Menu
header photo

Charlie Andreasson

Human Right Defender

3/11-19 Hemma igen

Hemma igen efter besättningsbytet i Marseille. En sexveckors törn som blev till åtta veckor. Hemma efter närmare 600 räddade själar. Hemma i ett novembergrått Sverige och tiggande efter arbete så att räkningarna kan bli betalda, men jag hoppas bli tillbaka kring jul igen.

30/10-19   Pozzallo

Äntligen. Den långa väntan är över och vi glider in i hamnen i Pozzallo och snart alla procedurer med läkaren och andra myndigheter är avklarade påbörjades den sista akten för oss som räddningsteam. För de 104 undsatta människorna är det bara ännu ett steg i deras flykt och efter alla glädjescener var detta tydligt påklistrat i deras ansikten. Än är det inte över. Hur som helst, tack Italien, Tyskland och Frankrike för att ni till sist kunnat enats och gjort åtminstone detta steg möjligt.

29/10-19  Dag nio

Och elva dagar sedan de 104 ombord räddades. Det är en lång väntan, en meningslös väntan ovärdigt ett humant Europa för människor som flytt undan krig, förföljelser och tortyr. Och det har också inneburit att vi själva inte kunnat utföra några räddningsaktioner under denna onödiga standoff. Samtidigt blir det allt mer utmanande att få de vi undsatt sysselsatta. Det varit bollar av uppblåsta operationshandskar täckta med silvertejp, bollplank, tillverkat damspel, schackbräde, backgammon … Kanske har tillverkande av dessa saker mer varit för oss att fördriva dagarna med än för dem vi gjort dem till. Allt för att hålla apatin stången. Men så idag kom beskedet vi så länge väntat på. En hamn gav oss, Pozzallo på Sicilien. Italien, Tyskland och Frankrike har kommit överens om att dela upp dem vi har ombord och dem Alan Kurdi har sinsemellan, och jublet då vi informerade de överlevande ombord var ett uttryck av lättnad och äkta glädje. Så imorgon bitti kommer vi äntligen i hamn och därefter ställs kosan mot Marseille där jag kommer att mönstra av för denna gång.

24/10-19  Dag fyra

Standoff. Det är så det heter då vi ligger och inväntar att någon europeisk hamn vill öppnas för oss och de överlevande vi har ombord. Det är också omöjligt att veta hur länge vi skall behöva vänta här mellan Malta och Lampedusa. Vi har tidigare haft tur då jag har varit ombord men det är inget som säger att det kommer att hålla i sig och nu har vi redan väntat längre än tidigare. Då jag har varit ombord vill säga. Det kan komma ett besked i eftermiddag, eller också gör det inte det. Det kan ta flera dagar till, det kan ta veckor. Och det enda vi kan göra är att mentalt förbereda oss på en lång standoff och göra vårt bästa att hålla humöret uppe bland de överlevande. Och en morgon som denna då det rullar betänkligt extra svårt. Vi anordnar tvättdagar för dem, duschar, leker med barnen, ger dem spel och konstruerar nya spel, tillverkar fotbollar av uppblåsta gummihandskar och silvertejp. Men så klart, dessa avledningsmanövrar blir allt mindre verksamma. Och medan hamnarna, av politiska beslut, hålls stängda för oss hålls vi också borta från att utföra fler räddningar. Det betyder fler som förolyckas då de försöker korsa Medelhavet, den mest dödliga flyktingrutten i världen. Men det kanske är en icke uttalad men önskad bieffekt i vissa politiska läger. Fyra dagars väntan, fyra dagar utan några räddningsenheter i området. Hur många fler det blir är omöjligt att sia om.

18/10-19  Svart gummiflotte

Det var bråttom, den svarta gummiflotten siktades via kikare och befann sig bara några få sjömil bort. Men det var också en av de få räddningsoperationerna där alla faktorer var på vår sida. Mitt på dagen, havet stilla, och när vi nådde fram till de nödställda var också deras flyktbåt i god kondition. Akterspegeln högt över vattenytan, den luftfyllda relingen intakt, något som förvisso kan ändras på ett ögonblick, inget vatten i båten och heller ingen lukt av bensin och till allt detta var alla lugna ombord. Det hela var så surrealistiskt att jag började undra vad som var fel. Inte heller var det så trångt ombord, även om de var 104 personer medräknat en två månader gammal bäbis, att vi behövde avbryta utdelningen av flytvästar för att evakuera några av dem till den gummiflotte vi tog med oss i beredskap. Men känslan av att allt var för perfekt för att vara bra visar också att vi ständigt är förberedda på och tränade inför långt värre situationer även att jag gärna medger att jag gärna vill bli bortskämd med räddningar som denna.

16/10-19  Taranto

Så många besked och så olika. Italien på väg att stänga sina hamnar igen. Italienska kyrkan garanterar överlevande en fristat. Italien villig att finna en EU-gemensam hållbar lösning. Man vet inte vad man skall tro eller våga hoppas på. Och denna gång blev väntan mellan Malta och Lampedusa osedvanligt kort innan vi fick besked om att vi var väntade i Taranto på det italienska fastlandet, i hålfoten på stöveln om man så vill. Aldrig varit där förut men allt gick snabbt och smidigt, med tummen upp från förtöjningsmännen på kajen och allt. Och de utlovade motdemonstrationerna sågs inte till, inte heller demonstranterna för oss och mot motdemonstranterna. Men det hade redan lovats oss från hamnmyndigheternas håll att de inte skulle ges möjlighet att ta sig in i hamnområdet. Och i den närbelägna baren efteråt dök en av polismännen upp för en kopp kaffe med ett äkta leende och på skoj erbjöd jag honom en öl som han på grund av tjänsten var tvungen att tacka nej till, men jag såg i hans ögon att en tanke hade slagit honom och han accepterade genast att få en oöppnad öl som skulle förvaras av bartendern tills han var tillbaka utan uniform. Och allt det positiva slutade inte där. Det stora orosmomentet med varningssymbolen att något var på tok med motorn på RHIB-en jag är ledare för fick mot alla odds sin lösning. Två tekniker kom till oss trots kort varsel och fick konstaterat att det var en signal som automatiskt kommer efter 100 timmars gångtid, att det är dags för service. Och den servicen hade vi redan utfört men, förstås, inte själva kunnat släcka den något missvisande symbolen utan rätt utrustning. Och bara några timmar efter att den sista av de överlevande vi hade ombord lämnat oss kastade vi loss och nu är vi åter på väg söderut för att utföra det vi är här för.

12-13/10-19  Två räddningsoperationer - ingen sömn

Vi visste redan då vi fick larmet av Alarmphone att då vi skulle vara framme vid positionen, även om vi hade hittat gummiflotten med flyende människor direkt, att det skulle vara mörkt. Och mörkt var det, så mörkt att vi från våra RHIBs inte hade kunnat finna gummiflotten om det inte hade varit genom att bli guidade från vårt moderfartyg. Kanske om vinden hade legat på från rätt håll hade vi kunnat finna dem genom den starka lukten av bensin, för det var osedvanligt starka ångor. Och de var alla ombord höga av att i timtal varit utsatta för ångorna och därför extra svårt att få kontroll över situationen, få dem att första vilka vi var och att få dem så lugna och samarbetsvilliga att vi kunde påbörja räddningsoperationen. Det var också osedvanligt halt inne i gummiflotten av all bensin och då jag efter att alla var evakuerade tog mig ombord för att förstöra den halkade och råkade sparka till en bensindunk så illa att jag fick bensin i mitt ansikte och ena öga. Vad jag dock kunde göra men inte de som varit utsatta så länge för ångorna var att direkt skölja mitt ansikte med mineralvatten.

Klockan hade nätt och jämt passerat midnatt när våra räddningsbåtar var upptagna på däck när sökandet startade efter en förmodad träbåt, och utan några säkra koordinater sökandet än svårare, och med endast några få timmars sömn och utan att vara sammanhängande var det dags för nästa räddningsoperation, inte av den sökta träbåten utan av en stor gummiflotte med 102 människor ombord. Och det som från början såg ut att bli en relativ enkel operation blev allt mer kritisk då gummiflotten började förlora sitt lufttryck och därmed förmåga att bära alla dessa människor. Med två av våra egna flottar fick vi avlastat en del av trycket men det blev allt mer en kamp mot klockan innan vi gick segrande ur den striden, men om vi hade anlänt bara lite senare så hade det lika gärna kunna bli ett av de tillfällen då vi fått bärga döda kroppar. Jag undrar om de vick undsatt någonsin kommer att bli medvetna om hur nära döden de var, jag kommer i alla fall inte underrätta dem om det, men en annan mycket trevligare underrättelse var att vi senare fick besked om att den försvunna träbåten, vilket visade sig vara en mer snabbgående och moderna båt, lyckats ta sig till Lamedusa.

9/10-19 Tom, drivande träbåt

Ett bevakningsflyg flög i en cirkel 16 sjömil ifrån oss, uppenbarligen hade de upptäckt något, men trots att vi anropade dem flera gånger fick vi inget svar. Vi ändrade då kurs mot den plats där flygplanet hade cirkulerat och fann då en tom, drivande träbåt av det slag vi ibland stöter på flyende människor i. Ombord fanns det en del kvarlämnade klädesplagg och båten hade också märkts med datum, men av vem den tömts av vart de ombord tagits kan vi endast spekulera i.

8/10-19  Skeppsbrott

Vi vände norrut så snart vi fick förfrågan om att vara behjälpliga vid sökandet efter överlevande från båten som kapsejsade söder om Lampedusa, men då hade redan flera timmar gått efter olyckan och trots att vi erbjudit våra tjänster så snart olyckan blivit känd. Enligt den italienska kustbevakningen kapsejsade båten då människor ombord rusade till ena sidan då kustbevakningens fartyg närmade sig och av de uppskattningsvis 50 ombord återfanns endast 22 i livet medan 13 döda kroppar, samtliga kvinnor, kunde bärgas. Operationen försvårades dessutom betänkligt av det hårda vädret och det tog oss åtskillig tid innan vi var på plats för att avsöka det område som gett oss. Det hårda vädret innebar också att vi inte skulle kunna sjösätta den RHIB jag är ledare för, istället förberedde vi moderfartygets arbetsbåt, en vattenjet, ifall vi fann någon i vattnet. Men vi den tiden var sannolikheten att hitta någon vid liv närmast noll, det skulle istället bli aktuellt med de vita liksäckarna.

När det inte längre gick att se något i det kompakta mörkret avbröts sökningen för att återupptas morgonen därpå, nu närmare Lampedusa, men utan att vi kunde finna något i den höga sjön, och vi fick då också besked om att de flesta saknade var barn. Barn vars liv ändade i en resa på flykt.

24/9-19  Messina

Vi hade förberett oss själva och samtliga ombord på att det kunde ta tid den här gången innan vi har en hamn att gå till, tongångarna från officiellt håll var minst sagt bekymmersamma. Vår förhoppning var att något skulle kunna ske under mötet mellan några av EUs medlemsstater på Malta under måndagen, men absolut inte före. Så när vi under dag fem av väntande fick beskedet att vi fick gå till Messina, och det innan nämnda möte, var det med en skön lättnad. Och när vi kunde berätta det för de undsatta ombord ville jublet aldrig ta slut och flera av oss blev burna fram och tillbaka över däcket på uppsträckta armar. Och jag kan förstå den lättnad de kände, speciellt med tanke på de oroliga frågor jag fått och den försäkran de ville ha om att vi inte skulle föra dem tillbaka till helvetet de flytt från i Libyen.

20/9-19 Dilemma

Vad säger man till dem som måste stanna ombord när andra får gå iland? De maltesiska myndigheterna gick med på att ta emot dem från den senaste räddningsoperationen då det skedde i den maltesiska räddningszonen, men inga andra. Så medan ett krigsfartyg från Malta närmade sig måste vi förklara situationen för samtliga ombord samt placera oss på strategiska platser för att förhindra att någon kastade sig överbord ifall någon var desperat nog för att göra så. Inte heller kunde vi säga nej, att antingen får alla komma iland nu eller ingen. Det vore fel av oss att förvägra någon att gå iland. Om de som skulle föras över till krigsfartyget själva hade sagt sig vilja stanna i solidaritet med dem som är kvar vore något helt annat. Men det gick bra, de godtog skälet till varför bara några fick lämna även om där fanns en tydlig oro bland en del. En yngre man från Egypten som hela tiden är mån om att hjälpa oss ombord med allehanda uppgifter bad mig lova att han inte skulle föras tillbaka till Libyen, och den rädsla som speglades i hans ögon bekräftade tydligt hans fruktan. Och med de uppgifter vi ständigt får av dem som tvingats tillbaka förstår jag honom väl.

19/9-19  Liten träbåt fylld med 34 personer och barnaskrik

Mörkret sänkte sig allt mer medan vi utförde räddningsaktionen långt ut till havs av en liten träbåt fylld med 34 flyende människor. Ett litet barns skrik trängde igenom i mörkret, ett skrik som bara delvis upphörde medan han lyftes ombord och lades i sin mors famn igen ombord en av våra RHIB-båtar. Men så småningom kunde även dessa själar sälla sig till dem vi redan har ombord, och efter avslutad operation satte vi åter kurs norrut till en plats mellan Lampedusa och Malta för att invänta en hamn där vi kan låta dem stiga iland. Fyra räddningsoperationer under denna resan, 218 människor undsatta, samtliga i livet.

18/9-19  Gummiflotte fylld till bristningsgränsen

Så fann vi ytterligare än av de blå gummiflottarna men den här gången var läget mer kritiskt. Från håll verkade det som att luften börjat gå ur den och vi tog därför med oss två av våra egna gummiflottar med oss när vi närmade oss den. Och där jag stod redo med flytvästar trädda på ena armen och med mitt checkcard i handen kunde jag konstatera att läget inte var fullt så allvarligt som det initialt tyckts som. Den var överfylld, det stod genast klart, och den var något deformerad på grund av tyngden av alla människor, men där var inga människor i vattnet och den var fortfarande hel. Dock var där starka bensinångor och förutom de kemiska brännskadorna blandningen mellan bensin och saltvatten orsakar fanns det också farhågor att de ombord var så påverkade av ångorna att det skulle bli svårt att få dem att samarbeta. Men det gick att få dem att lyssna, och snart kunde också utdelningen av flytvästar påbörjas. När ungefär hälften fått sina västar uppstod dock ett att annat problem. Med västarna på blev det så trångt ombord att risken för att någon eller några skulle krossa allt för stor för att det skulle gå att fortsätta utdelningen så ca 15 personer togs över till en av våra egna gummiflottar för att skapa mer utrymme, och operationen kunde fortsätta. Allt som allt var där 73 personer ombord vilket innebär att vi nu har 182 undsatta människor ombord.

17/9-19  Två räddningsoperationer - 109 undsatta

Vid elvatiden fann vi en relativt liten träbåt med människor undan flykt från terrorns och inbördeskrigets Libyen och en timme efter avslutad operation var det dags igen, den här gången en överfylld gummiflotte. Båda operationerna slutade väl och ombord vårt fartyg har vi nu 109 överlevanden, däribland en fyra dagar gammal pojke. Och bara det faktum att en kvinna försöker fly över Medelhavet med en då tre dagar gammal son beskriver bortom ord det helvete Libyen är. Men att vi fann gummiflotten var mest en tillfällighet då vi var på väg mot ett annat mål, en annan gummibåt som vi dock aldrig fann trots timmar av sökande. Först morgonen efter nåddes vi av beskedet att de ombord den saknade gummibåten tvingats tillbaka av den libyska kustbevakningen, och fast de nu är tillbaka dit de försökt fly ifrån har de i alla fall inte omkommit till havs. Inte den här gången. Vad som har hänt de två tomma/övergivna gummibåtar vi fann dagen innan kan vi dock bara spekulera i.

14/9-19  Lampedusa

Det gick fortare än jag vågat hoppas på. Det har hänt att räddningsbåtar har blivit liggande både två och tre veckor innan de fått tillåtelse att gå in i hamn, till och med att de till slut sett sig tvingade att gå in utan tillstånd på grund av situationen ombord och därmed fått fartyget konfiskerat, men denna gång blev vi liggande utanför Lampedusa bara ett drygt dygn innan vi kunde gå in. Och på kvällen kunde de 82 ombord lämna oss via fartyg från kustbevakningen respektive Garda de Finanza. Planen var sedan att lätta ankar på morgonen för att bege oss ut igen men först dröjde det innan den norske journalisten för Aftenposten kunde bli avlämnad och strax därefter kom en båt med inspektörer för att genomföra en port state control. Och det var verkligen en tuff kontroll som vi lyckligtvis klarade. Men nu är vi äntligen på väg söderut, måndagen den 16:e, för att göra det vi är här för.

11/9-19  Evakuering med helikopter

Den gravida kvinnan som var bland de 50 vi undsatte för några dagar sedan visade tecken på att allt inte stod rätt till och vi tvingades begära helikopterevakuering för henne och hennes make från de maltesiska myndigheterna. Sedan började ett febrilt arbete med att ta ner allt som kunde lossna och skada rotorbladen innan operationen var möjlig samtidigt som de maltesiska myndigheterna begärde att vi skulle sätta kurs från Malta och inte mot. Inte för att det skulle underlätta för helikoptern med vindriktningen utan för att de ville ha bort oss från maltesiskt vatten. Och en bekräftelse på det fick vi också senare då de förvägrade oss att landsätta de 82 kvarvarande ombord. Detta är år 2019 och stater går aktivt in för att stoppa oss från att rädda människor.

9/9-19  I kamp mot naturens krafter

Jag börjar med slutet. Allt, nästan, gick väl. Alla överlevde. Men det var långt ifrån en okomplicerad operation. Vi fick indikationer om en gummibåt i nöd men det var långt dit och vädret blev allt sämre och så småningom började också mörkret falla. Libyska kustbevakningen var också på jakt efter dem och de hade ett bättre utgångsläge än oss och när vi väl var på plats hade de just kommit dit före oss. Men där var också den tyskflaggade segelbåten Josefa som i hög sjö lyckats få alla nödställda ombord, 34 personer inklusive en kvinna i åttonde månader samt en ett år gammalt barn. Enligt en av de undsatta hade den libyska kustbevakningen redan människor ombord som försökt fly i en annan båt och kanske var det därför som de vände åter efter att ha konstaterat att Josefa hade bärgat de 34. Här slutar inte historien. Vi sände ut läkarpersonal samt proviant till Josefa som snabbt kunde konstatera att det inte fanns några möjligheter för Josefa att husera alla ombord, speciellt inte som vädret blev än värre och vi påbörjade därför en evakuering av de 34 i skenet av blixtar och i regn. Det var en komplicerad aktion och krävde att samtliga var fullt fokuserade på vad de gjorde. Relingen till en av våra RHIB-båtar blev skadad men det var också den enda skada som inträffade. Som jag började, nästan allt gick väl, men det var mycket krävande av oss alla.

8/9-19  Första räddningen

Vi fann dem i tid, de femtio flyende människorna hopträngda i den lilla gummibåten. Jag skriver i tid då vi vet hur lätt de bryts sönder och hur fort det går, hur döden lurar under det mindre än millimetertjocka gummit. 50 människor varav en höggravid kvinna, många med ärr från tortyr i helvetets Libya. Och det var så mycket som var bekant för mig sedan tidigare räddningar, saker man bara trott man glömt. Utsattheten de så tydligt uttrycker när vi närmar oss, deras vädjan om hjälp, till och med den så karaktäristiska lukten och bensinångorna. Lättnaden man känner att allt gick enligt plan, att alla enheter fungerade precis som de skulle. Och än en gång fick vi det bekräftat att vi har en betydelsefull roll att fylla, att vi kan innebära skillnaden mellan liv och död.

6/9-19 Solnedgång över Tunisien

Ännu en dag full av träningar och förberedelser inför vad som komma skall, en dag som avslutades med en gyllene solnedgång över Tunisien.

5/9-19  Ännu en dag fylld med träning

Ännu en dag fylld med träningsmoment, såväl ombord RHIB som med hjärt- lungräddning tillsammans med Läkare utan Gränser. Och det märks att träningarna ger resultat, vi svetsas ihop och blir allt mer redo för att tillsammans möta det som ligger framför oss. Och knappt två dygn är vi enligt plan i det som benämns som en rescue-zon, ett område där de flesta räddningarna har utförts tidigare.

4/9-19  Träning med ny RHIB, nytt team och nytt moderfartyg

Äntligen. Det är så det känns att vara igång igen men samtidigt tragiskt att frivilligorganisationer som SOS Mediterranee fortfarande efter alla dessa år behövs för att täcka upp för den avsaknad av räddningsenheter från EU. Tidigt i morse lämnade vi Barcelona efter att ha bunkrat och nu är vi på väg ut mot räddningszonen med några inplanerade stopp till havs för att testa vår utrustning och träna med dem, allt för att vara förberedda inför sjöräddning.