Menu
header photo

Charlie Andreasson

Human Right Defender

14/9-19  Lamperdusa

Det gick fortare än jag vågat hoppas på. Det har hänt att räddningsbåtar har blivit liggande både två och tre veckor innan de fått tillåtelse att gå in i hamn, till och med att de till slut sett sig tvingade att gå in utan tillstånd på grund av situationen ombord och därmed fått fartyget konfiskerat, men denna gång blev vi liggande utanför Lampedusa bara ett drygt dygn innan vi kunde gå in. Och på kvällen kunde de 82 ombord lämna oss via fartyg från kustbevakningen respektive Garda de Finanza. Planen var sedan att lätta ankar på morgonen för att bege oss ut igen men först dröjde det innan den norske journalisten för Aftenposten kunde bli avlämnad och strax därefter kom en båt med inspektörer för att genomföra en port state control. Och det var verkligen en tuff kontroll som vi lyckligtvis klarade. Men nu är vi äntligen på väg söderut, måndagen den 16:e, för att göra det vi är här för.

11/9-19  Evakuering med helikopter

Den gravida kvinnan som var bland de 50 vi undsatte för några dagar sedan visade tecken på att allt inte stod rätt till och vi tvingades begära helikopterevakuering för henne och hennes make från de maltesiska myndigheterna. Sedan började ett febrilt arbete med att ta ner allt som kunde lossna och skada rotorbladen innan operationen var möjlig samtidigt som de maltesiska myndigheterna begärde att vi skulle sätta kurs från Malta och inte mot. Inte för att det skulle underlätta för helikoptern med vindriktningen utan för att de ville ha bort oss från maltesiskt vatten. Och en bekräftelse på det fick vi också senare då de förvägrade oss att landsätta de 82 kvarvarande ombord. Detta är år 2019 och stater går aktivt in för att stoppa oss från att rädda människor.

9/9-19  I kamp mot naturens krafter

Jag börjar med slutet. Allt, nästan, gick väl. Alla överlevde. Men det var långt ifrån en okomplicerad operation. Vi fick indikationer om en gummibåt i nöd men det var långt dit och vädret blev allt sämre och så småningom började också mörkret falla. Libyska kustbevakningen var också på jakt efter dem och de hade ett bättre utgångsläge än oss och när vi väl var på plats hade de just kommit dit före oss. Men där var också den tyskflaggade segelbåten Josefa som i hög sjö lyckats få alla nödställda ombord, 34 personer inklusive en kvinna i åttonde månader samt en ett år gammalt barn. Enligt en av de undsatta hade den libyska kustbevakningen redan människor ombord som försökt fly i en annan båt och kanske var det därför som de vände åter efter att ha konstaterat att Josefa hade bärgat de 34. Här slutar inte historien. Vi sände ut läkarpersonal samt proviant till Josefa som snabbt kunde konstatera att det inte fanns några möjligheter för Josefa att husera alla ombord, speciellt inte som vädret blev än värre och vi påbörjade därför en evakuering av de 34 i skenet av blixtar och i regn. Det var en komplicerad aktion och krävde att samtliga var fullt fokuserade på vad de gjorde. Relingen till en av våra RHIB-båtar blev skadad men det var också den enda skada som inträffade. Som jag började, nästan allt gick väl, men det var mycket krävande av oss alla.

8/9-19  Första räddningen

Vi fann dem i tid, de femtio flyende människorna hopträngda i den lilla gummibåten. Jag skriver i tid då vi vet hur lätt de bryts sönder och hur fort det går, hur döden lurar under det mindre än millimetertjocka gummit. 50 människor varav en höggravid kvinna, många med ärr från tortyr i helvetets Libya. Och det var så mycket som var bekant för mig sedan tidigare räddningar, saker man bara trott man glömt. Utsattheten de så tydligt uttrycker när vi närmar oss, deras vädjan om hjälp, till och med den så karaktäristiska lukten och bensinångorna. Lättnaden man känner att allt gick enligt plan, att alla enheter fungerade precis som de skulle. Och än en gång fick vi det bekräftat att vi har en betydelsefull roll att fylla, att vi kan innebära skillnaden mellan liv och död.

6/9-19 Solnedgång över Tunisien

Ännu en dag full av träningar och förberedelser inför vad som komma skall, en dag som avslutades med en gyllene solnedgång över Tunisien.

5/9-19  Ännu en dag fylld med träning

Ännu en dag fylld med träningsmoment, såväl ombord RHIB som med hjärt- lungräddning tillsammans med Läkare utan Gränser. Och det märks att träningarna ger resultat, vi svetsas ihop och blir allt mer redo för att tillsammans möta det som ligger framför oss. Och knappt två dygn är vi enligt plan i det som benämns som en rescue-zon, ett område där de flesta räddningarna har utförts tidigare.

4/9-19  Träning med ny RHIB, nytt team och nytt moderfartyg

Äntligen. Det är så det känns att vara igång igen men samtidigt tragiskt att frivilligorganisationer som SOS Mediterranee fortfarande efter alla dessa år behövs för att täcka upp för den avsaknad av räddningsenheter från EU. Tidigt i morse lämnade vi Barcelona efter att ha bunkrat och nu är vi på väg ut mot räddningszonen med några inplanerade stopp till havs för att testa vår utrustning och träna med dem, allt för att vara förberedda inför sjöräddning.