räddningsoperation utan tillräckligt med skydd mot Covid-19, inte nu när vi dessutom har ett misstänkt fall ombord. Men även denna operation gick bra och varade i en knapp timme.

Från en mjukstart ökade utmaningsgraden succesivt. Det som såg ut att bli nästa uppdrag skulle inte bli någon dans på rosor. En svart gummibåt med +80 personer ombord som lämnat Libyen två dygn tidigare drivande omkring, med flera döda och dessutom med en kvinna som fött ett barn ombord. Det var flera timmars körning till den aktuella positionen, våra kollegor ombord Mare Junio var framför oss men de är inte lika snabba, men där är också den libyska kustbevakningen. En kamp mot klockan tog sin start. Jag påbörjade min utsiktstjänst vid midnatt med kikarna avsedda för mörker, spanande ut i det spöklikt gröna skenet och med tankarna på hur situationen kunde vara ombord, vilka scenarios som kunde utspela sig när och om vi fann dem, hur jag bäst skulle introducera oss för att utföra allt så säkert som möjligt. Men redan efter en halvtimme in på min vakt kom beskedet att den libyska kustbevakningen funnit dem och vi vände om igen, lämnade åt Mare Junio att undersöka gummiflotten och havet runt den. Och tankarna fortsatte, den här gången på dem som drivit omkring i två och ett halvt dygn i sin flykt undan helvetet i Libyen, bara för att bli tagna tillbaka.

Foto: Flavio Gasperini

24/6-20

Sedan resten av SOS tillsammans med journalisterna kom ombord har internetanslutningen varit under all kritik, till och med sämre än under tidigare rotationer jag varit ombord, så jag skriver detta utan att kunna infoga det i min hemsida. Så var slutade jag? Jag minns inte. Vi lämnade Marseille under måndagen och det var, som vanligt, bråda dagar fram till dess. Vilket är lite av en felformulering då vi fortsatt haft fulla dagar av övningar, och för mig och teamet jag basar över, en hel del extrajobb med att få full koll på vår nya RHIB och all utrustning vi har installerat på den. Men det går framåt, och för många av de nya ombord dagliga utmaningar med att lära sig allt.

Våra kollegor på Sea-Watch 3 ligger nu för ankar i karantän utanför Porto Empedocle efter att ha undsatt och fört till säkerhet 211 själar. Så det är också det som kommer att vänta oss den dag vi tar oss mot land. Karantän #4. Och vad vi kan förstå kanske det heller inte dröjer länge innan vi är där med tanke på de rapporter vi får om båtar som lyckas ta sig till Lampedusa för egen maskin. Det är inte som att strömmen av människor som tvingas fly i icke sjövärdiga flytetyg över Medelhavet minskar, Corona eller inte.

17/6-20  Karantän #3, dag 15

15 dagar i karantän, en dag över tiden. Och imorgon bitti skall det andra coronatestet göras, och alla dem som stannat på hotellet den här tiden kommer ombord. Det kommer kännas som att det är folk överallt. Men samtidigt kul att få se dem igen, även om det är ansiktsmask på.

Som vanligt har det varit full fart ombord. Den nya RHIBen håller fortfarande på att köras in, utrustas och all utrustning som behövs för sjösättning trimmas in. Arbetet med duschutrymmet för de kvinnliga överlevande går framåt, äntligen fungerar AC-anläggningen för sjukhusmodulen, den nya tvättmaskinen till kläderna vi använt under räddningsarbete (coronatvätten) är snart färdiginstallerad, hyllorna för lagringsutrymme är i princip klart. Bla bla bla.

Och snart ger vi oss iväg, med några stopp på vägen för träning för att slipa fram perfektionen inför de kommande räddningarna. Räddningen Sea-Watch 3 gjorde idag lär inte bli den sista i området.

15/6-20  Karantän #3, dag 13

En dag då allt går rätt då så mycket hade kunnat gå fel. Jag fick testkört den mobila länspumpen vi har till stora träbåtar och den startade hur fint som helst, fläkten vi har till utrymmen under däck, också den till större båtar, fick gjort flera träbänkar av pallar, och sedan kom leveransen av en ny RHIB. En riktig arbets-RHIB utan något lull-lull utan en robust, naken RHIB med plats för bår så att man mycket enklare kan utföra hjärt- lungräddning om det skulle behövas. Och det bästa av allt, skönheten passade på plattformen.

14/6-20  Karantän #3, dag 12

Hoppade över en dag i skrivandet. Det mesta är sig likt med dagar fyllda av arbete även fast det gick lite trögare idag, söndag, lite av lugnet före stormen för imorgon kommer det bli hur mycket som helst. En helt ny RHIB kommer att levereras imorgon med helt nya maskiner, 2 x 115hk, och de skall köras in i tio timmar med oljebyte mm innan vi lämnar Marseille, plattformen där den skall stå kommer att behövas modifieras, all utrustning skall tas ombord. Sedan är virke beställt så jag kan bygga hyllor för förvaring i ett lagerrum ombord … jag skulle kunna hålla på i rad efter rad. Det kommer att bli mycket att göra innan vi är färdiga att segla, och än är vi inte många ombord. De som är kvar på hotellet kommer inte förrän på torsdag. Men jobbar vi på som vi har gjort hitintills och inget hänger upp sig kommer det att gå.

12/6-20 Karantän #3, dag 10

Kortat ner ett rostfritt rör för avloppet i kvinnornas dusch idag, ett utrymme som alltid svämmats över just för att avloppet av någon märklig anledning ligger nära två centimeter högre än det omgivande golvet. Tog större delen av dagen stående på knäna och det känns i kroppen. Men även om den delen av jobbet är klart kommer det att bli mycket efterarbete. Det måste tätas och jämnas till med epoxy eller liknande och vi får hoppas att vi får det levererat så snart som möjligt, själva kan vi inte av uppenbara skäl ta oss till någon affär.

Det här skrivandet är lite märkligt. Allt är bara ett ständigt förberedande och det är svårt att få det att låta spännande. För det är det inte. Bara en massa jobb.

11/6-20  Karantän #3, dag 9

Får erkänna att det är lite märkligt att skriva att man är i karantän när det jobbas för fullt, men det är det. Endast oss i karantänen ombord, men munskydd som ger en andnöd under ansträngande moment, med temperaturkontroller två gånger om dagen. Så vad fick jag gjort idag? De tre ´räddningsbananerna´ fick vi på plats och även gjort ett test att utlösningsmekanismerna fungerade som de skall, installerat alla rep och block för sjösättningen av våra räddningsbåtar och räddningsutrustning, sjösäkrat säckarna med livvästar etc. Sedan var denna dagen slut. Det skall gudarna veta att det tar tid att förbereda ett räddningsfartyg.

10/6-20 Karantän #3, dag 8

Mer bärande fram och tillbaka, pumpa upp våra flottar och `bananer` för att kontrollera att de inte läcker, ännu mer bärande, modifieringar för att anpassa verksamheten till corona-verkligheten samt att vi nu även har MSFs tidigare uppgifter. Men en sak har blivit uppenbar för oss alla, och det är att luften inte räcker till när man gör något ansträngande med ansiktsmasken på. Men det är väl det som är den nya verkligheten.

9/6-20  Karantän #3, dag 7

Ut från hotellet rakt in i en minibus för transport till Ocean Viking för att fortsätta karantänen ombord. Men det är en helt annan frihet, och det behövs verkligen jobbas på alla fronter för att iordningsställa allt för den kommande missionen efter att båten och utrustningen mer eller mindre har legat i träda, om nu ett fartyg kan göra det. Alla säckar med livvästar upp på taket till sjukhusmodulen, komma på vad som saknas och som behöver köpas in innan vi lämnar kaj, ett ständigt bärande av kartonger och annat fram och tillbaka, listan kan göras lång. Det blev inte ens tid eller ork över till att packa upp min väska.

8/6-20  Karantän #3, Dag 6

Ett längre interaktivt möte om hur organisationen ser ut och fungerar idag efter att vi inte längre har MSF som samarbetspartner, svårigheter det för med sig men också möjligheter. Ett givande möte. Och så Coronatestet, en örontopsliknande sticka fast mycket längre rakt upp i näsan. Allt annat än bekvämt kan jag säga. Och så en avslutning som satte guldkant på dagen, frukt. Det är inte till att ha höga krav när man är inlåst. Och så fick jag läst ut Max Blumenthals bok. Och utanför fortsätter livet runt fruktmarknaden fast nu har kravallstaketet avlägsnat, misstänker att Frankrike nu drar ner på alla restriktioner som pandemin har fört med sig.

7/6-20   Karantän #3, dag 5

Ännu en dag utan så mycket. Söndag. Fick gjort mediaträningsintervjun idag. Tvättat. Läst en hel del, även på balkongen. Och så det största under denna händelsefattiga dag, fick besked om att jag tillhör den halva som från och med tisdag skall fortsätta karantänen ombord Ocean Viking. Skönt att komma tillbaka till sysselsättning innan både kropp och själ blir fullständigt förslappade. Och i morgon förmiddag skall vi testas för Coronaviruset, det slutgiltiga testet för att bli ombordsläppt.

Nationaldagen   Karantän#3, dag 4

Kan se livet nedanför men inte delta i det

Lördag, en lugnare dag utan fullt lika många möten online. Men instängd och med rapporter hemifrån om ett sagolikt väder. Blev en hel del bokläsning, ett lättare träningspass och den dagliga tvätten i handfatet. Följa rutiner. Och allt som händer utöver det blir till rätt stora händelser, som när jag upptäckte att fruktmarknaden på gatan nedanför omgärdas av kravallstängsel och med vakter för att det inte skall bli trängsel, samt det ännu större då en Black Lives Matter-demonstration tågade förbi. För att inte tala om då jag fick besked om att en norrman jag seglat tillsammans med några gånger med Ship to Gaza nu är på väg till räddningszonen med Sea-Watch efter avklarad karantän. Skönt att det nu finns åtminstone en räddningsenhet där.

Ett möte dock, om mediahantering. Samma information vi får varje gång vi mönstrar på men denna gång fick vi till uppgift att videointervjua varandra två och två, och till vår hjälp en pressrelease och ett antal frågor vi skall ställa varandra. Kan bli intressant. Frågorna är dock objektiva, och jag kommer att ändra skepnad på dem lite grann samt lägga till en fråga av politisk natur, en fråga vi skall undvika att ta ställning till, när det är dags i morgon bitti för att genomföra det hela.

5/6-20  Karantän #3, dag 3

Kände mig vissen på kvällen. Och vid midnatt vaknade jag av illamående. Och direkt var tankarna på Corona, anledningen till varför vi är i karantän och varför vi måste ändra på så mycket i våra kommande räddningsaktioner. Men jag hade ingen hosta, inget i halsen som spökade, endast illamående och en vilja att både kräkas och tömma tarmen, förhoppningsvis inte samtidigt. Det var heller inte läge att försöka mörka något så jag uppdaterade ständigt mitt hälsotillstånd för vår hälsoansvariga, om min temperatur osv. Lyckligtvis var jag ok vid sextiden på morgonen, och mycket troligt var mitt depåstopp i Paris och den franska hamburgaren orsaken till det hela.

Sedan följde en dag med träningar online, diskussioner och digitala möten för att förbereda oss och för att klargöra hur vi måste ändra arbetssätt och beteenden ombord. Inte en lätt sak på ett begränsat utrymme. Men någon work out blir det inte idag, endast den dagliga tvätten, en dusch och tidigt i säng. 

4/6-20  Karantän #3, dag 2

Jag hade turen att hamna på det hösta våningsplanet, det enda med balkong och utsikt

Så kom jag då till "husarresten", fick kopplat upp mig till skypemötet någon timme försenat och sedan fortsatte det med möte efter möte, med träning efter träning. Och med hur mycket dokument som helst att ta del av och diskutera. För det står helt klart att det krävs en hel del förändringar i hur vi agerar ombord nu på grund av smittorisken.

Så har jag nu ett par timmars fritid, och det gäller att använda tiden vist. Att skapa rutiner när man är inlåst. Gjort ett inte allt för intensivt träningspass för att inte låta kroppen förslappas totalt, handtvättat kläder för att inte samla på mig smutstvätt. Och jag har böcker med mig, "The management of savagery" av Max Blumental som jag är halvvägs igenom och "Gazas barn" som författaren Jan Hammervold har skickat till mig tillsammans med en personlig hälsning. Jag skall klara mig, och introvert som jag är skall heller inte denna inlåsning innebära några problem, men det hjälps inte att tanken dyker upp om det verkligen var det här jag kom till livet för, att sitta inlåst på ett rum på det här viset.

3/6-20  Karantän #3, dag 1

Ett nästan spökligt öde Schipol. Och än värre var det på Landvetter med endast fyra avgångar den dagen jag lämnade.

Eller dag 0. Resan till Marseille för en två veckor lång karantän inlåsta var och en fick ett oplanerat avbrott. Flyget från Amsterdam där jag mellanlandat blev kraftigt försenat vilket innebar att jag fick bråttom för att hinna med tåget från Paris, och trots att jag på väg mot tågstationen träffade på en finska som också skulle till stationen och som dessutom var hemmastadd med byten och stationer missade jag tåget med kanske två minuter. Det blev att köpa en ny biljett till nästa avgång, vilken inte var förrän 06.37, och ta in på hotell. Och hade det inte varit för Coronanedstängningen hade jag kanske inte varit allt för ledsen över att behöva spendera en natt i Paris där det mesta var nedstängt. Men inte långt från hotellet hittade jag i alla fall ett litet ställe där jag fick en hamburgare, typiskt fransk kanske med tanke på hur röd den var i mitten, och en bägare. Och jag satt vid ett utebord med munskyddet runt halsen i en stad där till och med polisen säger till folk som slarvar med skyddet.

10/3-20    Hem i rättan tid

Coronavirusets framfart tycks vara svår att stoppa, oron för den likaså. Det var därför vi tvingades till en två veckor lång karantän trots att ingen ombord uppvisat några sjukdomssymtom, men till sist var jag fri att lämna fartyget. Och jag hann med en natt i Catania innan planet lyfte tidigt i morse, den sista, som det skulle visa sig, kvällen där man kunde röra sig fritt och där inga platser ännu tvingats stänga på grund av myndighetsbeslut. Missförstå mig inte nu, jag kritiserar inte de italienska myndigheternas åtgärder för att begränsa smittspridningen, jag bara säger att jag slapp ut i rättan tid. En kollega som lämnade Catania med flyg ett par timmar efter mig fick ett ovälkommet stopp i Rom då hans flyg var inställt medan hela min rutt med samtliga mellanlandningar gick planenligt. Smolket i bägaren för min del var dock att jag fick besked av chefen där jag jobbar extra för att finansiera mitt liv att jag inte får lov att börja arbeta förrän om två veckor. Att jag just varit i karantän hjälper inte. Utan att veta säkert tror jag mig vara en av få personer som tvingas genomgå två karantäner i följd med endast ett par dagar emellan.

6/3-20    Karantän, dag 12

Ett tragiskt besked nådde oss idag. Det är nu bekräftat att den båt som tidigare rapporterats saknad med drygt 90 själar ombord verkligen har försvunnit. Och vad det betyder vet vi alla. En båt som förlist utan att vi eller våra kollegor har kunnat undsätta dem då vi ligger i karantän trots att ingen ombord uppvisat några sjukdomssymtom och att inte heller någon av de vi undsatt uppvisat något som tyder på smitta. Enligt ett FN-organ har nu över 20.000 människor dött medan de försökt fly över Medelhavet sedan den här tragedin startade, och detta är konstaterade fall. Hur stort mörkertalet är vet ingen. Och från Grekland har vi sett video från när den grekiska kustbevakningen avsiktligt försöker sänka en gummibåt med flyende människor ombord för att förhindra att de når land. Hur lågt kan vi på den moraliska skalan sjunka?

Fredag idag. På söndag måste vi alla lämna Ocean Viking då en obligatorisk sanering skall ske ombord vilket inte känns toppen då vi inte kan veta vad som sker ombord. Det blir en hotellnatt här i Pozallo, sedan en natt i Catania och ett tidigt flyg hem.

2/3-20    Grekiska kustbevakningen försöker sänka båt med flyende människor

2/3-20    Karantän, dag 8

Trots att vi ligger där vi ligger för ankar utanför Pozzallo, Sicilien, och inte kan göra det vi är ombord för, rädda liv, så är vi långt ifrån sysslolösa. Tiden används effektivt för underhållning, förbättringar och sådant som vi annars har dåligt med tid för. Inte för att vi släpar efter med sådant som skall skötas utan för att allt blir ännu ett snäpp bättre. Och ombord ett fartyg finns det alltid saker att göra, massivs med saker. Men det döljer inte det faktum att vi inte är på plats för att rädda nödställda, och när rapporter kommer in om båtar som försvunnit svider det inombords. Människor dör. Och vi är fast här i karantän utan en enda ombord som visar minsta lilla sjukdomstecken. Åtta dagar i karantän, sex dagar kvar. Var jag skall mönstra av står skrivet i himlen, om det blir här i Pozzallo eller om vi beger oss till Palermo eller hela vägen till Marseille. Måtte jag bara inte hamna i ännu en karantän när jag kommer hem, inte bara för att jag då inte kan ägna min tid till förbättringar på en räddningsbåt. 

Gul flagg, 23/2-20

Runt midnatt fick vi besked om att Pozzallo skulle bli den hamn som skulle ta emot de människor vi räddat från våra tre räddningsoperationer och vi satte genast kurs norrut, och jublet och glädjen då vi tidigt på morgonen delgav dem beslutet gick inte att missta sig på. Men det fanns skäl att ana ugglor i mossen då vi närmade oss hamnen. Tiden då lotsen skulle komma ombord ändrades från 09.00 till 10.00 och snart försköts tiden ytterligare en halvtimme. Och då lotsbåten kom guidade den oss in utan att lotsen ens kom ombord. Männen på kajen som tog emot trossarna bar heltäckande, vita dräkter och de bar även munskydd, och läkaren som kom ombord bar ansiktsvisir. Anledningen stavas Corona, viruset som spridit sig från Kina och som nu krävt tre italienska människors liv i norra Italien. Den gula flaggan hissades aldrig ner, vi fick besked om att vi inte fick sätta våra fötter iland och snart lades vi också i karantän ute på redden.

Två veckor är beskedet. Så istället för att ila ner mot räddningszonen igen blir vi liggande här. Inte det vi är här för, samtidigt kan man förstå myndigheternas rädsla. Men det får också tankarna att spinna lite. De lät alla dem vi räddat gå iland, förvissa tagna till ett isolerat läger, men ingen av oss ombord testades och vi har också genom den här försiktighetsåtgärden blivit oförmögna att rädda fler människor. Och våra kollegor ombord Sea-Watch riskerar att gå samma öde tillmötes när de snart går i hamn, vilket innebär att det inte längre finns några sjöräddningsenheter på plats. Och vad det kommer att betyda för dem som hamnar i nöd står klart för oss alla.

Räddningsaktion tre, på mindre än 48 timmar. 19/2-20

Smekmånadsvädret är definitivt över. I 2,5 meters våghöjd fann vi ännu en ljusgrå gummiflotte i sjönöd, den här gången mycket nära en oljerigg utanför Sabratha och vi befarade att den skulle driva rätt på den. Vi fick sjösatt tre RHIB-båtar, en manöver vi endast gör när situationen är mycket allvarlig, och vi behövde också tillstånd av oljeriggen att utföra sjöräddningen i dess absoluta närhet, något som också gavs oss. Och det var något av en utmaning att evakuera alla från gummiflotten som visade tecken på att vara strukturellt utmattad, inte bara på grund av vågorna utan också för att alla var så utmattade ombord den varav fem barn var fem år eller yngre och 21 kvinnor varav tre var gravida, sammanlagt 92 personer. Vi har nu 274 undsatta själar ombord och rör oss sakta norrut av taktiska skäl. Dels håller vädret på att försämras än mer, och dels är våra kollegor Sea-Watch 3 i området, och vi vill inte lämna området helt utan bevakning. Om vi kan få en hamn för dem vi har ombord sätter vi kurs dit omedelbart men har ännu möjlighet att vända tillbaka om vi får indikation på fler flytetyg i nöd som inte våra kollegor inte är i närheten av. Hur som helst är det tydligt att vi och våra kollegor fyller en livsavgörande funktion i dessa vatten.

Räddningsaktion i solnedgång, 18/2-20

Vad för räddningsaktion har man inte efter en gjord i soluppgång om inte en i solnedgång? I aftonrodnadens färger men med ett mer oroligt hav utförde vi räddningsaktion två under den här rotationen ca 37 sjömil från den libyska kusten, den här gången en ljusgrå gummibåt med 98 själar ombord hopträngda. Allt gick väl den här gången också men allt kan ändras från ett bedrägligt lugn till ett fullständigt kaos på mindre än en sekund om en av de fem luftkuddarna brister, och med den samlade vikten ombord från nästan hundra personer är det scenariot tyvärr allt för vanligt. Men återigen gick allt väl och de starka bensinångorna från flera av de undsattas kläder hade lyckligtvis inte resulterat i några kemiska brännskador, de har inte kunnat haft bensinen mot huden under någon längre tid. Hade vi däremot inte hittat dem i tid så skulle dessa otäcka sår snarare ha varit ett faktum.

Räddningsaktion i soluppgång, 18/2-20

Det var en lång vistelse i Marseille för en periodvis och fullständig genomgång av huvudmaskinerna, två veckor, innan vi kunde sätta kurs mot den libyska territorialgränsen igen. Men vi hann aldrig hela vägen fram till räddningszonen innan vi fick utfört den första räddningen under den här rotationen. Medan solen färgade himlen i magiska färger då den bröt horisontens rand för en ny morgon och havet låg som en spegel fann vi en träbåt med 84 själar ombord mer än 70 sjömil från kusten. Det var en räddningsaktion under bästa tänkbara förhållanden men inte helt riskfritt, en så pass överbelamrad träbåt kan lätt kapsejsa om där blir viktförskjutning orsakad av vatten i kölen, om folket ombord tränger ihop sig längs ena sidan eller om havet inte hade varit så stilla. Men det var inte en morgon för tragedier.

31/1-20    Fem räddningsoperationer på mindre än tre dygn

Och nu ligger jag ännu längre efter i rapporteringen. Ok. Det blev mycket riktigt fler räddningsoperationer, två stycken närmare bestämt, vilket innebär att vi fick utfört fem operationer på mindre än tre dygn. Den fjärde ca 80 sjömil från den libyska kusten med 102 själar ombord och den femte med 82 ombord. Fyra av de fem utfördes dessutom i nattmörker. Det totala antalet undsatta uppgick till 407 vilket är rekord ombord, men där var flera med kemiska brännskador ombord orsakat av en blandning av bensin och saltvatten varav en kvinna så illa att det blev tvunget med en helikopterevakuering till Mata för henne och hennes tre barn. Trots att hon var fullpumpad av morfin hade hon stora smärtor och hade dessutom förlorat stora mängder vätska av de både 2- som 3-gradiga brännskadorna.

Den 29:e kom vi till Taranto där resterande 403 ombord äntligen fick gå på europeisk mark. Men för oss var det att gå ut igen några tillam senare, den här gången med siktet ställt mot Marseille där en upp till två veckor lång maskinservice skall göras innan vi kan ta oss an fler räddningsuppdrag.

26/1-20  Tre räddningsoperationer inom två dygn

Jag ligger efter i rapporteringen vilket jag måste understryka är ursäktligt. Under de senaste två dygnen har vi utfört tre räddningsoperationer och är i skrivande stund på väg mot ännu en. Eller fler. Den första utfördes i nattmörker och i inte allt för goda väderförhållanden där vi efter en del spanande fann en gummibåt med 92 själar ombord flyende inbördeskrigets Libyen. Dygnet senare, vid fyratiden på morgonen, fann vi en drivande träbåt med 59 själar och efter skymningen samma dag ytterligare en träbåt, denna gång överlastad med 72 själar ombord och i Maltesisk räddningszon. Den operationen var dessutom dramatiskt å de grövsta där det var ytterst nära att den höll på att kapsejsa. Att vi fann den i grevens tid är ingen överdrift. En video är tagen på händelseförloppet och jag skall försöka lägga upp den här om den görs tillgänglig. Till saken hör att det var en kamp mellan de maltesiska myndigheterna och oss innan vi kunde utföra operationerna då de, från de flygbilder de hade, inte bedömde situationen som akut och att vi därför skulle vänta de timmar som behövdes innan deras eget fartyg kunde vara på plats. Lyckligtvis fick vår SARCO, search and rescue coordinator, förhandlat fram ett tillstånd att stabilisera situationen så vi fick sjösatt två räddningsbåtar och påbörjat utdelningen av flytvästar, men att vänta några timmar bedömdes som helt uteslutet då en kapsejsning var nära förestående vilket framgår av videon.

Det är inte bara räddningsoperationerna vi utför. Det är också spaning efter människor i nöd, de skall tas om hand ombord med läkarvård och registrering, det handlar om mat och klädbestyr, så summa summarum är det inte mycket tid över till regelbunden sömn och inte heller för att uppdatera den här sidan vilket jag givetvis borde. Men vi är heller inte här för att vila upp oss.

22/1-20  Pozzallo

Med endast 39 räddade själar ombord satte vi kurs norrut. Det var ingen mening att stanna kvar eftersom vädret kraftigt skulle försämras och också hålla i sig flera dagar. Men frågan var hur länge vi skulle behöva vänta innan vi fick en hamn att gå till. Det vi spekulerade i var att det skulle gå fort, eller att det skulle bli än väntan på flera veckor, på grund av de kommande lokalvalen. Vi behövde inte vänta alls. Direkt till Pozallo, vinka av de 39 och morgonen därpå, vilket är idag, satte vi kurs söderut igen.

Tyskland, Luxemburg och Frankrike är de tre länder som kommer att ta emot 20 av dem vi undsatte, medan de återstående 19 kommer att stanna i Italien. De 19 är under 18 år och klassas därmed inte som vuxna och får därför enligt lag sändas vidare till något annat land.

20/1-20  Tackbrev från dem till oss

Translation: I don't know where to start and what to say simply because I cannot find the words that express my gratitude to what you have done, to save our lives, to saving us from imminent death, from the torture that we lived through in Libya. I am not going to forget the first word that you said when you came to our boat. You said "Hello". When we got onboard the Ocean Viking you made us feel safe. you made us feel like humans. That people care for us. We have forgotten that we are humans when we were in Libya. Animals were treated better than us. We were living without food and without anything to drink for whole days, without anything. We were afraid even to make a sound so no one from them would come and shot us, scare us, or beat us. We didn't think that we will live for another day. Our lives were not important in Libya. They viewed us as non-humans, as if (CANT READ the Word). I do not wish anyone to experience what we have experience as it is the cruelest period of my life. To the team on Ocean Viking, I thank you for the bottom of my heart. for the rest of my life, I won't forget that you saved my life. You, all of you on the ship, are the best people I ever met in my life.

 

17/1-20   39 undsatta i sjögång och kompakt mörker

35 sjömil norr om Al Zawiyah i Libyen, i 2,5 meter höga vågor och i mer än 20 sekundmeter låg träbåten drivande med 39 män, kvinnor och yngre ombord. Bensinen var slut och ett kompakt mörker omgav dem. Detta är vad människor som flyr undan krig, terror och globala orättvisor utsätter sig för. Riskerar sina liv för att rädda dem. Men de är säkra ombord vårt fartyg Ocean Viking nu. Vi fann dem innan de försvann i djupet, fann dem strax efter klockan tre på morgonen och fick sjösatt två RHIB-båtar sjögången till trots och utfört räddningsuppdraget.

   Visst, kalla det för en utmaning om ni vill, att det är det här vi är tränade för att göra. Och visst är det så. Alla kan sina roller, alla vet exakt vad skall göras och kan lita på att kollegorna gör det samma. Men hur drillad man än är så är man ingen maskin. Det finns sådant som bryter igenom ens mask, som får en att reflektera istället för att agera om så bara för en kort sekund. Som kvinnan som såg upp i mitt ansikte, med en blick som avslöjade fler upplevda fasor än någon skall behöva uppleva, och vars första ord var ”Thank you so much”. Där fanns inga tvivel om att det inte kunde vara mer ärligt sagt än det var och klumpen jag fick i halsen var ett faktum. Men jag är ingen maskin, jag är en människa. Hon är en människa. Vi är alla människor.

3/11-19  Hemma igen

Hemma igen efter besättningsbytet i Marseille. En sexveckors törn som blev till åtta veckor. Hemma efter närmare 600 räddade själar. Hemma i ett novembergrått Sverige och tiggande efter arbete så att räkningarna kan bli betalda, men jag hoppas bli tillbaka kring jul igen.

30/10-19   Pozzallo

Äntligen. Den långa väntan är över och vi glider in i hamnen i Pozzallo och snart alla procedurer med läkaren och andra myndigheter är avklarade påbörjades den sista akten för oss som räddningsteam. För de 104 undsatta människorna är det bara ännu ett steg i deras flykt och efter alla glädjescener var detta tydligt påklistrat i deras ansikten. Än är det inte över. Hur som helst, tack Italien, Tyskland och Frankrike för att ni till sist kunnat enats och gjort åtminstone detta steg möjligt.

29/10-19  Dag nio

Och elva dagar sedan de 104 ombord räddades. Det är en lång väntan, en meningslös väntan ovärdigt ett humant Europa för människor som flytt undan krig, förföljelser och tortyr. Och det har också inneburit att vi själva inte kunnat utföra några räddningsaktioner under denna onödiga standoff. Samtidigt blir det allt mer utmanande att få de vi undsatt sysselsatta. Det varit bollar av uppblåsta operationshandskar täckta med silvertejp, bollplank, tillverkat damspel, schackbräde, backgammon … Kanske har tillverkande av dessa saker mer varit för oss att fördriva dagarna med än för dem vi gjort dem till. Allt för att hålla apatin stången. Men så idag kom beskedet vi så länge väntat på. En hamn gav oss, Pozzallo på Sicilien. Italien, Tyskland och Frankrike har kommit överens om att dela upp dem vi har ombord och dem Alan Kurdi har sinsemellan, och jublet då vi informerade de överlevande ombord var ett uttryck av lättnad och äkta glädje. Så imorgon bitti kommer vi äntligen i hamn och därefter ställs kosan mot Marseille där jag kommer att mönstra av för denna gång.

24/10-19  Dag fyra

Standoff. Det är så det heter då vi ligger och inväntar att någon europeisk hamn vill öppnas för oss och de överlevande vi har ombord. Det är också omöjligt att veta hur länge vi skall behöva vänta här mellan Malta och Lampedusa. Vi har tidigare haft tur då jag har varit ombord men det är inget som säger att det kommer att hålla i sig och nu har vi redan väntat längre än tidigare. Då jag har varit ombord vill säga. Det kan komma ett besked i eftermiddag, eller också gör det inte det. Det kan ta flera dagar till, det kan ta veckor. Och det enda vi kan göra är att mentalt förbereda oss på en lång standoff och göra vårt bästa att hålla humöret uppe bland de överlevande. Och en morgon som denna då det rullar betänkligt extra svårt. Vi anordnar tvättdagar för dem, duschar, leker med barnen, ger dem spel och konstruerar nya spel, tillverkar fotbollar av uppblåsta gummihandskar och silvertejp. Men så klart, dessa avledningsmanövrar blir allt mindre verksamma. Och medan hamnarna, av politiska beslut, hålls stängda för oss hålls vi också borta från att utföra fler räddningar. Det betyder fler som förolyckas då de försöker korsa Medelhavet, den mest dödliga flyktingrutten i världen. Men det kanske är en icke uttalad men önskad bieffekt i vissa politiska läger. Fyra dagars väntan, fyra dagar utan några räddningsenheter i området. Hur många fler det blir är omöjligt att sia om.

18/10-19  Svart gummiflotte

Det var bråttom, den svarta gummiflotten siktades via kikare och befann sig bara några få sjömil bort. Men det var också en av de få räddningsoperationerna där alla faktorer var på vår sida. Mitt på dagen, havet stilla, och när vi nådde fram till de nödställda var också deras flyktbåt i god kondition. Akterspegeln högt över vattenytan, den luftfyllda relingen intakt, något som förvisso kan ändras på ett ögonblick, inget vatten i båten och heller ingen lukt av bensin och till allt detta var alla lugna ombord. Det hela var så surrealistiskt att jag började undra vad som var fel. Inte heller var det så trångt ombord, även om de var 104 personer medräknat en två månader gammal bäbis, att vi behövde avbryta utdelningen av flytvästar för att evakuera några av dem till den gummiflotte vi tog med oss i beredskap. Men känslan av att allt var för perfekt för att vara bra visar också att vi ständigt är förberedda på och tränade inför långt värre situationer även att jag gärna medger att jag gärna vill bli bortskämd med räddningar som denna.

16/10-19  Taranto

Så många besked och så olika. Italien på väg att stänga sina hamnar igen. Italienska kyrkan garanterar överlevande en fristat. Italien villig att finna en EU-gemensam hållbar lösning. Man vet inte vad man skall tro eller våga hoppas på. Och denna gång blev väntan mellan Malta och Lampedusa osedvanligt kort innan vi fick besked om att vi var väntade i Taranto på det italienska fastlandet, i hålfoten på stöveln om man så vill. Aldrig varit där förut men allt gick snabbt och smidigt, med tummen upp från förtöjningsmännen på kajen och allt. Och de utlovade motdemonstrationerna sågs inte till, inte heller demonstranterna för oss och mot motdemonstranterna. Men det hade redan lovats oss från hamnmyndigheternas håll att de inte skulle ges möjlighet att ta sig in i hamnområdet. Och i den närbelägna baren efteråt dök en av polismännen upp för en kopp kaffe med ett äkta leende och på skoj erbjöd jag honom en öl som han på grund av tjänsten var tvungen att tacka nej till, men jag såg i hans ögon att en tanke hade slagit honom och han accepterade genast att få en oöppnad öl som skulle förvaras av bartendern tills han var tillbaka utan uniform. Och allt det positiva slutade inte där. Det stora orosmomentet med varningssymbolen att något var på tok med motorn på RHIB-en jag är ledare för fick mot alla odds sin lösning. Två tekniker kom till oss trots kort varsel och fick konstaterat att det var en signal som automatiskt kommer efter 100 timmars gångtid, att det är dags för service. Och den servicen hade vi redan utfört men, förstås, inte själva kunnat släcka den något missvisande symbolen utan rätt utrustning. Och bara några timmar efter att den sista av de överlevande vi hade ombord lämnat oss kastade vi loss och nu är vi åter på väg söderut för att utföra det vi är här för.

12-13/10-19  Två räddningsoperationer - ingen sömn

Vi visste redan då vi fick larmet av Alarmphone att då vi skulle vara framme vid positionen, även om vi hade hittat gummiflotten med flyende människor direkt, att det skulle vara mörkt. Och mörkt var det, så mörkt att vi från våra RHIBs inte hade kunnat finna gummiflotten om det inte hade varit genom att bli guidade från vårt moderfartyg. Kanske om vinden hade legat på från rätt håll hade vi kunnat finna dem genom den starka lukten av bensin, för det var osedvanligt starka ångor. Och de var alla ombord höga av att i timtal varit utsatta för ångorna och därför extra svårt att få kontroll över situationen, få dem att första vilka vi var och att få dem så lugna och samarbetsvilliga att vi kunde påbörja räddningsoperationen. Det var också osedvanligt halt inne i gummiflotten av all bensin och då jag efter att alla var evakuerade tog mig ombord för att förstöra den halkade och råkade sparka till en bensindunk så illa att jag fick bensin i mitt ansikte och ena öga. Vad jag dock kunde göra men inte de som varit utsatta så länge för ångorna var att direkt skölja mitt ansikte med mineralvatten.

Klockan hade nätt och jämt passerat midnatt när våra räddningsbåtar var upptagna på däck när sökandet startade efter en förmodad träbåt, och utan några säkra koordinater sökandet än svårare, och med endast några få timmars sömn och utan att vara sammanhängande var det dags för nästa räddningsoperation, inte av den sökta träbåten utan av en stor gummiflotte med 102 människor ombord. Och det som från början såg ut att bli en relativ enkel operation blev allt mer kritisk då gummiflotten började förlora sitt lufttryck och därmed förmåga att bära alla dessa människor. Med två av våra egna flottar fick vi avlastat en del av trycket men det blev allt mer en kamp mot klockan innan vi gick segrande ur den striden, men om vi hade anlänt bara lite senare så hade det lika gärna kunna bli ett av de tillfällen då vi fått bärga döda kroppar. Jag undrar om de vick undsatt någonsin kommer att bli medvetna om hur nära döden de var, jag kommer i alla fall inte underrätta dem om det, men en annan mycket trevligare underrättelse var att vi senare fick besked om att den försvunna träbåten, vilket visade sig vara en mer snabbgående och moderna båt, lyckats ta sig till Lamedusa.

9/10-19 Tom, drivande träbåt

Ett bevakningsflyg flög i en cirkel 16 sjömil ifrån oss, uppenbarligen hade de upptäckt något, men trots att vi anropade dem flera gånger fick vi inget svar. Vi ändrade då kurs mot den plats där flygplanet hade cirkulerat och fann då en tom, drivande träbåt av det slag vi ibland stöter på flyende människor i. Ombord fanns det en del kvarlämnade klädesplagg och båten hade också märkts med datum, men av vem den tömts av vart de ombord tagits kan vi endast spekulera i.

8/10-19  Skeppsbrott

Vi vände norrut så snart vi fick förfrågan om att vara behjälpliga vid sökandet efter överlevande från båten som kapsejsade söder om Lampedusa, men då hade redan flera timmar gått efter olyckan och trots att vi erbjudit våra tjänster så snart olyckan blivit känd. Enligt den italienska kustbevakningen kapsejsade båten då människor ombord rusade till ena sidan då kustbevakningens fartyg närmade sig och av de uppskattningsvis 50 ombord återfanns endast 22 i livet medan 13 döda kroppar, samtliga kvinnor, kunde bärgas. Operationen försvårades dessutom betänkligt av det hårda vädret och det tog oss åtskillig tid innan vi var på plats för att avsöka det område som gett oss. Det hårda vädret innebar också att vi inte skulle kunna sjösätta den RHIB jag är ledare för, istället förberedde vi moderfartygets arbetsbåt, en vattenjet, ifall vi fann någon i vattnet. Men vi den tiden var sannolikheten att hitta någon vid liv närmast noll, det skulle istället bli aktuellt med de vita liksäckarna.

När det inte längre gick att se något i det kompakta mörkret avbröts sökningen för att återupptas morgonen därpå, nu närmare Lampedusa, men utan att vi kunde finna något i den höga sjön, och vi fick då också besked om att de flesta saknade var barn. Barn vars liv ändade i en resa på flykt.

24/9-19  Messina

Vi hade förberett oss själva och samtliga ombord på att det kunde ta tid den här gången innan vi har en hamn att gå till, tongångarna från officiellt håll var minst sagt bekymmersamma. Vår förhoppning var att något skulle kunna ske under mötet mellan några av EUs medlemsstater på Malta under måndagen, men absolut inte före. Så när vi under dag fem av väntande fick beskedet att vi fick gå till Messina, och det innan nämnda möte, var det med en skön lättnad. Och när vi kunde berätta det för de undsatta ombord ville jublet aldrig ta slut och flera av oss blev burna fram och tillbaka över däcket på uppsträckta armar. Och jag kan förstå den lättnad de kände, speciellt med tanke på de oroliga frågor jag fått och den försäkran de ville ha om att vi inte skulle föra dem tillbaka till helvetet de flytt från i Libyen.

20/9-19 Dilemma

Vad säger man till dem som måste stanna ombord när andra får gå iland? De maltesiska myndigheterna gick med på att ta emot dem från den senaste räddningsoperationen då det skedde i den maltesiska räddningszonen, men inga andra. Så medan ett krigsfartyg från Malta närmade sig måste vi förklara situationen för samtliga ombord samt placera oss på strategiska platser för att förhindra att någon kastade sig överbord ifall någon var desperat nog för att göra så. Inte heller kunde vi säga nej, att antingen får alla komma iland nu eller ingen. Det vore fel av oss att förvägra någon att gå iland. Om de som skulle föras över till krigsfartyget själva hade sagt sig vilja stanna i solidaritet med dem som är kvar vore något helt annat. Men det gick bra, de godtog skälet till varför bara några fick lämna även om där fanns en tydlig oro bland en del. En yngre man från Egypten som hela tiden är mån om att hjälpa oss ombord med allehanda uppgifter bad mig lova att han inte skulle föras tillbaka till Libyen, och den rädsla som speglades i hans ögon bekräftade tydligt hans fruktan. Och med de uppgifter vi ständigt får av dem som tvingats tillbaka förstår jag honom väl.

19/9-19  Liten träbåt fylld med 34 personer och barnaskrik

Mörkret sänkte sig allt mer medan vi utförde räddningsaktionen långt ut till havs av en liten träbåt fylld med 34 flyende människor. Ett litet barns skrik trängde igenom i mörkret, ett skrik som bara delvis upphörde medan han lyftes ombord och lades i sin mors famn igen ombord en av våra RHIB-båtar. Men så småningom kunde även dessa själar sälla sig till dem vi redan har ombord, och efter avslutad operation satte vi åter kurs norrut till en plats mellan Lampedusa och Malta för att invänta en hamn där vi kan låta dem stiga iland. Fyra räddningsoperationer under denna resan, 218 människor undsatta, samtliga i livet.

18/9-19  Gummiflotte fylld till bristningsgränsen

Så fann vi ytterligare än av de blå gummiflottarna men den här gången var läget mer kritiskt. Från håll verkade det som att luften börjat gå ur den och vi tog därför med oss två av våra egna gummiflottar med oss när vi närmade oss den. Och där jag stod redo med flytvästar trädda på ena armen och med mitt checkcard i handen kunde jag konstatera att läget inte var fullt så allvarligt som det initialt tyckts som. Den var överfylld, det stod genast klart, och den var något deformerad på grund av tyngden av alla människor, men där var inga människor i vattnet och den var fortfarande hel. Dock var där starka bensinångor och förutom de kemiska brännskadorna blandningen mellan bensin och saltvatten orsakar fanns det också farhågor att de ombord var så påverkade av ångorna att det skulle bli svårt att få dem att samarbeta. Men det gick att få dem att lyssna, och snart kunde också utdelningen av flytvästar påbörjas. När ungefär hälften fått sina västar uppstod dock ett att annat problem. Med västarna på blev det så trångt ombord att risken för att någon eller några skulle krossa allt för stor för att det skulle gå att fortsätta utdelningen så ca 15 personer togs över till en av våra egna gummiflottar för att skapa mer utrymme, och operationen kunde fortsätta. Allt som allt var där 73 personer ombord vilket innebär att vi nu har 182 undsatta människor ombord.

17/9-19  Två räddningsoperationer - 109 undsatta

Vid elvatiden fann vi en relativt liten träbåt med människor undan flykt från terrorns och inbördeskrigets Libyen och en timme efter avslutad operation var det dags igen, den här gången en överfylld gummiflotte. Båda operationerna slutade väl och ombord vårt fartyg har vi nu 109 överlevanden, däribland en fyra dagar gammal pojke. Och bara det faktum att en kvinna försöker fly över Medelhavet med en då tre dagar gammal son beskriver bortom ord det helvete Libyen är. Men att vi fann gummiflotten var mest en tillfällighet då vi var på väg mot ett annat mål, en annan gummibåt som vi dock aldrig fann trots timmar av sökande. Först morgonen efter nåddes vi av beskedet att de ombord den saknade gummibåten tvingats tillbaka av den libyska kustbevakningen, och fast de nu är tillbaka dit de försökt fly ifrån har de i alla fall inte omkommit till havs. Inte den här gången. Vad som har hänt de två tomma/övergivna gummibåtar vi fann dagen innan kan vi dock bara spekulera i.

14/9-19  Lampedusa

Det gick fortare än jag vågat hoppas på. Det har hänt att räddningsbåtar har blivit liggande både två och tre veckor innan de fått tillåtelse att gå in i hamn, till och med att de till slut sett sig tvingade att gå in utan tillstånd på grund av situationen ombord och därmed fått fartyget konfiskerat, men denna gång blev vi liggande utanför Lampedusa bara ett drygt dygn innan vi kunde gå in. Och på kvällen kunde de 82 ombord lämna oss via fartyg från kustbevakningen respektive Garda de Finanza. Planen var sedan att lätta ankar på morgonen för att bege oss ut igen men först dröjde det innan den norske journalisten för Aftenposten kunde bli avlämnad och strax därefter kom en båt med inspektörer för att genomföra en port state control. Och det var verkligen en tuff kontroll som vi lyckligtvis klarade. Men nu är vi äntligen på väg söderut, måndagen den 16:e, för att göra det vi är här för.

11/9-19  Evakuering med helikopter

Den gravida kvinnan som var bland de 50 vi undsatte för några dagar sedan visade tecken på att allt inte stod rätt till och vi tvingades begära helikopterevakuering för henne och hennes make från de maltesiska myndigheterna. Sedan började ett febrilt arbete med att ta ner allt som kunde lossna och skada rotorbladen innan operationen var möjlig samtidigt som de maltesiska myndigheterna begärde att vi skulle sätta kurs från Malta och inte mot. Inte för att det skulle underlätta för helikoptern med vindriktningen utan för att de ville ha bort oss från maltesiskt vatten. Och en bekräftelse på det fick vi också senare då de förvägrade oss att landsätta de 82 kvarvarande ombord. Detta är år 2019 och stater går aktivt in för att stoppa oss från att rädda människor.

9/9-19  I kamp mot naturens krafter

Jag börjar med slutet. Allt, nästan, gick väl. Alla överlevde. Men det var långt ifrån en okomplicerad operation. Vi fick indikationer om en gummibåt i nöd men det var långt dit och vädret blev allt sämre och så småningom började också mörkret falla. Libyska kustbevakningen var också på jakt efter dem och de hade ett bättre utgångsläge än oss och när vi väl var på plats hade de just kommit dit före oss. Men där var också den tyskflaggade segelbåten Josefa som i hög sjö lyckats få alla nödställda ombord, 34 personer inklusive en kvinna i åttonde månader samt en ett år gammalt barn. Enligt en av de undsatta hade den libyska kustbevakningen redan människor ombord som försökt fly i en annan båt och kanske var det därför som de vände åter efter att ha konstaterat att Josefa hade bärgat de 34. Här slutar inte historien. Vi sände ut läkarpersonal samt proviant till Josefa som snabbt kunde konstatera att det inte fanns några möjligheter för Josefa att husera alla ombord, speciellt inte som vädret blev än värre och vi påbörjade därför en evakuering av de 34 i skenet av blixtar och i regn. Det var en komplicerad aktion och krävde att samtliga var fullt fokuserade på vad de gjorde. Relingen till en av våra RHIB-båtar blev skadad men det var också den enda skada som inträffade. Som jag började, nästan allt gick väl, men det var mycket krävande av oss alla.

8/9-19  Första räddningen

Vi fann dem i tid, de femtio flyende människorna hopträngda i den lilla gummibåten. Jag skriver i tid då vi vet hur lätt de bryts sönder och hur fort det går, hur döden lurar under det mindre än millimetertjocka gummit. 50 människor varav en höggravid kvinna, många med ärr från tortyr i helvetets Libya. Och det var så mycket som var bekant för mig sedan tidigare räddningar, saker man bara trott man glömt. Utsattheten de så tydligt uttrycker när vi närmar oss, deras vädjan om hjälp, till och med den så karaktäristiska lukten och bensinångorna. Lättnaden man känner att allt gick enligt plan, att alla enheter fungerade precis som de skulle. Och än en gång fick vi det bekräftat att vi har en betydelsefull roll att fylla, att vi kan innebära skillnaden mellan liv och död.

6/9-19 Solnedgång över Tunisien

Ännu en dag full av träningar och förberedelser inför vad som komma skall, en dag som avslutades med en gyllene solnedgång över Tunisien.

5/9-19  Ännu en dag fylld med träning

Ännu en dag fylld med träningsmoment, såväl ombord RHIB som med hjärt- lungräddning tillsammans med Läkare utan Gränser. Och det märks att träningarna ger resultat, vi svetsas ihop och blir allt mer redo för att tillsammans möta det som ligger framför oss. Och knappt två dygn är vi enligt plan i det som benämns som en rescue-zon, ett område där de flesta räddningarna har utförts tidigare.

4/9-19  Träning med ny RHIB, nytt team och nytt moderfartyg

Äntligen. Det är så det känns att vara igång igen men samtidigt tragiskt att frivilligorganisationer som SOS Mediterranee fortfarande efter alla dessa år behövs för att täcka upp för den avsaknad av räddningsenheter från EU. Tidigt i morse lämnade vi Barcelona efter att ha bunkrat och nu är vi på väg ut mot räddningszonen med några inplanerade stopp till havs för att testa vår utrustning och träna med dem, allt för att vara förberedda inför sjöräddning.