Menu
header photo

Charlie Andreasson

Human Right Defender

5/12-21    Äntligen iväg

Så kunde vi äntligen kasta loss men än är vi inte färdigtränade och inte är teamen helt sammansvetsade ännu. Men det sista kommer med det första, och vi har några planerade stopp längs vägen för dessa nödvändiga träningar. Om nu bara väderprognoserna står sig så de luckor i det usla vädret möjliggör att vi kan sjösätta våra RHIB-båtar. För mitt team ser det bra ut med endast en ny besättningsmedlem, men det är föraren och även om hon visat prov på riktigt stor färdighet måste hon drillas in i de tekniker vi använder oss utav och komma in i samma mentala våglängd som vi andra. Tvivlar inte på att det kommer att ske, men allt sådant tar tid. Men vi har också Röda Korsets personal ombord och för dem är sättet vi opererar helt nytt. Tvivlar inte på de kommer att sköta sin uppgifter galant, men för oss som utför själva räddningsuppdragen innebär det att vi även behöver bistå med vår erfarenhet och kunnande för att hjälpa dem.

1/12-21    Vädret än värre

Det blir ingen avgång under de närmaste dagarna. Den lilla lucka i ovädret som fanns söder om Spanien har krympt ihop till ingenting. Vi kan fortfarande sjösätta två av våra RHIB-båtar och öva med dem, om hamnen tillåter, och träna som planerat med hjärt- lungräddning etc. Men som sagt, den lättnad av att inte förlora tid för karantänen skull tycks vi förlora för Mistralens skull. 

30/11-21    Fortfarande i Marseille

Det är som alltid massivt med arbete med alla förberedelser innan vi kan segla iväg, och än är vi inte helt klara. Vi har också en del nya i besättningen som skall drillas in, dessutom har vi personal från Röda Korset som också skall skolas in. Tanken var från början att vi skulle lämna kaj i kväll men så blir det inte, och vi väntar fortfarande på en hel del leveranser innan vi är redo. Men i morgon blir det av. Dock västerut. Vädret är allt för dåligt för att kunna utföra några träningspass till sjöss i våra RHIB-båtar, och den enda plats där vädret inte är fullt så illa är söder om Spanien. Trösten är att det också är för dåligt väder för att det skall vara möjligt att sjösätta mindre båtar från den Libyska kusten. 

24/11-21   Dag 1, ett regnigt Marseille

Tillbaka igen. Och det borde vara med blandade känslor. Att det är befriande att vara tillbaka för att kunna göra en insats samtidigt med frustrationen att vi på många sätt motarbetas av EU-stater att göra det vi gör, att rädda människor. Men där finns något annat i den här ekvationen och det är att vara tillbaka bland likar, till sådana som mig som kliver ur komfortzonen för att i humanismens, rättvisans och solidaritetens namn bidra till att långt färre går under i Medelhavets vågor. Tillbaka bland dem som man inte behöver förklara sig inför varför man gör det här, eller, som det tyvärr ibland händer, försvara sig inför. Det är som att komma hem till sin länge saknade familj.

Denna och de följande dagarna kommer ägnas till träningar och att förbereda såväl moderfartyget som våra RHIB-båtar, de vi utför själva räddningsaktionerna med. Och även fast det är många bekanta ansikten här så är också personal från Röda Korset här. Vi delar nämligen det här uppdraget med dem från och med förra rotationen. Positivt att ha en sådan stark parter, det går det inte att säga något annat om, och vi kommer säkert kunna lära en del av varandra.

2/9-21   Plötsligt händer det

Plötsligt händer det, de goda nyheterna avlöser de dåliga. Alla visade sig fria från smitta, och imorgon skall vi kunna lämna fartyget, ta oss till Catania och ta flyget hem.

Tack för denna gång. Nära tre månader ombord, sex plus sex räddningsoperationer under korta tidsrymder och med över 1100 undsatta själar är det dags att ta adjö för denna gång, fara hem och lönearbeta till det är dags igen. Tack alla som stödjer oss i vårt arbete.

30/8-21  (Förlängd) karantän #9, dag 19

Äntligen börjar det klarna för oss i den här limbon vi befinner oss i. På torsdag, den 2:e september, går vi till kaj för Covid-test, och för dem som testas negativt är det hemresa som gäller och skulle någon mot förmodan visa sig positiv blir det hotellvistelse istället och Ocean Viking kan segla till Marseille, få ombord nytt manskap och utföra det vi är här för, rädda liv. Så skönt besked, knappt man kan tro att det är sant.

27/8-21  (Förlängd) karantän #9, dag 16

Så fick vi sjösatt RHIBen jag basar för och hämtat upp vår kollega som behövt sjukhusvistelse. Han mår efter omständigheterna bra och det är det viktigaste. Förutom det har dagen bestått av diverse förbättringsarbete, samt för min del, ett fruktlöst försök att betala en räkning över ett klent internet.

26/8-21  (förlängd) Karantän #9, dag 15

Skulle inte ha skämtat om biografin ”Hur karantänen blev mitt liv.” Påbackningen av en vecka ändrades till tio dagar.

Idag nödgades vi dessutom göra en evakuering av en av de våra pga. medicinska skäl. En ledsagare skulle dessutom gå bra vilket kom som en räddande ängel för en annan av de våra som har ett stort och legitimt skäl till att snarast komma hem. Men precis som han skulle följa efter den sjuke ombord på den italienska kustbevakningens båt kom kontra order. Ingen ledsagare. Och för att göra det än värre, den sjuka skall efter sjukhusvistelse föras tillbaka ombord vårt fartyg. Att det är politiska påtryckningar bakom att vi ligger här fångna, förlåt, i förlängd karantän, blir alltmer tydligt.

25/8-21  Karantän #9, dag 14

Beskedet kom inte som någon överraskning. Våra snabbtester visade på att en av oss fortfarande bär på smittan. Men enligt de undersökta PCR-testerna skall fyra av oss vara smittade, även de tre som har blivit friskförklarade. Det har att göra med att testerna inte känner skillnad på ny smitta och gammal smitta, alltså död smitta. Och det är detta som vi måste kämpa för att bevisa, annars kan det bli påbackning vecka efter vecka trots att viruset är dött och alla friska.

Imorgon skall vi förhoppningsvis få bättre klarhet om myndigheterna här vill förstå att smittan inte är ny, och om inte, finna en strategi för att vi inte skall bli liggande här för alltid under gul flagg. Jag har skämtat om att skriva min andra biografi, denna gång med titeln ”Hur karantänen blev mitt liv”. Får bara hoppas att det inte kommer att bli mindre av ett skämt och mer av allvar.

24/8-21  Karantän #9, dag 13

Ligger på redden igen i väntan på resultatet från PCR-testet. Vi har blivit lovade besked under eftermiddagen men ännu inget hört och klockan är nu fem på eftermiddagen. Samtidigt vet vi att där går en Coronavåg över Sicilien just nu och att laboratorierna har hur mycket som helst att stå i, men man vill ändå ha besked om man kan packa väskan eller om där blir sju dagars påbackning på karantänen.

19/8-21  Karantän #9, dag 8

Nu har vi fått besked. På måndag skall vi till kaj för att genomgå ett PCR-test. Om det då visar sig att vi fortfarande har smitta ombord får vi sju dagars påbackning på karantänen. Och i det läge vi befinner oss i nu, med det senaste fallet upptäckt för endast några dagar sedan, ter sig möjligheterna för en snar hemfärd avlägsna.

18/8-21  Karantän #9, dag 7

Det som igår skulle ha varit den sista dagen för dagliga snabbtestet blev inte så. De två smittade bar tvärtemot våra förhoppningar fortfarande på smittan, och vad långt värre var var att ytterligare en av oss insjuknat. Vad det här kommer att innebära vet vi ännu inte, om karantänperioden behöver börja om eller inte. Vad vi vet är att de planerade lättnaderna nu i stället skärps. Inga måltider kan längre intas inomhus utan på däck, noga desinficering av samtliga allmänna utrymmen tre gånger om dagen och en del omflyttningar av dem som haft mest nära kontakt med den senast insjuknade. Och eftersom ingen har egen hytt är risken för ytterligare spridning av smittan, trots alla försiktighetsmått, överhängande.

15/8-21  Karantän #9, dag 4

Förkylningen börjar så sakta släppa. Och en av de tre som visat sig coronasmittade blev idag friskförklarad.

Så drog jobben i gång igen. Skriva en hand-over till den som kommer att vara ledare för RHIBen jag basat för. Kontrollera all utrustning. Rengöring. Bla bla bla. Mycket jobb inför och efter räddningsuppdragen.

13/8-21  Karantän #9, dag 2

Den först av två fria dagar. Men fri betyder inte helt fri. Rengöring, eller desinficering, av samtliga gemensamma utrymmen behövs göras tre gånger om dagen, och förstås ett snabbtest utföras. Inga fler än de tre visades sig vara positiva idag, men förkylningssmittan ombord blir allt värre med slemmig hals, hosta och huvudvärk. 

12/8-21  Karantän #9, dag 1

En full dag för rengöring av fartyget. Och sedan snabbtest. Två till av oss visade bära på smittan. Nu blir det test varje dag, åtminstone under den första halvan av karantänen, och rengöring av samtliga gemensamma utrymmen tre gånger per dag.

11/8-21  Sista undsatta iland. Mission complete

De sista kom iland, idag i grupper om fem eller sex. Sedan fick vi i all hast ombord ny proviant och blev av med alla sopor innan vi gick ut för att ankra.

10/8-21

Om möjligt en ännu långsammare process idag. Den charterbuss som tidigare slussat de ilandstigna fram och tillbaka är nu utbytt mot en minibuss. 56 överlevande kvar ombord, däribland de som testats positiva. 

9/8-21  Långsamt, långsamt

Fortsatt en långsam och märklig process. På det här viset finns det ingen möjlighet att de alla kommer att kunna stiga iland i dag. Som vi har förstått det tas grupper om en busslast iland, körs till ett annat ställe för registrering och sedan tillbaka igen till skeppet ett stenkast ifrån oss.

Röda Korset kom med smörgåspåsar till alla som lunch, och på kvällen kom mat utifrån till alla dem vi fortfarande har kvar. Ingen riskokning alltså. 255 kvar ombord som behöver stanna ytterligare en natt.

8/8-21  Långsam process

Processen att få iland de undsatta går långsammare och allt är mer omständligt än vanligt. Först tas små grupper iland, testas och får ett numrerat armband innan de tas ombord igen. De som visats positiva, ca fem procent av dem, isolerades ombord. Endast ett fåtal tilläts lämna, och då ligger karantänskeppet de skall vara ombord på precis akter om oss. Fortfarande 452 undsatta människor ombord.

Koka ris idag igen.

7/8-21  Smittan sprids ombord

Sea-Watch 3 fick tilldelat Trapani på Sicilien som hamn. Ett gott tecken då vi borde vara på tur.

Spänningen, i dess negativa form, stiger på en del håll på däck vilket resulterar i en del handbegripligheter. Det gäller att vara vaken för detta så vi kan avstyra eventuella slagsmål i tid, helst innan de utbryter. Men för mesta är det lugnt trots det högst begränsade utrymmet de har att dela på och även fast rastlösheten över att vi aldrig tycks komma till hamn är ett ständigt diskussionsämne. Vi ser också allt fler patienter med skador, fysiska såväl som psykologiska efter allt de har genomlidit. En del skador och sjukdomar har vi heller inga möjligheter att behandla ombord.

Våra 24-timmars kit med mat är slut. Det blev att koka ris till alla och dela ut tillsammans med något gulaschliknande vi har som nödproviant. En kok/diskstation byggdes ihop, och vi fick även god hjälp av de båda kockarna ombord som ställde upp helhjärtat.

Jag och Yann, min RHIB-förare jag delar hytt med, har känt av en förkylning och vi beslutade att kolla upp oss. Vi har som bekant Covid fall ombord. Som kom meddelandet att en kollega blivit smittad och behövs isoleras ombord, och att vi alla därför skall testas. Just innan jag ändå skulle göra det. Men som väl var visade provsvaren på att inga andra bar på smittan. Det finns trots allt andra förkylningsvirus, de har inte blivit utrotade bara för att Covid har kommit.

Ja, vi stod på tur efter Sea-Watch 3. Imorgon bitti skall vi vara i Pozzallo. Det tog oss 36 timmar att undsätta 555 människor på sex operationer men en vecka att få en hamn att gå till. Men så äntligen.

6/8-21  

Sea-Watch 3 fick en hamn att gå till idag, Trapani. Ett gott tecken för oss.

Ytterligare en evakuering medelst den italienska kustbevakningen idag, den här gången en man med akuta mag/tarmproblem.

Sista 24-timmars kittet med mat serverades idag. Men vi har mer nödproviant än jag befarat, kanske så att det räcker i fyra dagar. Men det ställer helt andra krav på oss när vi skall koka ris till de återstående 549 själarna ombord.

5/8-21  Ännu en evakuering

Ytterligare en evakuering för medicinska skäl till Lampedusa idag, en ensamresande kvinna i övre medelåldern samt en kvinna med sitt barn.

Geo Barents, räddningsfartyget opererat av Läkare utan Gränser, kom nyligen äntligen i väg och fick genomfört en räddningsaktion nästan med det samma, en liten båt med 25 personer som försökte korsa Medelhavet.

I morgon fredag är sista dagen vi har mat att ge. Efter det endast torra kex, jordnötter, energikex och det ris vi kan skrapa ihop.

4/8-21  Salvini höjer sin röst igen

De familjemedlemmar som separerades under den gemensamma räddningsoperationen har nu bekräftats vara på Sea-Watch 3 och vice versa.

Matteo Salvini, den italienska nationalistiska högerledaren, kommer med diverse utspel för att förhindra eller fördröja att vi och våra kollegor kommer till trygg hamn.

Det är fortfarande lugnt ombord men vi har endast mat för två dagar till.

3/8-21  Matförrådet sinar igen

En av de gravida kvinnorna har fått komplikationer och har evakuerats tillsammans med hennes make med båt från den italienska kustbevakningen till Lampedusa.

Vi har nu mat för tre dagar till.

2/8-21  Nödanrop

Vi fick uppgifter om ytterligare sex fall, alltså båtar i nöd, med runt 450 människor sammanlagt. Nadir är vid ett av fallen åtta timmar från oss men kan inte göra mer än att försöka stabilisera situationen. Ett nödanrop har sents ut vilket har besvarats av handelsfartyg i området. Även den italienska kustbevakningen har hörts via radio.

En inventering av matförrådet har gjorts. Med så många som 555 undsatta ombord har vi endast mat så det räcker till och med fredag. Idag är det måndag. Begäran av en hamn att gå till och skickats ut på nytt, och i den hettan som tack och lov dämpas något av de skuggnät jag har sytt har flera av de mest medtagna svimmat.

1/8-21  Intensiva dygn

Det kom att bli en intensiv dag. Eller dagar. Först fann vi en gummibåt med 57 människor ombord, däribland åtta kvinnor och elva underåriga/barn. Och det var en märklig räddning. Med två av våra RHIBs i vattnet anlände libyerna (dock inte kustbevakningen utan en annan militär eller halvmilitär division) i full fart, till synes kontrollerande de flyende och lämnade scenen igen, och släppte därigenom fram oss för att ta hand om de flyende. Att genomföra crowd control efter den manövern var inte det lättaste och jag förlorade nästan rösten på kuppen.

Det upptäcktes att vi har coronasmittade människor ombord så nu är det munskydd på för alla, inklusive dem vi undsatt.

Räddning #2. 54 människor från ännu en gummibåt. Flera av dem, speciellt kvinnorna, var fullständigt utmattade.

Räddning #3. 64 människor, den här gången en träbåt. Vi har nu 175 människor ombord, bland dem två gravida kvinnor. Men det fortsatte:

Räddning #4. 21 människor, även denna gång en mindra träbåt.

Räddning #5. Ett larm från Alarm Phone. En stor träbåt i nöd med uppskattningsvis 350-390 människor ombord. Enligt de första uppgifterna skulle 40 av dem redan ha dött ombord. Positionen sex timmar ifrån oss men lyckligtvis befann sig Sea Watch 3 närmar, så även Nadir från en annan räddningsorganisation. De sistnämna kan dock inte göra mycket med den båt och den utrustning de har. Där var också några handelsfartyg i området, och den tunisiska flottan lovade också att sända ett fartyg. Den uteblev dock.

Sea-Watch anlände, fick bekräftat att det var en stor träbåt på drift med slagsida med överhängande risk att kapsejsa. De uppskattade antalet ombord till 400 människor. Ingen med flytväst. 12 människor i vattnet. Då befann vi oss drygt två timmar från målet och har kommit in i augusti.

Nästa uppdatering från SW3. Dussintals människor i vattnet. Vi beslutar att sjösätta två av våra RHIBs för att gå i trettio knop med dem i nattmörkret mot målet, en knapp timme bort. Vårt moderfartyg Ocean Viking får komma efter.

Nästa uppdatering. Hundra människor i vattnet.

Vi anlände. Där fanns inte längre någon i vattnet att upptäcka, endast tomma flytvästar och en större räddningsflotte, och vi anslöt till Sea-Watchs två RHIB-båtar för att transportera människor från den drivande träbåten med slagsida till först Sea-Watch 3 och sedan till vårt moderfartyg när det anlände till scenen. Vi hade tagit med oss en bensindriven pump som vår andra RHIB lyckades få ombord båten i nöd, och med den förändrades räddningsarbetet sakta till vår favör, och i nattmörkret syntes ljusen från minst två handelsfartyg som hörsammat nödanropet men som aldrig ingrepp med egna räddningsbåtar. Operationen försvårades av att människor i desperation hoppade överbord, ibland en och en, ibland i en strid ström. Men till sist, efter en över fem timmar lång nattoperation av oss, Sea-Watch 3 samt ResQship, var de runt 400 människorna säkra ombord och fördelade bland oss. Inga döda så som först uppgetts. Vi har nu sammanlagt 449 undsatta själar ombord och har begärt att få en hamn att gå till.

Räddning #6. Italienska flygvapnet (flottan) larmade oss och Sea-Watch 3 om en mindre båt i nöd 17 sjömil syd om oss. Våra kollegor befann sig närmare och begav sig mot positionen. På väg mot båten upptäcker de ännu en i nöd endast några få sjömil från oss, en något större, och vi vänder dit. Ytterligare 106 själar undsatta och i säkerhet ombord, den yngsta endast tre månader gammal.

555 människor räddade i sex operationer under loppet av 36 timmar.

30/7-21  Tack, Sea-Watch

Våra kollegor ombord Sea-Watch 3 fick utfört en räddning med den Libyska kustbevakningen på plats. En tuppfäktning dem emellan där SW gick segrande ur striden efter en hel del dramatik, mycket tack vara att de befann sig i den maltesiska räddningszonen. 33 människor undsattes, en del redan tagna av libyerna innan de sattes tillbaka ombord den lilla båten de flytt med. Senare fick de utfört en operation till, den här gången en träbåt med 60 människor ombord, flera av dem med kemiska brännskador. Det är onekligen skönt att vi inte är ensamma att försöka täcka det enorma området här.

Vi fick ett larm från Alarm Phone. En gummibåt med kanske 120 människor ombord sex timmars körning från oss. Positionen visade sig dock felaktig, och den libyska kustbevakningen som först hunnit upp oss försvann snart västerut. De har en helt annan tillgång till information bland annat tack vare den maltesiska drönaren och Frontex satelitdata. Den tomma och sönderskurna gummibåten vi till sist fann vid oljeplattformarna mellan Sabratha och Bouri var av allt att döma den vi sökte efter.

28/7-21

Vad att göra när vi inte har några räddningsuppdrag eller människor ombord att ta hand om? Underhåll och träningar förstås. Och idag var det medical team som höll i träningarna där vi fick ta bårar, med någon av oss på givetvis, nedför branta trappor. Och diverse andra övningar för att hålla oss skärpta.

27/7-21

Ännu en jakt norrut efter en båt i nöd, men den här gången var de maltesiska myndigheterna mer resoluta och fick dirigerat ett handelsfartyg till platsen långt innan vi var på plats. Så kunde vi vända 180 grader och fortsätta vårt sökande efter nödställda närmare den kust människor flyr ifrån.

26/7-21  Ett långt sökande förgäves

Ok, så varför har jag inte hunnit skriva på några dagar. Vi kom till sist i väg efter lite pappersstrul och fick gjort ett längre träningspass med samtliga tre RHIBar. Då vi lyfte upp den jag basar för hade vi dock maximal otur. Lyftslingen hade lagt sig under ett av bränslefiltren och ryckte loss det så snart vi lyftes ombord. Som genom ett under hade vi en ny filterhållare i reserv ombord och behövde därför inte vända om. Sedan kom ett larm om en möjlig glasfiberbåt på drift med uppskattningsvis 50 människor ombord 80 sjömil norr om oss i den maltesiska räddningszonen. Vi satte genast kurs norrut och beräknade vara framme vid ett-taget på natten, men trots dubbla utkikar fann vi aldrig båten. Inte heller malteserna var hjälpsamma. De varken ville bekräfta eller dementera ifall de hade någon kunskap om båten i nöd eller om de redan hade utfört räddningen. Timmarna gick, området vi sökte växte sig allt större, och med dem möjligheterna att finna någon ombord som fortfarande skulle vara vid liv allt mindre. Med gryningsljuset kom också våra kollegor på flygplanet Moonbird men inte heller de kunde finna något. Till sist kom en bekräftelse på att malteserna undsatt de nödställda. Många timmar och mycket vakande till spillo. Varför malteserna agerar på det viset kan vi bara spekulera i. Hur som helst har vi nu satt kurs söderut igen.

Astral, segelbåten från våra spanske kollegor Open Arms, är i gång igen och har fått gjort ett annorlunda ingripande. De kan, för sina naturliga begränsningars skull, inte utföra några räddningar men väl stabilisera situationer till dess ett räddningsfartyg kan komma till platsen. Och det fick de göra med en fiskebåt som hamnat i trubbel. Alltså en kommersiell fiskebåt och inte en överfylld båt på flykt undan hemskheterna i Libyen. Och våra tyska kollegor ombord Sea.Watch 3 är på väg, och ikväll kom också beskedet om att Läkare Utan Gränsers fartyg Geo Barents är frisläppt. Nästan så det börjar likna 2016. Härligt. Och tyvärr sorgligt nödvändigt.

22/7-21  Hala den gula flaggan

Ännu en karantän över. Men fler lär komma.

Även det följande snabbtestet visade negativt för alla och vi kunde därmed hala den gula flaggan. Igår morse gick vi också till kaj, fick ombord en del proviant och en utomstående firma kom och sprejade samtliga utrymmen ombord som en ren försiktighetsåtgärd. Idag kom det en hel del av det material vi förser dem vi undsatt med som filtar och kläder, och mer av det solskyddsnät jag tagit åt mig att skräddasy. Det har också hållit mig upptagen större delen av kvällen. Vivi, en av mina besättningsmedlemmar på den RHIB jag basar för, lämnade och i hennes ställe kom Claire som varit ombord förut. Väl är det för vi kommer bara hinna med ett träningspass innan vi sätter kurs mot det område där vi har störst möjlighet att finna nödställda, ett träningspass som främst är till för att få henne varm i kläderna. Och det lär behövas. För medan vi är upptagna med att förbereda allt inför kommande räddningar får vi också rapporter som inte är allt för upplyftande. Den senaste är angående en båt på drift där flera förmodas ha dött redan.

19/7-21  Karantän #8, dag 10

Fortsatt jobb med att iordningställa fartyget och räddningsutrustningen, med underhåll och möten där alla moment under träningarna, förberedelserna samt räddningsaktionerna gick igenom och ventilerades. Men under lördagskvällen hade vi också lite festligheter ombord i form av en barbecue och efterföljande fest med tusen och en natt-tema. Ett mycket välkommet avbrott i allt det övriga ombord, som en belöning. Som en after work-fest fast ändå på jobbet.

15/7-21  Karantän #8, dag 6

För mig blev det ingen ledig dag. Fick gjort färdigt alla målade spel på det nya däcket, jag har påbörjat arbetet med än mer solskydd över det öppna däcket, och i går fortsatte rengöringen ombord, nu inne i de utrymmen där dem vi undsatt håller till. Vi har också gått igenom allt som skett sedan vi mönstrade på i Marseille, vad som gått bra och vad som kan förbättras ytterligare. Vi fick också gjort ännu ett snabbtest vad gäller Corona. Som väntat var alla provsvar negativa vilket innebär att ingen isolering behövs, att karantänen inte behöver börja om och att vi nu inte längre behöver bära mask inomhus. Och idag kom också beskedet att Röda Korset kommer att bli samarbetspartners till oss. Välkommet att en större organisation vill vara med och bära den ekonomiska bördan och det ger också oss en ökad legitimitet för det vi gör, något som är nog så viktigt i dessa tider av främlingsfientlighet.

12/7-21  Karantän #8, dag 3

Den första av två fria dagar. Nåja, det som inte hanns med att göras rent igår fick bli gjort idag. Och jag ägnade hela dagen åt att måla nya schackbräden på det nya däcket. De förra var populära och fyllde sin funktion, underhöll dem vi undsatt och fördrev deras tid.

Några ur besättningen kommer att mönstra av när karantänen är över vilket innebär att vi måste ändra lite grann på vilka RHIB-båtarna bemannas av. Vi har haft en riktigt bra besättning denna gång och det är lite synd att vi inte kan fortsätta med den konstellationen och att vi behöver drilla ihop de nya teamen igen, men det är som det är. Människor har sina liv och vi behöver alla en lön att leva på.

11/7-21  Karantän #8, dag 2

Hur mycket skräp producerar inte vi människor? Visserligen hade vi nära 600 människor ombord under en tid men hur många enkubiksäckar med skräp blev inte resultatet? Och dagen räckte heller inte till för att rengöra fartyget efteråt. Det nya däcket ombord är fint på alla sätt och vis men det saknar möjlighet att öppnas upp, så det blev en minst sagt komplicerad process för de stackare som fick krypa under bostadsmodulerna samt sjukstugemodulen för att med brandslangen spola fram allt skräp som hamnat under däcket.

10/7-21  Karantän #8, dag 1

Japp, de fick alla kommit iland. Vid nio-taget på kvällen lämnade den sista av de undsatta fartyget och vi kunde kasta loss för att lägga oss för ankar i en tio dagar lång karantän. 10 dagar för att noga rengöra fartyget, desinficera alla flytvästar, av underhåll av våra RHIB-båtar, för genomgång av de operationer vi genomfört. Förhoppningsvis kan det bli en dag av vila mitt i allt, den kommer att behövas. Och det hade varit underbart att få gå iland för en äkta italiensk gelato eller till och med en svalkande öl. Men det är tyvärr omöjligt. I stället fick vi ankrat upp inte långt från Läkare utan Gränsers fartyg Geo Barents. Måtte vi inte gå samma öde till mötes som dem.

9/7-21  Tomma matförråd

Det här kommer att ta lång tid. Som alltid. Och som alltid fick vi lugna alla ivriga som varit snabba att göra sig i ordning att kliva iland. Barnfamiljer, kvinnor och minderåriga var de som fick lämna efter ett snabbtest för att upptäcka om någon var smittade av Corona. Sedan testades resten men fick stanna ombord och sedan testades vi. Och den sista maten vi hade ombord serverades.

16 visade sig vara smittade varav sex var underåriga som togs iland. Ingen av dem hade visat några oroande tecken på att vara smittade och vi hade därför inte vidtagit några särskilda åtgärder. Att göra det hade ändå varit svårt med så många människor ombord. Men nu har vi tio bekräftade fall ombord som får hålla till i en ombyggd och inredd container och vi tvingas ha specialoveraller vilken får en att svettas något kopiöst. Och vi kan bara hoppas på att resten ombord får gå iland imorgon och att vi efter det kan rengöra fartyget och gå i karantän utan de svettalstrande kläderna.

8/7-21  Torsdag och lättande besked

Åter lugnt väder. Ständiga frågor när vi skall gå till hamn som vi inte har svar på, varför det tar så lång tid. Lika ständigt uppmanar vi dem att vara tålmodiga, att det ibland tar lång tid och att det bästa är att mentalt förbereda sig på en lång väntan. Men i morgon är den sista dagen då vi har mat att ge dem. Hur håller man sig tålmodig efter det?

Så kom det efterlängtade beskedet. I morgon förmiddag står Augusta på Sicilien öppen för oss. Glädjen blev enorm och vi lyftes upp och bars omkring på däck i ren yra, ansikten strålade i kapp, och det gick att känna den enorma lättnaden bland dem att den enorma och farofyllda resan nu börjar närma sig sitt slut.

7/7-21  

Hett. Även i skuggan under solskyddsnäten rinner svetten. Men så börjar det blåsa om än fortfarande hett, mer och mer. Rullningen blir kännbar och det hade inte längre varit möjligt att ta sig fram på däck mellan alla kroppar om det inte varit för de uppspända repen. Och som ett brev på posten börjar sjösjukan spridas bland de undsatta.

6/7-21  Tisdag

572 undsatta människor ombord. Ombord Aquarius hade vi vid ett par tillfällen över 1000, men det var en annan typ av fartyg och jämförelsen därför haltande. Dessutom var det på den tiden då vi uppskattades för våra insatser, då det inte var fult att rädda människor, och vi sällan hade problem med att få en hamn att gå till. Nu är det annorlunda. 572 människor, däribland kvinnor och barn, även småbarn. Människor med fysiska handikapp, människor med tydliga symtom av posttraumatisk stress. Med skador av tortyr. Med skottskador. Och vi har endast mat så det räcker till dem alla till och med fredag och ännu ingen hamn att gå till. Det är inte ofta jag är orolig, det är inte en bra egenskap i den här branschen, men nu känner jag mig inte helt bekväm.

5/7-21   Stor räddningsoperation i kompakt mörker

På kvällen larmades vi av våra flygande kollegor om en stor träbåt i nöd 66 sjömil ifrån oss. Vid tio-taget på kvällen den 4/7 upptäckte vi den på radar och inte mycket långt senare kunde vi sjösätta tre RHIB-båtar i kompakt mörker där månens tunna skärva inte gav oss mycket hjälp. Det vi fick uppleva förde tankarna till inhumana slavskepp. Det dubbeldäckade fartyget var fullständigt proppfullt med människor, mer hopträngda än framför en scen under en rockkonsert. Med den skillnaden att de varit så under ett dygn och att döden väntade runt hörnet.

Efter långa men fruktlösa försök att upprätta ett nav av en förtöjd RHIB-båt på den stora träbåtens akterspegel påbörjades plan två, att skyttla människor med två av våra båtar medan den tredje fick agera watch-dog med flottar längs sidorna fullastade med säckar med livvästar. Som väl var tycktes fartyget under hela operationen flyta bra, men risken för att människor skulle krossas av desperata människor var ständigt överhängande, och den risken bestod till slutskedet av operationen vilken tog över fem timmar. Sammanlagt 369 människor räddades den natten, ja räddades, det kan jag utan tvekan säga, för senare började det blåsa upp och jag kan inte se annat än att det hela hade utvecklats till ytterligare en stor tragedi på Medelhavet.

Vi har nu 572 människor ombord, ett helt onödigt rekord. 26 olika nationaliteter. Flera som vittnat om tortyr, om våldtäkter, som har svåra skador efter att blivit skjutna. Med hårresande historier, med vittnesmål om umbärande som är svåra att ta till sig. Men de är vid liv.

En av journalisterna ombord, Nikolaj Nielsen, skev en gripande artikel för Euobserver om denna räddningsaktion.

4/7-21   Med döden inte långt borta

Under förmiddagen blev vi underrättade om en båt i nöd 33 sjömil ifrån vår position, och tidigt på eftermiddagen fik vi syn på den. Allt för många människor ombord fick den att luta betänkligt och avståndet mellan vattnet och relingen var kort. Att den kunde kapsejsa rådde det ingen tvekan om. Sådana situationer är luriga, och vi tvingade sätta de första på våra egna gummiflottar innan vi kunde slutför operationen. Det hade varit omöjligt att dela ut flytvästar till alla innan en sådan avlastningsmanöver var gjort. Men det skulle bli en aktion till innan dagen var över. En överbelamrad medelstor träbåt med flyende människor som enligt egna uppgifter varit till havs i tre dagar sedan de lämnade Zawiya och inte längre någon mat eller vatten kvar. Fyra av dem fick vi undsatt med bår, fullständigt utmattade och uttorkade som det var. Hade vi inte funnit dem hade det inte dröjt länge förrän det hade varit en drivande båt med döda kroppar.

Vi har nu efter fem räddningsoperationer 203 människor ombord och har ännu inte fått en hamn att gå till.

3/7-21   Alla båtar är inte tomma

På morgonen var det dags igen, och återigen hann libyerna före. Allt vi fann var en tom, drivande träbåt. Och en dryg halvtimme senare upprepades historien med en annan mindre träbåt. Nästa dåliga nyhet var att Läkare utan Gränsers fartyg Geo Barents har blivit förbjudna att lämna kaj efter en port state control. Detta efter att de räddat fler människor än de har flottkapacitet för ifall de själva skulle råka i sjönöd. Med sådan tolkning av regler kan inget handelsfartyg göra det de av lag är skyldiga till, att undsätta människor i sjönöd.

Det skulle ändå komma att bli ett räddningsuppdrag denna dag. På kvällen upptäcktes via kikare en liten glasfiberbåt. Stanken av bensin som läckt ut inne i båten var knappt uthärdlig, och med allt havsvatten som också var där så är också de kemiska brännskadorna en regel snarare än ett undantag. Trots den desorientering ångorna orsakar hos dem ombord gick operationen lugnt till väga och vi har nu 65 människor ombord Ocean Viking.

2/7-21  Taskiga odds

En dag av jakt, men oddsen är ojämna med tanke på den libyska kustbevakningens snabbgående fartyg och all den information de får av andra aktörer och övervakningsorgan, information vi inte har tillgång till. På eftermiddagen fick vi kännedom om en båt i nöd av Colibri 45 sjömil sydväst om oss och strax efter om ett annat fall 30 sjömil västerut. Sedan kom uppgiften att libyerna tvingat ombord de flyende på den ena båten på sitt fartyg och en knapp timme senare även från den andra. Oddsen är som sagt ojämna.

1/7-21  Första räddningsaktionen under den här rotationen. Och den andra

Tidigt på eftermiddagen fann våra kollegor på flygplanet Seabird en mindre träbåt som av allt att döma inte skulle kunna klara överfarten. Det skulle komma att bli vår första räddningsaktion under den här rotationen men den var bland de märkligaste vi hitintills fått uppleva. När vi var framme vid den mindre träbåten uppenbarade sig också den libyska kustbevakningen och vi trodde att de nu skulle tvinga ombord de flyende människorna för att återvända till helvetet i Libyen mitt framför ögonen på oss som så många gånger tidigare. Och detta trots att vi befann oss på maltesiskt räddningsvatten. Men kanske var det detta som fick dem att tveka, det plus att vi befann oss där som vittnet och det faktum att de fått icke önskvärd publicitet för mindre lyckade, läs dödliga, ingripande nyligen. Efter att de så tydligt försökt förmå de flyende att själva välja att bli återförda lämnade de området men var redan efter några minuter tillbaka igen, gjorde ett nytt försök men även det utan framgång, samtidigt som vår koordinators mejl till den maltesiska räddningsmyndigheten cirkulerade bland beslutfattarna där. Vad som fick vågskålen att tippa över kommer vi aldrig att få veta, men vi kunde sjösätta våra RHIB-båtar och utföra räddningen med de libyska ögonen på oss endast några hundra meter bort.

30 människor undsattes på ett tryggt och säkert sätt, bland dem fem kvinnor varav en var gravis, och 15 underåriga eller barn. Av dessa var två handikappade och den rullstol som fanns ombord togs med ombord moderfartyget Ocean Viking. En av de två pojkarna fick vi också använda en rigid bår med lyftanordning för att kunna få ombord så smidigt som möjligt. Att räddningsaktionen inte var onödig vittnar det faktum att de befunnit sig till havs i två dagar sedan de lämnat Zuwara i Libyen. Att alla av dem utom en också är libyer visar att situationen bara blir allt värre när det inte längre är andra nationaliteter som väljer den dödliga rutten över Medelhavet för att fly fasorna i Libyen.

Dagen var dock inte över. Inte långt efter att aktionen var över blev vi larmade av våra kollegor ombord det lilla flygplanet Colibri 2 om en annan mindre båt en timmes körning bort. Även den insatsen gick bra och vi har nu 44 undsatta människor ombord.

30/6-21

Förmiddagen fri, vilket inte betyder att vi inte har något att göra utan att alla efter eget ansvar kan ta itu med saker som behöver göras. Resten av dagen ägnades åt säkerhetsövningar ombord.

Idag kom också rapporter om en båt fylld med flyende människor som gått i kvav i de farvatten vi är på väg mot. Jag har inte antalet på dem som omkommit, men varje människa på flykt som omkommer är ett misslyckande för humanismen, för solidariteten och för anständigheten. För det hade kunnat förhindrats. Om viljan funnits.

I morgon förmiddag kommer vi att vara i de vatten där det är störst chans att finna flytetyg med människor i nöd och också då vi kommer att ha ständig utkik från bryggan, förutom den sedvanliga utkiken vill säga. Och vi kommer att vara i de farvatten just för att förhindra att människor drunknar, oberoende varifrån de kommer eller varför de tvingas eller har valt att riskera sina liv för. Men det blir allt svårare för oss. Nu har malteserna en drönare som flyger kors och tvärs för att finna människor som försöker fly över Medelhavet, inte för att i första hand rädda dessa människor från att drunkna utan för att förhindra att de når den europeiska kusten. Det drönaren upptäcker delas med den libyska kustbevakningen vars båtar är långt snabbare än vårt fartyg, medan vi får klara oss med det flygplanen Collibri och Moonbird upptäcker. När de flyger. En ojämn kamp.

29/6-21

Långa dagar med träningspass efter träningspass. Det kan utspelas en rad olika scenarios under räddningsuppdragen till havs som vi måste träna inför men också hjärtlungräddning, fixering av kroppar vid befarade skador på nacke och ryggrad, kommunikation. Etcetera, etcetera. Träningar som tar tid och där de olika lagdelarna måste fungera friktionsfritt ihop. Och allt detta tar tid. Men det går framåt, och det är tydligt att vi svetsas ihop allt mer. Jag tror på detta, vi kommer att vara redo i tid.

27/7-21 Karantän över för denna gång

I går fick vi gjort ett första träningspass i hamnbassängen med den RHIB jag basar för och den vi döpt till Easy 3. En lättare övning under perfekta förhållanden för att förarna skall bekanta sig med båtarna, men då jag även har en ny besättningsman fick också han en första om dock snäll introduktion. Och i dag fortsatte övningarna med BLS, basic life support, med de olika bårarna vi har, och mellan övningarna förberedelser för att göra skeppet klart för avgång.

En knapp halvtimme innan landgången togs ombord kom kontoret ner för att önska oss lycka till, människor som sliter hårt för att kunna driva den här verksamheten, och vi fick kastat loss på utsatt tid. Det är ingen hemlighet att det känns skönt att ha kommit så här långt att vi kan segla igen, och ännu bättre kommer det att kännas när alla de kommande träningarna är avslutade och vi är redo för det vi är här för. Undsätta nödställda människor som flyr för sina liv.

25/7-21 Karantän #7, dag 10

Så har vi varit ombord några dagar och precis som förutspått är det massivs att göra ombord. Som det alltid är efter en varvsvistelse. Långa dagar blir det, än har vi inte kunnat lägga av innan klockan åtta på kvällarna men som väl är står alla på tårna för att få gjort allt som måste göras innan vi kan segla. Och då tar alla träningspass vid som vi inte kan göra medan vi ligger till kaj. Men något som känns igen från tidigare vistelser ombord är den knappa tillgången till internet. Det här får jag skriva utan uppkoppling och låta publicera först efter att jag är hemma igen vilket är om kanske två månader. Jag ber om ursäkt för det. Något som dock inte är sig likt är att en av våra organisationskollegor, det spanska Open Arms, har fått sitt fartyg frisläppt av samma myndigheter som förvägrat dem att lämna hamn. Det är första gången det sker. Än är det förtidigt att dra några hoppfulla slutsatser, men det är skönt att vi inte kommer att vara de enda där ute. Havet är stort. Och då våra kollegor Läkare Utan Gränser med sitt fartyg Geo Barents förväntas delta i sök och räddningsoperationer igen ännu bättre.

22/6-21 Karantän #7, dag 7

I morse fick vi genomgå ett PCR-test. Först ett PCR-test innan avresan, sedan ett snabbtest ett par dagar in i karantänen isolerade på ett hotell och nu ytterligare ett PCR-test. Det tas inga risker. Men så är det heller ingen lek det vi håller på med. I morgon bör resultaten komma, och det är också i morgon som vi alla blir slussade ombord vårt fartyg Ocean Viking för fortsatt karantän samt att återställa allt efter varvsvistelsen. Och som om inte det vore nog, fortsätta med såväl teoretiska som praktiska träningar. Det kommer bli intensiva dagar innan vi är fullt redo att utföra våra uppdrag. Det är som sagt ingen lek det här.

19/6-21 Karantän #7, dag 4

Dagar med träningar online fortsätter, utsikten över min bakgård är den samma. Men i morse genomgick vi alla en snabbtest som visade att vi alla är fria från smitta, precis som den obligatoriska PCR-testet visade vi tog innan avresa från våra respektive hemländer och som vi hoppas att de kommande PCR-testerna gör innan vi kan mönstra på Ocean Viking. Fartyget har också anlänt till Marseille från varvsvistelsen har vi fått besked om. Så det blir till att måla nya schackbräden, backgammon och andra brädspel på det nya, upphöjda däcket då de jag gjort innan är borta. Om jag får tid.

17/6-21   Karantän #7, dag 2

En reseguide som enbart beskriver vyn från ett hotellrum vore otänkbart före Coronans tid, och i ärlighetens namn gör den sig inte särskilt bra nu heller. Speciellt inte då vyn består av en tom innegård. Men så är det heller ingen reseguide till Marseille jag skriver på där jag befinner mig i karantän inför kommande räddningsuppdrag med Ocean Viking för organisationen SOS Mediterranee. Och inte har jag överdrivet mycket tid att blicka ut över innergården heller med ändlösa men behövliga möten via dator. Det är ingen lek det vi håller på, allt behövs dammas av. Dessutom är det flera som är nya ombord, och dessa skall givetvis komma upp till vår standard. Bara på den RHIB som jag leder är två av besättningen, av ett totalt nummer av fem medräknat fotografen, nya plus att en får en ny position. Detta lag skall svetsas samman innan vi är redo för räddningsuppdrag. Som sagt, det är ingen lek det vi håller på med. Människors liv är beroende på att vi kan vår sak, på vår professionalism.

26/2-21 Tack för denna gång

Hemma igen efter två intensiva månader, åtta räddningsuppdrag och 794 undsatta själar. Hemma för att lönearbeta igen (ingen tid för vila eller återhämtning) för att kunna betala de räkningar som ständigt dimper ner i brevlådan oavsett om jag är hemma eller inte. Men jag är tacksam för att jag kan göra det här, och tacksam gentemot alla dem som gör det möjligt för mig att fortsätta med den här typen av uppdrag. Och, det måste jag tillägga, att jag inte smittats av corona. Cirka 10 procent av dem vi hade ombord visade sig bära på smittan så alla de skyddsåtgärder vi tog har definitivt gjort nytta.

Går allt enligt plan kommer jag i mitten av april vara ombord räddningsbåten igen, och jag tror och hoppas att vi då inte kommer att vara den enda räddningsbåten i området. Under den senaste tiden har två andra organisationer varit med i matchen och det behövs sannerligen då allt för många människor mister sina liv då de försöker fly över Medelhavet.

9/2-21

Till kaj igen och den här gången kom alla iland även fast det tog tid då samtliga bekräftade smittade hämtades med ambulans. Sedan var det ut till ankarplats och påbörjad karantän för oss, den sjätte i ordningen för min del. Men det kom en god nyhet som gladde oss alla. Kvinnan som evakuerades till Malta med helikopter då hennes ofödda barn konstaterats dött överlevde, något som inte hade varit särskilt sannolikt om hon inte kommit in till sjukhus i tid.

8/2-21

Tidigt på morgon tog vi upp ankaret och förtöjde i Augusta. Skulle de över 420 undsatta hinna gå iland? Hur många fler Coronasmittade skulle hittas via snabbtesterna? Svaren blev nej, knappt hundra återstod då vi gick ut till ankarplatsen igen, däribland samtliga som testats positiva vilka var över 10%. Men hade vi inte fått en hamn att gå till så snart skulle den siffran ha blivit betydligt högre så trångt som det var ombord. Tröst i sorgen var att inga av oss inom SOS eller bland fartygets besättning var smittade.

7/2-21

Idag fick vi en Port of Safety, trots att det är söndag. Om det beror på att vi har konstaterade Coronasmittade ombord låter jag vara osagt, men de upptäckta fallen blir allt fler, fler än de fem platser vi har i sjukhusmodulen så de övriga har fått inkvarteras i ett avskilt utrymme akut specialinredd för deras behov. Det totala antalet är ännu under tio men om vi inte fått klartecken att gå till Augusta, Sicilien, kan ett utbrott omöjligt att längre kontrollera uppstå. Hur som helst blev det tjo och tjim när vi kunde meddela att Italien nu öppnat en hamn för oss och flera började packa de enda tillhörigheterna de har, filten och kläderna de fått av oss, trots att vi först skall ankra utanför under natten för att först imorgon ta oss till kaj. När det nu blir. Och med förmodad långsam process som inte omöjligt kommer ta mer än en dag i anspråk. Och efter det blir det givetvis karantän för oss inom organisationen, utan, hoppas hoppas, att någon av oss visar positivt i det kommande testet.

6/2-21

Idag utfördes en nödevakuering via helikopter av en gravid kvinna i femte månaden. Fostret hon bär är konstaterat dött av vår läkare ombord, och frågan är om kvinna själv kommer att överleva av de komplikationer som det innebär. Och situationen för en de andra ombord är inte den bästa heller. En man har i Libyen blivit misshandlad så svårt att hans ene ben brutits, och utan någon läkarvård har benen självläkt men i fel position så han kommer att tvingas bryta benet igen för att få det att läka rätt.

5/2-21

Vid det första, svaga gryningsljuset upptäckte jag den lilla siluetten vid horisonten. En siluett som omväxlande blev mindre för att sedan växa sig bredare igen. En gummibåt. En timme senare var vi nära nog för att sjösätta våra RHIBs och dryga timmen senare var de 71 själarna trygga ombord Ocean Viking. Men vi tog aldrig upp våra RHIBs. Under operationen kom ett larm in om ytterligare en gummibåt i nöd inte långt från där vi var, och sida vid sida med moderfartyget tog vi oss till den beräknade positionen, fann den och fick undsatt ytterligare 116 själar. Det börjar bli trångt ombord nu med över 420 personer ombord. Under den här rotationen har vi utfört åtta räddningsoperationer och undsatt nära 800 människor.

4/2-21

Solen hade ännu inte gått upp då min nederländska kollega Matt upptäckte något som blinkande i mörkret och ögonblicket efter fick även jag syn på det och kunde snart konstatera att det var en överfylld gummibåt där någon använde sin mobil för att fånga vår uppmärksamhet. Och det var också just för att den var så överfylld som ett handfull människor föll överbord trots alla försiktighetsåtgärder som vi tar då vi påbörjade evakueringen av dem. Lyckligtvis var de snart bärgade, våra egna flottar kom väl till pass för att avlasta den stora gummibåten, och ett par timmar efter att vi först upptäckt den var alla 121, däribland 19 kvinnor varav några gravida samt två små barn, i säkerhet ombord Ocean Viking. Men dagen var inte över. Snart fick vi göra en andra räddning, den här gången 116 människor varav flera barn.

En tweet av talespersonen för IOM Safa Msehli är på sin plats. ”More than 320 migrants attempting to flee Libya were intercepted and returned in the past 24 hours. They were all taken to detention. When inaction is a policy, deaths, abuse and impunity become an inevitability.”

Den här veckan har det gått fyra år sedan det Italiensk-Libyska avtalet trädde i kraft. 785 milioner euros har det hittentills kostat för att tvinga tillbaka drygt 50.000 män, kvinnor och barn som sjövägen försökt fly Libyen, ett land där de dagligen får utstå våld, våldtäkter och utpressning i fånglägren. Inte heller har det stoppat drunkningar. Minst 6500 människor har dött då de försökt korsa Medelhavet sedan avtalet undertecknades.

3/2-21

Ännu en båt med flyende människor hanns upp av den libyska kustbevakningen idag, togs ombord deras fartyg och tillbaka till ett helvete där tortyr, våldtäkter och utpressning är legio.

2/2-21

Vi kom iväg men inte utan bekymmer. En myndighet hittade en formulering om hur många registrerade sjöfolk som ej är del i fartygets bemanning som får finnas ombord och till sin förtjusning upptäckte att vi var tretton till antalet och inte tolv som den berörda regeln föreskriver. En måste bort, men det skulle innebära stora svårigheter att ha alla tre av våra RHIBs i vattnet samtidigt. Och att mönstra av en för att genast mönstra på personen som gäst gick de inte med på, inte utan att påmönstringen utförs i en annan hamn vilket per automatik innebär två veckors karantän. Heta känslor var i svallning innan vår medieansvariga ombord lämna skeppet för att istället utföra sina uppgifter från distans, men inte heller det utan problem då hamnmyndigheterna ville släppa ut henne utan att hon kunde visa upp en biljett till sitt hemland, vilket, lyckligtvis, går att ordna online.

25/1-21

Nej, alla hann inte komma iland förrän myndigheterna stängde för dagen. Så vi fick gå ut och ankra med två tredjedelar kvar ombord. Men där var också goda nyheter. Alla testades negativa för viruset, både för de undsatta som för oss. Och ännu en glädjande och oväntad nyhet; vi behöver inte ligga i karantän utan kan segla iväg så snart vi har provianterat och fått allt annat klart för nästa mission. Och ja, jag har efter ett dygns vånda beslutat att fortsätta ombord även fast jag kommer missa chansen att ta hem en nybyggd bogserbåt från ett varv i Svarta havet till Sverige, ett uppdrag som skulle gett mig i runda slängar 50000, före skatt visserligen. Pengarna hade behövts, det kan jag lova, men men ...

24/1-21 Port of safety

Glädjescener bröt ut då vi kunde meddela att vi fått en hamn att gå till, Augusta på Sicilien, Det blev dans, trummorna plockades fram och att be dem gå till sömn på kvällen var inte att tänka på. Och varför skulle vi göra det? Visserligen kommer vi vara i hamn, är det tänkt, runt niotiden på morgonen men vi vet att det kommer bli en lång dag med Covid-test, både för dem som för oss, registreringar och en oändligt långsam process att ta dem vi undsatt iland i små grupper, så låt den fira ordentligt idag.

23/1-21 Akut evakuering

Det gick inte längre, läget bedömdes allt för akut för den höggravida kvinnan. Barnet hon bär låg med fötterna ner och vi har inga resurser för att utföra kejsarsnitt om det skulle bli nödvändigt, och som väl var såg de italienska myndigheterna det som lika allvarligt som oss och en evakuering till ett av dess kustbevakningsfartyg var därför möjligt. Nu återstår det 373 undsatta människor ombord, och vi kan bara hoppas att vi snart får en hamn att gå till, både för deras skull som att vi så snart som möjligt kan segla tillbaka dit vi behövs. Det finns som bekant inga andra räddningsfartyg i området.

22/1-21

Fredag och en dag fylld av räddningsaktioner. Vid fem på morgonen gick larmet, vi sjösatte en av våra RHIBs medan den jag leder sattes i beredskapsläge, men det dröjde en timme innan vi fann gummibåten vi sökte, just som det började dagas, och därmed sjösatte den andre. Men det visade sig inte vara en gummibåt fylld med osedvanligt många barn, den minsta bara någon månad gammal, samt kvinnor, utan två gummibåtar. Situationen var lyckligtvis snart under kontroll på den första gummibåten så vi delades på oss och vi tog oss till den andra som även den var plats för många kvinnor och barn. Vid den obligatoriska frågan vi ställer angående hur många små barn som finns ombord var svaret ”plenty”.

Vår tredje RHIB sjösattes som försåg oss med än fler flytvästar och ett par timmar senare hade vi våra räddningsbåtar ombord moderfartyget, ett fartyg på vars däck människor sjöng, bad och dansade ut sin glädje för att fortvarande vara vid liv när döden tyckts dem så nära. Men aktionerna var inte över för dagen. Vid solnedgången var det dags igen men den här gången var människorna på den överfyllda gummiflotten höga av bensinångor från kapsejsade reservdunkar. Det var till en början omöjligt få dem att lyssna eller förstå, de skrek allt högre på varandra utan att för den skull lyssna och till slut fann en handfull av dem logiskt att kasta sig i havet. Det sämsta vi hade kunnat göra i det läge vore att rusa närmare för att plocka upp dem, då hade fler kommit på den inte fullt så lysande idéen att följa sina kamraters exempel. Istället kastades hästskobojar till dem och vi backade undan ytterligare, vår tredje RHIB sjösattes och som tog med sig massräddningsutrustning med sig till platsen men höll sig avvaktande ett femtiotal meter från scenen för att vara beredd att ingripa om situationen gått helt överstyr. Nu var det fullständigt mörker, och kanske var det det som tippade över till vår fördel när det gällde att få dem att tystna och lyssna till våra order så att vi kunde påbörja evakueringen av dem ombord. Men den avtrubbning som bensinångorna skapar var fortfarande där, och att flotten var överfylld ett faktum, så vi nödgades använda våra egna fyra småflottar för runt 16 personer styck för att avlasta trycket och släpade iväg dem en bit från scenens epicentrum, försåg dem med drivankare och ljus och lät en av våra RHIBs kontrollera dem medan de två andra fortsatte med arbetet med dem ombord den större gummiflotten. Det var en besvärlig operation men alla klarade sig är nu ombord vårt moderskepp, inkluderat dem som hade kastat sig i havet. Och nu har vi 374 överlevare ombord.

20/1-21 Get ready for rescue

Vinden vände, blev sydlig, och med det öppnades en möjlighet för människor att försöka fly Libyen över Medelhavet. Och mycket riktigt upptäckte våra kollegor ombord flygplanet Moonbird tillhörande Sea Watch en mörk gummibåt ett par timmar från oss och vi satte genast kurs mot platsen. Det är inte alltid vi får en förvarning likt denna, och det innebär att vi kan förbereda oss för en räddningsaktion i god tid. Men innan vi nådde fram meddelade Moonbird oss att den libyska kustbevakningen nått fram och påbörjat en evakuering av dem ombord gummiflotten och strax efter kallade också kustbevakningen upp och bad oss ändra kurs. Klädda för en räddningsaktion kunde vi bara på avstånd se på, och först efter att de lämnat platsen ta oss närmare för att söka efter eventuella överlevare, men det enda vi fann var en sönderskuren gummibåt, drivande bensindunkar och blöjor. Ja, där flöt blöjor. Så där måste ha befunnit sig små barn och deras mödrar ombord, människor vars öde vi inte vet något om.

18/1-21 Patrullering

Vi har nu nått den vidsträckta zon där de flesta som flyr Libyen passerar igenom, men vädret är uselt och det var en utmaning att kunna hålla kikaren något sånär stabilt i morse. Inte för att det är troligt att det skulle finnas något flytetyg med nödställda att finna, men som devisen säger: Tro inget, anta inget, förvänta dig vad som helst. Men vädret väntas så sakteligen mojna och i eftermiddag skall vi kunna fortsätta med träningar, såväl teoretiska som praktisk.

16/1-21

Flera dagar sedan jag skrev något, inte för att det inte hänt något utan för att uppkopplingen har varit obefintlig. Träningspassen med våra RHIBs har varit både långa och intensiva, där har varit övningar med olika scenarios som kan utspelas och som har hänt tidigare, och problem har uppstått. Liggande norr om Korsika fick vår tredje RHIB, den som endast används i nödfall eller då vi undsätter en större träbåt med hundratals människor, fick elproblem som vi inte kunde lösa själva. Som väl var kunde en Yamahatekniker ta sig ut till vårt moderskepp, bogsera in vår RHIB till sin verkstad och på kvällen köra ut den till oss. Och under tiden våndades vi inför en potentiell Port State Control och förbereda oss såväl fysiskt som mental för en. Inte för att det råder några tveksamheter om hur väl allt fungerar och är skött ombord, men vi har erfarenheter från att myndigheter gör vad de kan för att stoppa oss. Men vi kunde hiva upp ankar och seglar nu vidare. Som väl är så är väderprognosen på vår sida, så till vida att vädret inte är så bra, att möjligheterna för att sjösätta en överlastad båt från den libyska kusten är ickeexisterande. Så det extra stoppet betydde inget för vårt uppdrags skull.

11/1-21   på väg

09.00 kastade vi loss, solen sken men vinden var fortfarande kall. Och det var ännu en dag fylld med träningar, idag med fokus hur vi skall skydda oss själva mot Corona när vi har undsatta människor ombord med misstänkt smitta. Men vi är i alla fall på väg även om det kommer att ta flera dagar med övningar med våra RHIBs innan vi är framme där inga räddningsbåtar finns fast behovet är stort.

10/1-21

Sista, nästan, förberedelserna nu gjorda för att vi skall kunna segla i morgon bitti. Svårt att förstå att nästan två veckor har gått sedan jag kom till Marseille, men så är det. Och intensivt har det varit. Men nu bär det snart iväg med flera inplanerade stopp längs vägen för träningar med våra RHIBs och annat innan vi når området strax utanför Libyens territorialgräns. Snart är det äntligen ett räddningsfartyg i området igen. Vårt fartyg.

8/1-21, och Slut på karantänen

Som väntat var allas testresultat även denna gång negativa så under förmiddagen anslöt resten av dem som skall vara ombord. Och helt plötsligt känns det som att vi är jättemånga ombord. Arbetet fortsatte som vanligt förutom att vi är fler förstås, och om bara ett par dagar är tanken att vi har kommit så långt i förberedelserna att vi kan kasta loss. Dock med träningar med våra räddningsbåtar längs rutten förstås.

Trettondagsafton -21

Arbetet med att iordningsställa allt fortgår med oförändrad iver, och det känns i kroppen när kvällen kommer. Och imorgon bitti är det dags för det sista Corona-testet och när allas resultat visar sig negativa kan de som är kvar i landskarantän ansluta sig till oss. Blir bra med än fler händer på däck, men det innebär också slutet på allt det utrymme man blivit bortskämd med. Som att jag snart skall dela min hytt med två andra. Kanske lika bra att vänja sig.

4/1-21 Karantän #5, dag 6

Allas Coronatest visade sig negativt, men ett återstår innan vi seglar. Så igår kunde halva teamet slussas ombord för att ta itu med allt som måste förberedas, ordnas, förnyas och förbättras. Och det är en go anda ombord, alla är måna om att få saker gjort oberoende av det kalla och regniga klimatet. Ett härligt gäng, bådar gott. Samtidigt nås vi av rapporter att våra spanska kollegor Open Arms, de enda som har möjlighet att operera just nu, har gjort ett par räddningsaktioner samt att den libyska kustbevakningen har tvingat tillbaka andra båtar med flyende människor. Till detta nyheterna om människor som har spolats upp på strand.

2/1-20  Karantän #5, Dag 4

Ännu en dag med möten och träningspass via nätet, men också ett PCR-test, alltså ett Corona-test precis som det jag behövde ta för att kunna flyga till Marseille. Inte direkt bekvämt med en pinne uppstucken i näsan in jag vet inte hur långt. Men det är nödvändigt, inga risker får tas, smittan får inte komma ombord. Och nu, sent på kvällen som det är, väntar vi på provsvaren så jag vet att jag verkligen kan ta mig ombord i morgon för att fortsätta karantänen där i så stor frihet att några av oss kan göra fartyget, all räddningsutrustning och våra RHIB-båtar klara för vad som komma skall.

Nyårsafton -21

Dag 2 under karantän nummer 5. Inspärrad i ett rum med möten, repetitioner och träningar online tills hjärnan börjar sacka efter. Men det behövs, inte bara för att det är några nya i teamet utan för att det är åtskilligt som bara måste fungera under räddningsaktionerna, massor av saker som skall kunnas och behärskas och plockas fram ur kunskapsbanken under de millisekunder då beslut som kan vara skillnaden mellan liv och död skall tas. Och det är inte bara att damma av tidigare erfarenheter, allt vidareutvecklas och slipas för att nå ett stadie av perfektionism. Det märks att det är ett professionellt team det här, att det är en professionell organisation. Det är ett härligt gäng och det är skönt att vara tillbaka. Om det inte hade varit för att man sitter inspärrad i karantän under självaste nyårsafton.

30/12-20  Karantän #5

Tillbaka igen. Tillbaka till Marseille, och tillbaka i karantän, den femte i ordningen. Och det är med en känsla av lättnad att vårt fartyg Ocean Viking äntligen är fri att segla igen och att vi därmed kan fortsätta agera människor, det vill säga att rädda människor i nöd. Men först karantän och ändlösa men nödvändiga möten via internet för att uppdatera oss och göra oss redo för vad som komma skall. Och med tanke på att en stor del av oss den här gången är obekanta med skeppet extra viktigt att de får en ordentlig genomgång av vad som förväntas av dem.

22/7-20

Hade en god känsla då jag vaknade och slängde in sängkläderna i tvättmaskinen, packade väskan och riggade om till civila kläder. Och läkarteamet dök upp, gjorde en runda ombord och kunde konstatera att de aldrig sett ett annat fartyg i så god ordning som vårt. Tro jag det, med all den tid vi lagt på att förbereda fartyget för inspektion.

Catania. Härligt att vara tillbaka. Och de som inte tagit sig någon annanstans samlades för en gemensam lunch och sedan fortsatte det festandet och turistandet. Men oron för vad Port State Kontrollen skulle föra med sig fanns inom oss, och mycket riktigt fick vi besked om att den elva timmar långa kontrollen slutade med att fartyget förbjöds lämna kaj. För ett nonsensargument att vi inte kan ha fler människor ombord en besättningsantalet. En sådan regel skulle innebära att inga fartyg i världen kan följa sjölagen att undsätta människor i nöd till havs.

21/7-20 Karantän #4 över?

Man vet när man är älskad. Vi kom till kaj som planerat men de som skulle desinficera fartyget dök inte upp förrän flera timmar efter avtalad tid. De hade inte tillåtits av vare sig hamnmyndigheten eller agenten. Som sagt, man vet när man är älskad. Än värre var det med läkarteamet som inte dök upp alls, och med det kunde vi inte heller ta ner vår gula flagga och gå iland. Det där med att vara älskad igen. Och medan vi stod där på däck slussades de vi undsatt förbi i chartrade bussar från Moby Zaza, glatt vinkande åt oss.

20/7-20 Karantän #4, dag 14

Imorgon går vi till kaj. En nästan två månader lång rotation med endast elva dagar till havs. Inte bara på grund av Covid-19 utan även för myndigheter och regeringars ogillande till det vi gör, räddar människor undan flykt. Det är så världen ser ut. Men imorgon går vi iland, en avskedsdrink någonstans, en sista natt ombord och sedan bussen till Catania och en kväll där innan hemresan. Hem till en trädgård i anarki och förhoppningsvis ett jobb som ger mig en nödvändig inkomst för att kunna fortsätta med det här.

17/7-20  Karantän #4, dag 11

Fortfarande till ankars. De italienska hamnmyndigheterna har sedan en tid slutat beordra oss att flytta ankarplats gång efter annan, gissar att de själva tröttnat på leken. Man vet när man är älskad.

Livet ombord går vidare. Vi har haft en hel del givande diskussioner och analyser om vad som skedde ombord och vilka faktorer som gjorde att vi började förlora kontrollen över skeendena, vad vi hade kunnat kontroller, vad vi hade kunnat påverka och vad som låg bortanför vår påverkansmöjlighet. Och vad som behöver förändras, såväl organisationsmässigt som vårt sätt att arbeta. Att skylla allt på de element vi hade ombord skulle inte hjälpa oss för eventuella framtida scenarier. Och samtidigt använder vi tiden till underhåll och förbättringar ombord. Och med förberedelser inför den kommande Port State Kontrollen.

11/7-20  Karantän #4, dag 5

Jag har redan skrivit ner mina tankar och funderingar om tiden ombord, använde mig av samma modell vi har under träningarna ombord på vad vi kan påverka, vad vi kan influera och vad som är bortom vår kontroll, detta för att lära vad vi kunde ha gjort annorlunda. Och idag satt vi i grupper med händelseförloppet i kronologisk ordning för att komplettera den med vad som utspelades inför våra ögon. Och ganska snart fick jag en klar bild att vi började förlora kontrollen redan under de inledande dagarna och att mycket efter det handlade om att dämpa det som sedan kom att ske. Till vår hjälp använde vi oss av det jag redan skrivit ner och jag kommer att bifoga de sidorna då vi alla tillsammans går igenom vad vi kommit fram till, detta för att ge en så klar bild som möjligt. Vi måste helt enkelt lära och förändra delar av organisationens struktur och arbete för framtiden. Visst, det går att skylla allt på en del element vi hade ombord, men en dag kanske det här återupprepas och vi måste då stå bättre rustade inför den dagen.

10/7-20  Karantän #4, dag 4

Arbetet ombord blir allt mer strukturerat igen. Psykologiskt stöd har erbjudits och getts till några ombord av psykologer utifrån specialiserade på trauman från krigszoner. Låter överdrivet kanske, och andra sidan vet dessa människor vad de har att göra med. Och att jag skriver erbjudits är en sanning med modifikation. Ala måste gå igenom det. Absolut inte nödvändigt för alla men det visar att organisationen tar vår hälsa på allvar. Och det handlar inte om att någon ombord blivit tokig eller behöver medicineras utan mer om vägledning hur vi själva skall lära oss av våra egna reaktioner och på bästa sätt kunna ge stöd åt varandra.

8/7-20  Karantän #4, dag 2

Förmiddagen fri, och det behövde vi alla för att sova ut. Sedan var det dags att göra fartyget rent och det dröjde inte många timmar förrän det blev allt mer tjo och tjim medan arbetet fortskred. Och precis som arbetet med att rena fartyget är viktigt så rensades mycket av den gångna tidens bekymmer, oro och frustration bort med lek. En nödvändigt och helande process, för en del mer än andra, och jag gjorde absolut ingenting för att stoppa det. Jag ser också nödvändigheten med att så snart som möjligt, innan tiden får detaljer att grumlas, analysera vad som skett, vad som fått skeendena ombord att eskalera som de gjorde, vad vi kan göra annorlunda för att det inte skall upprepas vare sig ombord eller i våra privata liv. Om vi inte försöka lära oss av vad som hänt och bara skyller det på `Bad catch’ riskerar vi att det återupprepas.

7/7-20

Kvart över tre på morgonen gick de sista av de själar vi undsatt iland, och inte långt efter det beordrades vi ut till ankarplats för vår karantän ombord, och detta trots att testerna av dem vi undsatt alla visat negativt. 14 dagar vi inte kan rädda människor i nöd alltså. Och våra kollegor ombord Sea-Watch 3 som ligger på samma ankarplats ytterligare någon dag, och dit för övrigt även Moby Zaza har sällat sig, kommer när deras karantän är över få besök av Port State Control. Det är vad som kommer att vänta oss också när vår karantän är över, den fjärde i ordningen för min del.

6/7-20

Det blev besvikelse utan större förvåning när vi fick order om att ankra istället för att gå till kaj i Porto Empedocle. Först åtta på kvällen, tolv timmar senare, kunde vi gå in men då vägrade trossmännen ta emot trossarna utan en så vi fick ligga och trycka mot kajen med hjälp av bogpropellern. Och ombord alla dessa människor som väntat sedan morgonen på att få gå iland. Först strax innan midnatt fick de första gå iland och då i grupper av tio personer vandrande i led mellan polis till den väntande färjan Moby Zaza där de kommer att få tillbringa 14 dagar i karantän.

5/7-20

Samma psykolog kom ombord idag, denna gång tillsammans med ett läkarteam som tog Covid-prover på samtliga 180 överlevande. Och återigen möttes psykologen av applåder. Och senare när vi kunde annonsera att vi, äntligen, fått en hamn att gå till och att vi kommer att vara där åtta på morgonen utbröt ett lättnadens jubel. Ändå utbröt ett slagsmål under småtimmarna på min vakt, ett slagsmål jag fick avbrutet omedelbart. Spänningar och frustration försvinner inte så lätt som man vill tro.

4/7-20

En italiensk psykolog kom ombord idag. Maken till karisma har jag inte sett på länge, hur han fångade dem vi har ombord, fick deras tillit och öra. Och efter vad han fick bevittnat skall han ha rapporterat till hamnkaptenen i Pozzallo att läget är allvarligt ombord och att vi omedelbart behöver få iland människorna ombord. Lät förhoppningsfullt, och jag med flera hoppades att besöket skulle eliminera de spänningar som fanns. Men för dumhet finns ingen gräns. En man, som så uppenbart lider av stressyndrom, stal en annans telefon redan inom en timme gått efter att läkaren försvunnit med orden att vi snart kommer att komma till hamn om alla höll sig lugna. Och det var först efter att vår egen läkare påtalat att han inte kommer att få någon mer lindrande medicin som telefonen återfanns.

3/7-20

En man försökte hänga sig. Om det var ytterligare ett rop på hjälp eller allvarligt menat har jag inget klart svar på, men det tyckas märkligt att utföra en sådan handling när de nästan är framme efter en lång resa från där de kommer. Men det är inte läge att inte ta något på allvar med tanke på att det nu har varit sex självmordsförsök bland dem vi undsatt, deras mentala hälsa och vad den kan förmå dem att göra. Så kom hoten. Mot andra ombord, mot oss som räddat dem, mot fartyget och kaptenen. Och vi har nu tvingats utlösa ett `state of emergancy` efter sju fruktlösa försök att få en hamn att gå till. Vi kan inte ta några risker, situationen är allt för allvarlig. Samtidigt är det otroligt mycket som står på spel med tanke på framtiden och våra möjligheter för oss att fortsätta rädda liv, och på våra möjligheter att fortsätta chartra fartyget. Dessutom, och vilket jag befarar, att den uppkomna situationen kommer att nyttjas av mörka högerkrafter som i en falsk mantel av humanism kommer att peka på vad för klientel vi försöker föra till Europa.

2/7-20

En magisk natt, lugnet före stormen

Däckvakt 02.00-04.00. En bra tid för ett vaktpass. De allra flesta sover, det är lugn och stilla. Så även denna natt fast vår stand-off har varit lång. Man gör det man behöver göra men tyst och stilla, och man får tid att tänka och betrakta. Så lutade jag mig över relingen i akter och fick syn på florerande maneter som spolades iväg av propellervattnet, lät mig fascineras av naturens skönhet, lyssnade till den spelande gräshoppan som förvirrat sig ombord. Och månen som gick ner över Lampedusa, med skenet av några få fiskebåtars lanternor. En magisk natt. Lugnet före stormen.

Sittande vid frukostbordet kom larmet i våra radios. Två män hade hoppat överbord och vi kastade oss ut med våra flytvästar och hjälmar, fick sjösatt den ena RHIB:en i rekordfart och snart hade de bärgat de två. Och ett längre samtal, eller förhandlande, med de två utspelade sig innan de togs ombord vårt fartyg igen, och från den stunden var vi alla på däck för att försäkra oss om att inte fler skulle försöka sig på samma självmordsförsök. De två männen kom från en grupp av nordafrikaner som alla visade upp psykiska stressrelaterade störningar, hade vanföreställningar, och efter självmordsförsöket blev de allt mer aggressiva och uppvisade självskadebeteende. Däckvakterna utökades från två personer på tvåtimmarspass till fyra personer på fyratimmarspass, ändå ökades spänningarna ombord och ytterligare en *gjorde ett försök att kasta sig överbord, förvisso lamt och som ett rop på hjälp, men det visade att det inte gick att slappna av under vaktpassen.

30/6-20

Ännu utan att ha fått besked om någon hamn att gå till för de överlevande ombord satte vi kurs mot den plats där en träbåt uppgavs ha drivit omkring under tre dagar. Det var inte svårt att föreställa sig situationen ombord, under brännande sol, utan tillräckligt med mat och vatten och utan någon räddning i sikte. Runt 50 personer varav sju medvetslösa skulle de vara, och vad medvetslös betyder i det här läget förstod vi alla. Vita säckar, så kallade bodybags, att lägga i vår kylcontainer.

Positionen var i den maltesiska sök- och räddningszonen och utan rimligt tvivel borde den maltesiska sjöräddningen kunna nå människorna i nöd först, fem timmars från målet som vi var. Om de ville. Allt för många gånger är de dolda budskapen vi får från myndigheter runt om i området en annan. Så vi satte kurs mot målet i avsikt att sätta press på dem att ta sitt ansvar utan att denna gång lyckas, vi fick utföra räddningen. Och det var mycket riktigt en överlastad träbåt med 47 själar ombord, överhettade och medfarna, men lugna och vid liv, och utan några medvetslösa eller döda ombord som vi först fått höra.

Några timmar senare var det dags igen, denna gång i mörker och en ännu mindre båt med 16 ombord. Vi närmade oss försiktigt akterifrån, noga med att inte skrämma dem ombord, men när jag försökte få dem att förstå vilka vi var och att de behövde stoppa motorn fick jag bara ”Tunisia” till svar. Ingen av dem talade engelska, och jag talar varken franska eller arabiska mer än ett fåtal ord. Snopet fick jag kallat upp vår andra RHIB och låta dem ta över showen. Och nu har vi 180 själar ombord, flera av dem för sjätte dagen. Men även en god nyhet nådde oss under dagen; den man som evakuerades visade sig inte vara sjuk i Corona.

28/6-20

Medivac. Termen för då någon eller några akut måste föras till sjukhus via helikopter eller fartyg. Mannen var från den första räddningen, samme man jag hade observerat hostade. Hade det varit innan pandemin vi lever i hade jag säkert inte reagerat, men nu kan det vara ett olycksbådande tecken.

Han hade hållits inne i kliniken ombord och situationen hade ständigt försämrats till dess att det inte återstod något annat än att evakuera honom. Om han bar på Corona eller om hans tillstånd berodde på något annat kommer dröja minst ett dygn innan vi får besked om.

25/6-20

Fortfarande långt från den Libyska sök -och räddningszonen sjösatte vi två av våra RHIBs. En liten eller medelstor träbåt närmade sig Lampedusa för egen maskin och efter konsultation med den italienska kustbevakningen följde vi efter dem på avstånd, beredda att rycka in om något skulle hända dem. Men det räckte med att vara eskortservice denna gång. En mjukstart för oss.

Så kom nästa larm. Återigen var vi snabbt redo att sjösätta vår RHiB, Eazy 2, och denna gång fick vi också undsätta de 50 männen och den enda kvinnan ombord som dessutom var gravid från den ranka träbåten. En liten kuriosadetalj är att vi påbörjade räddningsoperationen i maltesiskt vatten men avslutade den i italienskt. Som väl var var vädret lugnt och så var de ombord. Men vädret skulle snart bli lite sämre och bli till en större utmaning när nästa träbåt dök upp med 67 män ombord 40 sjömil söder om Lampedusa i den maltesiska sök- och räddninhgszonen. Mitt visir på hjälmen blåste bort men landade lyckligtvis i båten och jag hann få den påknäppt på hjälmen igen innan vi nådde fram. Hade inte sett bra ut att utföra en räddningsoperation utan tillräckligt med skydd mot Covid-19, inte nu när vi dessutom har ett misstänkt fall ombord. Men även denna operation gick bra och varade i en knapp timme.

Från en mjukstart ökade utmaningsgraden succesivt. Det som såg ut att bli nästa uppdrag skulle inte bli någon dans på rosor. En svart gummibåt med +80 personer ombord som lämnat Libyen två dygn tidigare drivande omkring, med flera döda och dessutom med en kvinna som fött ett barn ombord. Det var flera timmars körning till den aktuella positionen, våra kollegor ombord Mare Junio var framför oss men de är inte lika snabba, men där är också den libyska kustbevakningen. En kamp mot klockan tog sin start. Jag påbörjade min utsiktstjänst vid midnatt med kikarna avsedda för mörker, spanande ut i det spöklikt gröna skenet och med tankarna på hur situationen kunde vara ombord, vilka scenarios som kunde utspela sig när och om vi fann dem, hur jag bäst skulle introducera oss för att utföra allt så säkert som möjligt. Men redan efter en halvtimme in på min vakt kom beskedet att den libyska kustbevakningen funnit dem och vi vände om igen, lämnade åt Mare Junio att undersöka gummiflotten och havet runt den. Och tankarna fortsatte, den här gången på dem som drivit omkring i två och ett halvt dygn i sin flykt undan helvetet i Libyen, bara för att bli tagna tillbaka.

Foto: Flavio Gasperini

24/6-20

Sedan resten av SOS tillsammans med journalisterna kom ombord har internetanslutningen varit under all kritik, till och med sämre än under tidigare rotationer jag varit ombord, så jag skriver detta utan att kunna infoga det i min hemsida. Så var slutade jag? Jag minns inte. Vi lämnade Marseille under måndagen och det var, som vanligt, bråda dagar fram till dess. Vilket är lite av en felformulering då vi fortsatt haft fulla dagar av övningar, och för mig och teamet jag basar över, en hel del extrajobb med att få full koll på vår nya RHIB och all utrustning vi har installerat på den. Men det går framåt, och för många av de nya ombord dagliga utmaningar med att lära sig allt.

Våra kollegor på Sea-Watch 3 ligger nu för ankar i karantän utanför Porto Empedocle efter att ha undsatt och fört till säkerhet 211 själar. Så det är också det som kommer att vänta oss den dag vi tar oss mot land. Karantän #4. Och vad vi kan förstå kanske det heller inte dröjer länge innan vi är där med tanke på de rapporter vi får om båtar som lyckas ta sig till Lampedusa för egen maskin. Det är inte som att strömmen av människor som tvingas fly i icke sjövärdiga flytetyg över Medelhavet minskar, Corona eller inte.

17/6-20  Karantän #3, dag 15

15 dagar i karantän, en dag över tiden. Och imorgon bitti skall det andra coronatestet göras, och alla dem som stannat på hotellet den här tiden kommer ombord. Det kommer kännas som att det är folk överallt. Men samtidigt kul att få se dem igen, även om det är ansiktsmask på.

Som vanligt har det varit full fart ombord. Den nya RHIBen håller fortfarande på att köras in, utrustas och all utrustning som behövs för sjösättning trimmas in. Arbetet med duschutrymmet för de kvinnliga överlevande går framåt, äntligen fungerar AC-anläggningen för sjukhusmodulen, den nya tvättmaskinen till kläderna vi använt under räddningsarbete (coronatvätten) är snart färdiginstallerad, hyllorna för lagringsutrymme är i princip klart. Bla bla bla.

Och snart ger vi oss iväg, med några stopp på vägen för träning för att slipa fram perfektionen inför de kommande räddningarna. Räddningen Sea-Watch 3 gjorde idag lär inte bli den sista i området.

15/6-20  Karantän #3, dag 13

En dag då allt går rätt då så mycket hade kunnat gå fel. Jag fick testkört den mobila länspumpen vi har till stora träbåtar och den startade hur fint som helst, fläkten vi har till utrymmen under däck, också den till större båtar, fick gjort flera träbänkar av pallar, och sedan kom leveransen av en ny RHIB. En riktig arbets-RHIB utan något lull-lull utan en robust, naken RHIB med plats för bår så att man mycket enklare kan utföra hjärt- lungräddning om det skulle behövas. Och det bästa av allt, skönheten passade på plattformen.

14/6-20  Karantän #3, dag 12

Hoppade över en dag i skrivandet. Det mesta är sig likt med dagar fyllda av arbete även fast det gick lite trögare idag, söndag, lite av lugnet före stormen för imorgon kommer det bli hur mycket som helst. En helt ny RHIB kommer att levereras imorgon med helt nya maskiner, 2 x 115hk, och de skall köras in i tio timmar med oljebyte mm innan vi lämnar Marseille, plattformen där den skall stå kommer att behövas modifieras, all utrustning skall tas ombord. Sedan är virke beställt så jag kan bygga hyllor för förvaring i ett lagerrum ombord … jag skulle kunna hålla på i rad efter rad. Det kommer att bli mycket att göra innan vi är färdiga att segla, och än är vi inte många ombord. De som är kvar på hotellet kommer inte förrän på torsdag. Men jobbar vi på som vi har gjort hitintills och inget hänger upp sig kommer det att gå.

12/6-20 Karantän #3, dag 10

Kortat ner ett rostfritt rör för avloppet i kvinnornas dusch idag, ett utrymme som alltid svämmats över just för att avloppet av någon märklig anledning ligger nära två centimeter högre än det omgivande golvet. Tog större delen av dagen stående på knäna och det känns i kroppen. Men även om den delen av jobbet är klart kommer det att bli mycket efterarbete. Det måste tätas och jämnas till med epoxy eller liknande och vi får hoppas att vi får det levererat så snart som möjligt, själva kan vi inte av uppenbara skäl ta oss till någon affär.

Det här skrivandet är lite märkligt. Allt är bara ett ständigt förberedande och det är svårt att få det att låta spännande. För det är det inte. Bara en massa jobb.

11/6-20  Karantän #3, dag 9

Får erkänna att det är lite märkligt att skriva att man är i karantän när det jobbas för fullt, men det är det. Endast oss i karantänen ombord, men munskydd som ger en andnöd under ansträngande moment, med temperaturkontroller två gånger om dagen. Så vad fick jag gjort idag? De tre ´räddningsbananerna´ fick vi på plats och även gjort ett test att utlösningsmekanismerna fungerade som de skall, installerat alla rep och block för sjösättningen av våra räddningsbåtar och räddningsutrustning, sjösäkrat säckarna med livvästar etc. Sedan var denna dagen slut. Det skall gudarna veta att det tar tid att förbereda ett räddningsfartyg.

10/6-20 Karantän #3, dag 8

Mer bärande fram och tillbaka, pumpa upp våra flottar och `bananer` för att kontrollera att de inte läcker, ännu mer bärande, modifieringar för att anpassa verksamheten till corona-verkligheten samt att vi nu även har MSFs tidigare uppgifter. Men en sak har blivit uppenbar för oss alla, och det är att luften inte räcker till när man gör något ansträngande med ansiktsmasken på. Men det är väl det som är den nya verkligheten.

9/6-20  Karantän #3, dag 7

Ut från hotellet rakt in i en minibus för transport till Ocean Viking för att fortsätta karantänen ombord. Men det är en helt annan frihet, och det behövs verkligen jobbas på alla fronter för att iordningsställa allt för den kommande missionen efter att båten och utrustningen mer eller mindre har legat i träda, om nu ett fartyg kan göra det. Alla säckar med livvästar upp på taket till sjukhusmodulen, komma på vad som saknas och som behöver köpas in innan vi lämnar kaj, ett ständigt bärande av kartonger och annat fram och tillbaka, listan kan göras lång. Det blev inte ens tid eller ork över till att packa upp min väska.

8/6-20  Karantän #3, Dag 6

Ett längre interaktivt möte om hur organisationen ser ut och fungerar idag efter att vi inte längre har MSF som samarbetspartner, svårigheter det för med sig men också möjligheter. Ett givande möte. Och så Coronatestet, en örontopsliknande sticka fast mycket längre rakt upp i näsan. Allt annat än bekvämt kan jag säga. Och så en avslutning som satte guldkant på dagen, frukt. Det är inte till att ha höga krav när man är inlåst. Och så fick jag läst ut Max Blumenthals bok. Och utanför fortsätter livet runt fruktmarknaden fast nu har kravallstaketet avlägsnat, misstänker att Frankrike nu drar ner på alla restriktioner som pandemin har fört med sig.

7/6-20   Karantän #3, dag 5

Ännu en dag utan så mycket. Söndag. Fick gjort mediaträningsintervjun idag. Tvättat. Läst en hel del, även på balkongen. Och så det största under denna händelsefattiga dag, fick besked om att jag tillhör den halva som från och med tisdag skall fortsätta karantänen ombord Ocean Viking. Skönt att komma tillbaka till sysselsättning innan både kropp och själ blir fullständigt förslappade. Och i morgon förmiddag skall vi testas för Coronaviruset, det slutgiltiga testet för att bli ombordsläppt.

Nationaldagen   Karantän#3, dag 4

Kan se livet nedanför men inte delta i det

Lördag, en lugnare dag utan fullt lika många möten online. Men instängd och med rapporter hemifrån om ett sagolikt väder. Blev en hel del bokläsning, ett lättare träningspass och den dagliga tvätten i handfatet. Följa rutiner. Och allt som händer utöver det blir till rätt stora händelser, som när jag upptäckte att fruktmarknaden på gatan nedanför omgärdas av kravallstängsel och med vakter för att det inte skall bli trängsel, samt det ännu större då en Black Lives Matter-demonstration tågade förbi. För att inte tala om då jag fick besked om att en norrman jag seglat tillsammans med några gånger med Ship to Gaza nu är på väg till räddningszonen med Sea-Watch efter avklarad karantän. Skönt att det nu finns åtminstone en räddningsenhet där.

Ett möte dock, om mediahantering. Samma information vi får varje gång vi mönstrar på men denna gång fick vi till uppgift att videointervjua varandra två och två, och till vår hjälp en pressrelease och ett antal frågor vi skall ställa varandra. Kan bli intressant. Frågorna är dock objektiva, och jag kommer att ändra skepnad på dem lite grann samt lägga till en fråga av politisk natur, en fråga vi skall undvika att ta ställning till, när det är dags i morgon bitti för att genomföra det hela.

5/6-20  Karantän #3, dag 3

Kände mig vissen på kvällen. Och vid midnatt vaknade jag av illamående. Och direkt var tankarna på Corona, anledningen till varför vi är i karantän och varför vi måste ändra på så mycket i våra kommande räddningsaktioner. Men jag hade ingen hosta, inget i halsen som spökade, endast illamående och en vilja att både kräkas och tömma tarmen, förhoppningsvis inte samtidigt. Det var heller inte läge att försöka mörka något så jag uppdaterade ständigt mitt hälsotillstånd för vår hälsoansvariga, om min temperatur osv. Lyckligtvis var jag ok vid sextiden på morgonen, och mycket troligt var mitt depåstopp i Paris och den franska hamburgaren orsaken till det hela.

Sedan följde en dag med träningar online, diskussioner och digitala möten för att förbereda oss och för att klargöra hur vi måste ändra arbetssätt och beteenden ombord. Inte en lätt sak på ett begränsat utrymme. Men någon work out blir det inte idag, endast den dagliga tvätten, en dusch och tidigt i säng. 

4/6-20  Karantän #3, dag 2

Jag hade turen att hamna på det hösta våningsplanet, det enda med balkong och utsikt

Så kom jag då till "husarresten", fick kopplat upp mig till skypemötet någon timme försenat och sedan fortsatte det med möte efter möte, med träning efter träning. Och med hur mycket dokument som helst att ta del av och diskutera. För det står helt klart att det krävs en hel del förändringar i hur vi agerar ombord nu på grund av smittorisken.

Så har jag nu ett par timmars fritid, och det gäller att använda tiden vist. Att skapa rutiner när man är inlåst. Gjort ett inte allt för intensivt träningspass för att inte låta kroppen förslappas totalt, handtvättat kläder för att inte samla på mig smutstvätt. Och jag har böcker med mig, "The management of savagery" av Max Blumental som jag är halvvägs igenom och "Gazas barn" som författaren Jan Hammervold har skickat till mig tillsammans med en personlig hälsning. Jag skall klara mig, och introvert som jag är skall heller inte denna inlåsning innebära några problem, men det hjälps inte att tanken dyker upp om det verkligen var det här jag kom till livet för, att sitta inlåst på ett rum på det här viset.

3/6-20  Karantän #3, dag 1

Ett nästan spökligt öde Schipol. Och än värre var det på Landvetter med endast fyra avgångar den dagen jag lämnade.

Eller dag 0. Resan till Marseille för en två veckor lång karantän inlåsta var och en fick ett oplanerat avbrott. Flyget från Amsterdam där jag mellanlandat blev kraftigt försenat vilket innebar att jag fick bråttom för att hinna med tåget från Paris, och trots att jag på väg mot tågstationen träffade på en finska som också skulle till stationen och som dessutom var hemmastadd med byten och stationer missade jag tåget med kanske två minuter. Det blev att köpa en ny biljett till nästa avgång, vilken inte var förrän 06.37, och ta in på hotell. Och hade det inte varit för Coronanedstängningen hade jag kanske inte varit allt för ledsen över att behöva spendera en natt i Paris där det mesta var nedstängt. Men inte långt från hotellet hittade jag i alla fall ett litet ställe där jag fick en hamburgare, typiskt fransk kanske med tanke på hur röd den var i mitten, och en bägare. Och jag satt vid ett utebord med munskyddet runt halsen i en stad där till och med polisen säger till folk som slarvar med skyddet.

10/3-20    Hem i rättan tid

Coronavirusets framfart tycks vara svår att stoppa, oron för den likaså. Det var därför vi tvingades till en två veckor lång karantän trots att ingen ombord uppvisat några sjukdomssymtom, men till sist var jag fri att lämna fartyget. Och jag hann med en natt i Catania innan planet lyfte tidigt i morse, den sista, som det skulle visa sig, kvällen där man kunde röra sig fritt och där inga platser ännu tvingats stänga på grund av myndighetsbeslut. Missförstå mig inte nu, jag kritiserar inte de italienska myndigheternas åtgärder för att begränsa smittspridningen, jag bara säger att jag slapp ut i rättan tid. En kollega som lämnade Catania med flyg ett par timmar efter mig fick ett ovälkommet stopp i Rom då hans flyg var inställt medan hela min rutt med samtliga mellanlandningar gick planenligt. Smolket i bägaren för min del var dock att jag fick besked av chefen där jag jobbar extra för att finansiera mitt liv att jag inte får lov att börja arbeta förrän om två veckor. Att jag just varit i karantän hjälper inte. Utan att veta säkert tror jag mig vara en av få personer som tvingas genomgå två karantäner i följd med endast ett par dagar emellan.

6/3-20    Karantän, dag 12

Ett tragiskt besked nådde oss idag. Det är nu bekräftat att den båt som tidigare rapporterats saknad med drygt 90 själar ombord verkligen har försvunnit. Och vad det betyder vet vi alla. En båt som förlist utan att vi eller våra kollegor har kunnat undsätta dem då vi ligger i karantän trots att ingen ombord uppvisat några sjukdomssymtom och att inte heller någon av de vi undsatt uppvisat något som tyder på smitta. Enligt ett FN-organ har nu över 20.000 människor dött medan de försökt fly över Medelhavet sedan den här tragedin startade, och detta är konstaterade fall. Hur stort mörkertalet är vet ingen. Och från Grekland har vi sett video från när den grekiska kustbevakningen avsiktligt försöker sänka en gummibåt med flyende människor ombord för att förhindra att de når land. Hur lågt kan vi på den moraliska skalan sjunka?

Fredag idag. På söndag måste vi alla lämna Ocean Viking då en obligatorisk sanering skall ske ombord vilket inte känns toppen då vi inte kan veta vad som sker ombord. Det blir en hotellnatt här i Pozallo, sedan en natt i Catania och ett tidigt flyg hem.

2/3-20    Grekiska kustbevakningen försöker sänka båt med flyende människor

2/3-20    Karantän, dag 8

Trots att vi ligger där vi ligger för ankar utanför Pozzallo, Sicilien, och inte kan göra det vi är ombord för, rädda liv, så är vi långt ifrån sysslolösa. Tiden används effektivt för underhållning, förbättringar och sådant som vi annars har dåligt med tid för. Inte för att vi släpar efter med sådant som skall skötas utan för att allt blir ännu ett snäpp bättre. Och ombord ett fartyg finns det alltid saker att göra, massivs med saker. Men det döljer inte det faktum att vi inte är på plats för att rädda nödställda, och när rapporter kommer in om båtar som försvunnit svider det inombords. Människor dör. Och vi är fast här i karantän utan en enda ombord som visar minsta lilla sjukdomstecken. Åtta dagar i karantän, sex dagar kvar. Var jag skall mönstra av står skrivet i himlen, om det blir här i Pozzallo eller om vi beger oss till Palermo eller hela vägen till Marseille. Måtte jag bara inte hamna i ännu en karantän när jag kommer hem, inte bara för att jag då inte kan ägna min tid till förbättringar på en räddningsbåt. 

Gul flagg, 23/2-20

Runt midnatt fick vi besked om att Pozzallo skulle bli den hamn som skulle ta emot de människor vi räddat från våra tre räddningsoperationer och vi satte genast kurs norrut, och jublet och glädjen då vi tidigt på morgonen delgav dem beslutet gick inte att missta sig på. Men det fanns skäl att ana ugglor i mossen då vi närmade oss hamnen. Tiden då lotsen skulle komma ombord ändrades från 09.00 till 10.00 och snart försköts tiden ytterligare en halvtimme. Och då lotsbåten kom guidade den oss in utan att lotsen ens kom ombord. Männen på kajen som tog emot trossarna bar heltäckande, vita dräkter och de bar även munskydd, och läkaren som kom ombord bar ansiktsvisir. Anledningen stavas Corona, viruset som spridit sig från Kina och som nu krävt tre italienska människors liv i norra Italien. Den gula flaggan hissades aldrig ner, vi fick besked om att vi inte fick sätta våra fötter iland och snart lades vi också i karantän ute på redden.

Två veckor är beskedet. Så istället för att ila ner mot räddningszonen igen blir vi liggande här. Inte det vi är här för, samtidigt kan man förstå myndigheternas rädsla. Men det får också tankarna att spinna lite. De lät alla dem vi räddat gå iland, förvissa tagna till ett isolerat läger, men ingen av oss ombord testades och vi har också genom den här försiktighetsåtgärden blivit oförmögna att rädda fler människor. Och våra kollegor ombord Sea-Watch riskerar att gå samma öde tillmötes när de snart går i hamn, vilket innebär att det inte längre finns några sjöräddningsenheter på plats. Och vad det kommer att betyda för dem som hamnar i nöd står klart för oss alla.

Räddningsaktion tre, på mindre än 48 timmar. 19/2-20

Smekmånadsvädret är definitivt över. I 2,5 meters våghöjd fann vi ännu en ljusgrå gummiflotte i sjönöd, den här gången mycket nära en oljerigg utanför Sabratha och vi befarade att den skulle driva rätt på den. Vi fick sjösatt tre RHIB-båtar, en manöver vi endast gör när situationen är mycket allvarlig, och vi behövde också tillstånd av oljeriggen att utföra sjöräddningen i dess absoluta närhet, något som också gavs oss. Och det var något av en utmaning att evakuera alla från gummiflotten som visade tecken på att vara strukturellt utmattad, inte bara på grund av vågorna utan också för att alla var så utmattade ombord den varav fem barn var fem år eller yngre och 21 kvinnor varav tre var gravida, sammanlagt 92 personer. Vi har nu 274 undsatta själar ombord och rör oss sakta norrut av taktiska skäl. Dels håller vädret på att försämras än mer, och dels är våra kollegor Sea-Watch 3 i området, och vi vill inte lämna området helt utan bevakning. Om vi kan få en hamn för dem vi har ombord sätter vi kurs dit omedelbart men har ännu möjlighet att vända tillbaka om vi får indikation på fler flytetyg i nöd som inte våra kollegor inte är i närheten av. Hur som helst är det tydligt att vi och våra kollegor fyller en livsavgörande funktion i dessa vatten.

Räddningsaktion i solnedgång, 18/2-20

Vad för räddningsaktion har man inte efter en gjord i soluppgång om inte en i solnedgång? I aftonrodnadens färger men med ett mer oroligt hav utförde vi räddningsaktion två under den här rotationen ca 37 sjömil från den libyska kusten, den här gången en ljusgrå gummibåt med 98 själar ombord hopträngda. Allt gick väl den här gången också men allt kan ändras från ett bedrägligt lugn till ett fullständigt kaos på mindre än en sekund om en av de fem luftkuddarna brister, och med den samlade vikten ombord från nästan hundra personer är det scenariot tyvärr allt för vanligt. Men återigen gick allt väl och de starka bensinångorna från flera av de undsattas kläder hade lyckligtvis inte resulterat i några kemiska brännskador, de har inte kunnat haft bensinen mot huden under någon längre tid. Hade vi däremot inte hittat dem i tid så skulle dessa otäcka sår snarare ha varit ett faktum.

Räddningsaktion i soluppgång, 18/2-20

Det var en lång vistelse i Marseille för en periodvis och fullständig genomgång av huvudmaskinerna, två veckor, innan vi kunde sätta kurs mot den libyska territorialgränsen igen. Men vi hann aldrig hela vägen fram till räddningszonen innan vi fick utfört den första räddningen under den här rotationen. Medan solen färgade himlen i magiska färger då den bröt horisontens rand för en ny morgon och havet låg som en spegel fann vi en träbåt med 84 själar ombord mer än 70 sjömil från kusten. Det var en räddningsaktion under bästa tänkbara förhållanden men inte helt riskfritt, en så pass överbelamrad träbåt kan lätt kapsejsa om där blir viktförskjutning orsakad av vatten i kölen, om folket ombord tränger ihop sig längs ena sidan eller om havet inte hade varit så stilla. Men det var inte en morgon för tragedier.

31/1-20    Fem räddningsoperationer på mindre än tre dygn

Och nu ligger jag ännu längre efter i rapporteringen. Ok. Det blev mycket riktigt fler räddningsoperationer, två stycken närmare bestämt, vilket innebär att vi fick utfört fem operationer på mindre än tre dygn. Den fjärde ca 80 sjömil från den libyska kusten med 102 själar ombord och den femte med 82 ombord. Fyra av de fem utfördes dessutom i nattmörker. Det totala antalet undsatta uppgick till 407 vilket är rekord ombord, men där var flera med kemiska brännskador ombord orsakat av en blandning av bensin och saltvatten varav en kvinna så illa att det blev tvunget med en helikopterevakuering till Mata för henne och hennes tre barn. Trots att hon var fullpumpad av morfin hade hon stora smärtor och hade dessutom förlorat stora mängder vätska av de både 2- som 3-gradiga brännskadorna.

Den 29:e kom vi till Taranto där resterande 403 ombord äntligen fick gå på europeisk mark. Men för oss var det att gå ut igen några tillam senare, den här gången med siktet ställt mot Marseille där en upp till två veckor lång maskinservice skall göras innan vi kan ta oss an fler räddningsuppdrag.

26/1-20  Tre räddningsoperationer inom två dygn

Jag ligger efter i rapporteringen vilket jag måste understryka är ursäktligt. Under de senaste två dygnen har vi utfört tre räddningsoperationer och är i skrivande stund på väg mot ännu en. Eller fler. Den första utfördes i nattmörker och i inte allt för goda väderförhållanden där vi efter en del spanande fann en gummibåt med 92 själar ombord flyende inbördeskrigets Libyen. Dygnet senare, vid fyratiden på morgonen, fann vi en drivande träbåt med 59 själar och efter skymningen samma dag ytterligare en träbåt, denna gång överlastad med 72 själar ombord och i Maltesisk räddningszon. Den operationen var dessutom dramatiskt å de grövsta där det var ytterst nära att den höll på att kapsejsa. Att vi fann den i grevens tid är ingen överdrift. En video är tagen på händelseförloppet och jag skall försöka lägga upp den här om den görs tillgänglig. Till saken hör att det var en kamp mellan de maltesiska myndigheterna och oss innan vi kunde utföra operationerna då de, från de flygbilder de hade, inte bedömde situationen som akut och att vi därför skulle vänta de timmar som behövdes innan deras eget fartyg kunde vara på plats. Lyckligtvis fick vår SARCO, search and rescue coordinator, förhandlat fram ett tillstånd att stabilisera situationen så vi fick sjösatt två räddningsbåtar och påbörjat utdelningen av flytvästar, men att vänta några timmar bedömdes som helt uteslutet då en kapsejsning var nära förestående vilket framgår av videon.

Det är inte bara räddningsoperationerna vi utför. Det är också spaning efter människor i nöd, de skall tas om hand ombord med läkarvård och registrering, det handlar om mat och klädbestyr, så summa summarum är det inte mycket tid över till regelbunden sömn och inte heller för att uppdatera den här sidan vilket jag givetvis borde. Men vi är heller inte här för att vila upp oss.

22/1-20  Pozzallo

Med endast 39 räddade själar ombord satte vi kurs norrut. Det var ingen mening att stanna kvar eftersom vädret kraftigt skulle försämras och också hålla i sig flera dagar. Men frågan var hur länge vi skulle behöva vänta innan vi fick en hamn att gå till. Det vi spekulerade i var att det skulle gå fort, eller att det skulle bli än väntan på flera veckor, på grund av de kommande lokalvalen. Vi behövde inte vänta alls. Direkt till Pozallo, vinka av de 39 och morgonen därpå, vilket är idag, satte vi kurs söderut igen.

Tyskland, Luxemburg och Frankrike är de tre länder som kommer att ta emot 20 av dem vi undsatte, medan de återstående 19 kommer att stanna i Italien. De 19 är under 18 år och klassas därmed inte som vuxna och får därför enligt lag sändas vidare till något annat land.

20/1-20  Tackbrev från dem till oss

Translation: I don't know where to start and what to say simply because I cannot find the words that express my gratitude to what you have done, to save our lives, to saving us from imminent death, from the torture that we lived through in Libya. I am not going to forget the first word that you said when you came to our boat. You said "Hello". When we got onboard the Ocean Viking you made us feel safe. you made us feel like humans. That people care for us. We have forgotten that we are humans when we were in Libya. Animals were treated better than us. We were living without food and without anything to drink for whole days, without anything. We were afraid even to make a sound so no one from them would come and shot us, scare us, or beat us. We didn't think that we will live for another day. Our lives were not important in Libya. They viewed us as non-humans, as if (CANT READ the Word). I do not wish anyone to experience what we have experience as it is the cruelest period of my life. To the team on Ocean Viking, I thank you for the bottom of my heart. for the rest of my life, I won't forget that you saved my life. You, all of you on the ship, are the best people I ever met in my life.

 

17/1-20   39 undsatta i sjögång och kompakt mörker

35 sjömil norr om Al Zawiyah i Libyen, i 2,5 meter höga vågor och i mer än 20 sekundmeter låg träbåten drivande med 39 män, kvinnor och yngre ombord. Bensinen var slut och ett kompakt mörker omgav dem. Detta är vad människor som flyr undan krig, terror och globala orättvisor utsätter sig för. Riskerar sina liv för att rädda dem. Men de är säkra ombord vårt fartyg Ocean Viking nu. Vi fann dem innan de försvann i djupet, fann dem strax efter klockan tre på morgonen och fick sjösatt två RHIB-båtar sjögången till trots och utfört räddningsuppdraget.

   Visst, kalla det för en utmaning om ni vill, att det är det här vi är tränade för att göra. Och visst är det så. Alla kan sina roller, alla vet exakt vad skall göras och kan lita på att kollegorna gör det samma. Men hur drillad man än är så är man ingen maskin. Det finns sådant som bryter igenom ens mask, som får en att reflektera istället för att agera om så bara för en kort sekund. Som kvinnan som såg upp i mitt ansikte, med en blick som avslöjade fler upplevda fasor än någon skall behöva uppleva, och vars första ord var ”Thank you so much”. Där fanns inga tvivel om att det inte kunde vara mer ärligt sagt än det var och klumpen jag fick i halsen var ett faktum. Men jag är ingen maskin, jag är en människa. Hon är en människa. Vi är alla människor.

3/11-19  Hemma igen

Hemma igen efter besättningsbytet i Marseille. En sexveckors törn som blev till åtta veckor. Hemma efter närmare 600 räddade själar. Hemma i ett novembergrått Sverige och tiggande efter arbete så att räkningarna kan bli betalda, men jag hoppas bli tillbaka kring jul igen.

30/10-19   Pozzallo

Äntligen. Den långa väntan är över och vi glider in i hamnen i Pozzallo och snart alla procedurer med läkaren och andra myndigheter är avklarade påbörjades den sista akten för oss som räddningsteam. För de 104 undsatta människorna är det bara ännu ett steg i deras flykt och efter alla glädjescener var detta tydligt påklistrat i deras ansikten. Än är det inte över. Hur som helst, tack Italien, Tyskland och Frankrike för att ni till sist kunnat enats och gjort åtminstone detta steg möjligt.

29/10-19  Dag nio

Och elva dagar sedan de 104 ombord räddades. Det är en lång väntan, en meningslös väntan ovärdigt ett humant Europa för människor som flytt undan krig, förföljelser och tortyr. Och det har också inneburit att vi själva inte kunnat utföra några räddningsaktioner under denna onödiga standoff. Samtidigt blir det allt mer utmanande att få de vi undsatt sysselsatta. Det varit bollar av uppblåsta operationshandskar täckta med silvertejp, bollplank, tillverkat damspel, schackbräde, backgammon … Kanske har tillverkande av dessa saker mer varit för oss att fördriva dagarna med än för dem vi gjort dem till. Allt för att hålla apatin stången. Men så idag kom beskedet vi så länge väntat på. En hamn gav oss, Pozzallo på Sicilien. Italien, Tyskland och Frankrike har kommit överens om att dela upp dem vi har ombord och dem Alan Kurdi har sinsemellan, och jublet då vi informerade de överlevande ombord var ett uttryck av lättnad och äkta glädje. Så imorgon bitti kommer vi äntligen i hamn och därefter ställs kosan mot Marseille där jag kommer att mönstra av för denna gång.

24/10-19  Dag fyra

Standoff. Det är så det heter då vi ligger och inväntar att någon europeisk hamn vill öppnas för oss och de överlevande vi har ombord. Det är också omöjligt att veta hur länge vi skall behöva vänta här mellan Malta och Lampedusa. Vi har tidigare haft tur då jag har varit ombord men det är inget som säger att det kommer att hålla i sig och nu har vi redan väntat längre än tidigare. Då jag har varit ombord vill säga. Det kan komma ett besked i eftermiddag, eller också gör det inte det. Det kan ta flera dagar till, det kan ta veckor. Och det enda vi kan göra är att mentalt förbereda oss på en lång standoff och göra vårt bästa att hålla humöret uppe bland de överlevande. Och en morgon som denna då det rullar betänkligt extra svårt. Vi anordnar tvättdagar för dem, duschar, leker med barnen, ger dem spel och konstruerar nya spel, tillverkar fotbollar av uppblåsta gummihandskar och silvertejp. Men så klart, dessa avledningsmanövrar blir allt mindre verksamma. Och medan hamnarna, av politiska beslut, hålls stängda för oss hålls vi också borta från att utföra fler räddningar. Det betyder fler som förolyckas då de försöker korsa Medelhavet, den mest dödliga flyktingrutten i världen. Men det kanske är en icke uttalad men önskad bieffekt i vissa politiska läger. Fyra dagars väntan, fyra dagar utan några räddningsenheter i området. Hur många fler det blir är omöjligt att sia om.

18/10-19  Svart gummiflotte

Det var bråttom, den svarta gummiflotten siktades via kikare och befann sig bara några få sjömil bort. Men det var också en av de få räddningsoperationerna där alla faktorer var på vår sida. Mitt på dagen, havet stilla, och när vi nådde fram till de nödställda var också deras flyktbåt i god kondition. Akterspegeln högt över vattenytan, den luftfyllda relingen intakt, något som förvisso kan ändras på ett ögonblick, inget vatten i båten och heller ingen lukt av bensin och till allt detta var alla lugna ombord. Det hela var så surrealistiskt att jag började undra vad som var fel. Inte heller var det så trångt ombord, även om de var 104 personer medräknat en två månader gammal bäbis, att vi behövde avbryta utdelningen av flytvästar för att evakuera några av dem till den gummiflotte vi tog med oss i beredskap. Men känslan av att allt var för perfekt för att vara bra visar också att vi ständigt är förberedda på och tränade inför långt värre situationer även att jag gärna medger att jag gärna vill bli bortskämd med räddningar som denna.

16/10-19  Taranto

Så många besked och så olika. Italien på väg att stänga sina hamnar igen. Italienska kyrkan garanterar överlevande en fristat. Italien villig att finna en EU-gemensam hållbar lösning. Man vet inte vad man skall tro eller våga hoppas på. Och denna gång blev väntan mellan Malta och Lampedusa osedvanligt kort innan vi fick besked om att vi var väntade i Taranto på det italienska fastlandet, i hålfoten på stöveln om man så vill. Aldrig varit där förut men allt gick snabbt och smidigt, med tummen upp från förtöjningsmännen på kajen och allt. Och de utlovade motdemonstrationerna sågs inte till, inte heller demonstranterna för oss och mot motdemonstranterna. Men det hade redan lovats oss från hamnmyndigheternas håll att de inte skulle ges möjlighet att ta sig in i hamnområdet. Och i den närbelägna baren efteråt dök en av polismännen upp för en kopp kaffe med ett äkta leende och på skoj erbjöd jag honom en öl som han på grund av tjänsten var tvungen att tacka nej till, men jag såg i hans ögon att en tanke hade slagit honom och han accepterade genast att få en oöppnad öl som skulle förvaras av bartendern tills han var tillbaka utan uniform. Och allt det positiva slutade inte där. Det stora orosmomentet med varningssymbolen att något var på tok med motorn på RHIB-en jag är ledare för fick mot alla odds sin lösning. Två tekniker kom till oss trots kort varsel och fick konstaterat att det var en signal som automatiskt kommer efter 100 timmars gångtid, att det är dags för service. Och den servicen hade vi redan utfört men, förstås, inte själva kunnat släcka den något missvisande symbolen utan rätt utrustning. Och bara några timmar efter att den sista av de överlevande vi hade ombord lämnat oss kastade vi loss och nu är vi åter på väg söderut för att utföra det vi är här för.

12-13/10-19  Två räddningsoperationer - ingen sömn

Vi visste redan då vi fick larmet av Alarmphone att då vi skulle vara framme vid positionen, även om vi hade hittat gummiflotten med flyende människor direkt, att det skulle vara mörkt. Och mörkt var det, så mörkt att vi från våra RHIBs inte hade kunnat finna gummiflotten om det inte hade varit genom att bli guidade från vårt moderfartyg. Kanske om vinden hade legat på från rätt håll hade vi kunnat finna dem genom den starka lukten av bensin, för det var osedvanligt starka ångor. Och de var alla ombord höga av att i timtal varit utsatta för ångorna och därför extra svårt att få kontroll över situationen, få dem att första vilka vi var och att få dem så lugna och samarbetsvilliga att vi kunde påbörja räddningsoperationen. Det var också osedvanligt halt inne i gummiflotten av all bensin och då jag efter att alla var evakuerade tog mig ombord för att förstöra den halkade och råkade sparka till en bensindunk så illa att jag fick bensin i mitt ansikte och ena öga. Vad jag dock kunde göra men inte de som varit utsatta så länge för ångorna var att direkt skölja mitt ansikte med mineralvatten.

Klockan hade nätt och jämt passerat midnatt när våra räddningsbåtar var upptagna på däck när sökandet startade efter en förmodad träbåt, och utan några säkra koordinater sökandet än svårare, och med endast några få timmars sömn och utan att vara sammanhängande var det dags för nästa räddningsoperation, inte av den sökta träbåten utan av en stor gummiflotte med 102 människor ombord. Och det som från början såg ut att bli en relativ enkel operation blev allt mer kritisk då gummiflotten började förlora sitt lufttryck och därmed förmåga att bära alla dessa människor. Med två av våra egna flottar fick vi avlastat en del av trycket men det blev allt mer en kamp mot klockan innan vi gick segrande ur den striden, men om vi hade anlänt bara lite senare så hade det lika gärna kunna bli ett av de tillfällen då vi fått bärga döda kroppar. Jag undrar om de vick undsatt någonsin kommer att bli medvetna om hur nära döden de var, jag kommer i alla fall inte underrätta dem om det, men en annan mycket trevligare underrättelse var att vi senare fick besked om att den försvunna träbåten, vilket visade sig vara en mer snabbgående och moderna båt, lyckats ta sig till Lamedusa.

9/10-19 Tom, drivande träbåt

Ett bevakningsflyg flög i en cirkel 16 sjömil ifrån oss, uppenbarligen hade de upptäckt något, men trots att vi anropade dem flera gånger fick vi inget svar. Vi ändrade då kurs mot den plats där flygplanet hade cirkulerat och fann då en tom, drivande träbåt av det slag vi ibland stöter på flyende människor i. Ombord fanns det en del kvarlämnade klädesplagg och båten hade också märkts med datum, men av vem den tömts av vart de ombord tagits kan vi endast spekulera i.

8/10-19  Skeppsbrott

Vi vände norrut så snart vi fick förfrågan om att vara behjälpliga vid sökandet efter överlevande från båten som kapsejsade söder om Lampedusa, men då hade redan flera timmar gått efter olyckan och trots att vi erbjudit våra tjänster så snart olyckan blivit känd. Enligt den italienska kustbevakningen kapsejsade båten då människor ombord rusade till ena sidan då kustbevakningens fartyg närmade sig och av de uppskattningsvis 50 ombord återfanns endast 22 i livet medan 13 döda kroppar, samtliga kvinnor, kunde bärgas. Operationen försvårades dessutom betänkligt av det hårda vädret och det tog oss åtskillig tid innan vi var på plats för att avsöka det område som gett oss. Det hårda vädret innebar också att vi inte skulle kunna sjösätta den RHIB jag är ledare för, istället förberedde vi moderfartygets arbetsbåt, en vattenjet, ifall vi fann någon i vattnet. Men vi den tiden var sannolikheten att hitta någon vid liv närmast noll, det skulle istället bli aktuellt med de vita liksäckarna.

När det inte längre gick att se något i det kompakta mörkret avbröts sökningen för att återupptas morgonen därpå, nu närmare Lampedusa, men utan att vi kunde finna något i den höga sjön, och vi fick då också besked om att de flesta saknade var barn. Barn vars liv ändade i en resa på flykt.

24/9-19  Messina

Vi hade förberett oss själva och samtliga ombord på att det kunde ta tid den här gången innan vi har en hamn att gå till, tongångarna från officiellt håll var minst sagt bekymmersamma. Vår förhoppning var att något skulle kunna ske under mötet mellan några av EUs medlemsstater på Malta under måndagen, men absolut inte före. Så när vi under dag fem av väntande fick beskedet att vi fick gå till Messina, och det innan nämnda möte, var det med en skön lättnad. Och när vi kunde berätta det för de undsatta ombord ville jublet aldrig ta slut och flera av oss blev burna fram och tillbaka över däcket på uppsträckta armar. Och jag kan förstå den lättnad de kände, speciellt med tanke på de oroliga frågor jag fått och den försäkran de ville ha om att vi inte skulle föra dem tillbaka till helvetet de flytt från i Libyen.

20/9-19 Dilemma

Vad säger man till dem som måste stanna ombord när andra får gå iland? De maltesiska myndigheterna gick med på att ta emot dem från den senaste räddningsoperationen då det skedde i den maltesiska räddningszonen, men inga andra. Så medan ett krigsfartyg från Malta närmade sig måste vi förklara situationen för samtliga ombord samt placera oss på strategiska platser för att förhindra att någon kastade sig överbord ifall någon var desperat nog för att göra så. Inte heller kunde vi säga nej, att antingen får alla komma iland nu eller ingen. Det vore fel av oss att förvägra någon att gå iland. Om de som skulle föras över till krigsfartyget själva hade sagt sig vilja stanna i solidaritet med dem som är kvar vore något helt annat. Men det gick bra, de godtog skälet till varför bara några fick lämna även om där fanns en tydlig oro bland en del. En yngre man från Egypten som hela tiden är mån om att hjälpa oss ombord med allehanda uppgifter bad mig lova att han inte skulle föras tillbaka till Libyen, och den rädsla som speglades i hans ögon bekräftade tydligt hans fruktan. Och med de uppgifter vi ständigt får av dem som tvingats tillbaka förstår jag honom väl.

19/9-19  Liten träbåt fylld med 34 personer och barnaskrik

Mörkret sänkte sig allt mer medan vi utförde räddningsaktionen långt ut till havs av en liten träbåt fylld med 34 flyende människor. Ett litet barns skrik trängde igenom i mörkret, ett skrik som bara delvis upphörde medan han lyftes ombord och lades i sin mors famn igen ombord en av våra RHIB-båtar. Men så småningom kunde även dessa själar sälla sig till dem vi redan har ombord, och efter avslutad operation satte vi åter kurs norrut till en plats mellan Lampedusa och Malta för att invänta en hamn där vi kan låta dem stiga iland. Fyra räddningsoperationer under denna resan, 218 människor undsatta, samtliga i livet.

18/9-19  Gummiflotte fylld till bristningsgränsen

Så fann vi ytterligare än av de blå gummiflottarna men den här gången var läget mer kritiskt. Från håll verkade det som att luften börjat gå ur den och vi tog därför med oss två av våra egna gummiflottar med oss när vi närmade oss den. Och där jag stod redo med flytvästar trädda på ena armen och med mitt checkcard i handen kunde jag konstatera att läget inte var fullt så allvarligt som det initialt tyckts som. Den var överfylld, det stod genast klart, och den var något deformerad på grund av tyngden av alla människor, men där var inga människor i vattnet och den var fortfarande hel. Dock var där starka bensinångor och förutom de kemiska brännskadorna blandningen mellan bensin och saltvatten orsakar fanns det också farhågor att de ombord var så påverkade av ångorna att det skulle bli svårt att få dem att samarbeta. Men det gick att få dem att lyssna, och snart kunde också utdelningen av flytvästar påbörjas. När ungefär hälften fått sina västar uppstod dock ett att annat problem. Med västarna på blev det så trångt ombord att risken för att någon eller några skulle krossa allt för stor för att det skulle gå att fortsätta utdelningen så ca 15 personer togs över till en av våra egna gummiflottar för att skapa mer utrymme, och operationen kunde fortsätta. Allt som allt var där 73 personer ombord vilket innebär att vi nu har 182 undsatta människor ombord.

17/9-19  Två räddningsoperationer - 109 undsatta

Vid elvatiden fann vi en relativt liten träbåt med människor undan flykt från terrorns och inbördeskrigets Libyen och en timme efter avslutad operation var det dags igen, den här gången en överfylld gummiflotte. Båda operationerna slutade väl och ombord vårt fartyg har vi nu 109 överlevanden, däribland en fyra dagar gammal pojke. Och bara det faktum att en kvinna försöker fly över Medelhavet med en då tre dagar gammal son beskriver bortom ord det helvete Libyen är. Men att vi fann gummiflotten var mest en tillfällighet då vi var på väg mot ett annat mål, en annan gummibåt som vi dock aldrig fann trots timmar av sökande. Först morgonen efter nåddes vi av beskedet att de ombord den saknade gummibåten tvingats tillbaka av den libyska kustbevakningen, och fast de nu är tillbaka dit de försökt fly ifrån har de i alla fall inte omkommit till havs. Inte den här gången. Vad som har hänt de två tomma/övergivna gummibåtar vi fann dagen innan kan vi dock bara spekulera i.

14/9-19  Lampedusa

Det gick fortare än jag vågat hoppas på. Det har hänt att räddningsbåtar har blivit liggande både två och tre veckor innan de fått tillåtelse att gå in i hamn, till och med att de till slut sett sig tvingade att gå in utan tillstånd på grund av situationen ombord och därmed fått fartyget konfiskerat, men denna gång blev vi liggande utanför Lampedusa bara ett drygt dygn innan vi kunde gå in. Och på kvällen kunde de 82 ombord lämna oss via fartyg från kustbevakningen respektive Garda de Finanza. Planen var sedan att lätta ankar på morgonen för att bege oss ut igen men först dröjde det innan den norske journalisten för Aftenposten kunde bli avlämnad och strax därefter kom en båt med inspektörer för att genomföra en port state control. Och det var verkligen en tuff kontroll som vi lyckligtvis klarade. Men nu är vi äntligen på väg söderut, måndagen den 16:e, för att göra det vi är här för.

11/9-19  Evakuering med helikopter

Den gravida kvinnan som var bland de 50 vi undsatte för några dagar sedan visade tecken på att allt inte stod rätt till och vi tvingades begära helikopterevakuering för henne och hennes make från de maltesiska myndigheterna. Sedan började ett febrilt arbete med att ta ner allt som kunde lossna och skada rotorbladen innan operationen var möjlig samtidigt som de maltesiska myndigheterna begärde att vi skulle sätta kurs från Malta och inte mot. Inte för att det skulle underlätta för helikoptern med vindriktningen utan för att de ville ha bort oss från maltesiskt vatten. Och en bekräftelse på det fick vi också senare då de förvägrade oss att landsätta de 82 kvarvarande ombord. Detta är år 2019 och stater går aktivt in för att stoppa oss från att rädda människor.

9/9-19  I kamp mot naturens krafter

Jag börjar med slutet. Allt, nästan, gick väl. Alla överlevde. Men det var långt ifrån en okomplicerad operation. Vi fick indikationer om en gummibåt i nöd men det var långt dit och vädret blev allt sämre och så småningom började också mörkret falla. Libyska kustbevakningen var också på jakt efter dem och de hade ett bättre utgångsläge än oss och när vi väl var på plats hade de just kommit dit före oss. Men där var också den tyskflaggade segelbåten Josefa som i hög sjö lyckats få alla nödställda ombord, 34 personer inklusive en kvinna i åttonde månader samt en ett år gammalt barn. Enligt en av de undsatta hade den libyska kustbevakningen redan människor ombord som försökt fly i en annan båt och kanske var det därför som de vände åter efter att ha konstaterat att Josefa hade bärgat de 34. Här slutar inte historien. Vi sände ut läkarpersonal samt proviant till Josefa som snabbt kunde konstatera att det inte fanns några möjligheter för Josefa att husera alla ombord, speciellt inte som vädret blev än värre och vi påbörjade därför en evakuering av de 34 i skenet av blixtar och i regn. Det var en komplicerad aktion och krävde att samtliga var fullt fokuserade på vad de gjorde. Relingen till en av våra RHIB-båtar blev skadad men det var också den enda skada som inträffade. Som jag började, nästan allt gick väl, men det var mycket krävande av oss alla.

8/9-19  Första räddningen

Vi fann dem i tid, de femtio flyende människorna hopträngda i den lilla gummibåten. Jag skriver i tid då vi vet hur lätt de bryts sönder och hur fort det går, hur döden lurar under det mindre än millimetertjocka gummit. 50 människor varav en höggravid kvinna, många med ärr från tortyr i helvetets Libya. Och det var så mycket som var bekant för mig sedan tidigare räddningar, saker man bara trott man glömt. Utsattheten de så tydligt uttrycker när vi närmar oss, deras vädjan om hjälp, till och med den så karaktäristiska lukten och bensinångorna. Lättnaden man känner att allt gick enligt plan, att alla enheter fungerade precis som de skulle. Och än en gång fick vi det bekräftat att vi har en betydelsefull roll att fylla, att vi kan innebära skillnaden mellan liv och död.

6/9-19 Solnedgång över Tunisien

Ännu en dag full av träningar och förberedelser inför vad som komma skall, en dag som avslutades med en gyllene solnedgång över Tunisien.

5/9-19  Ännu en dag fylld med träning

Ännu en dag fylld med träningsmoment, såväl ombord RHIB som med hjärt- lungräddning tillsammans med Läkare utan Gränser. Och det märks att träningarna ger resultat, vi svetsas ihop och blir allt mer redo för att tillsammans möta det som ligger framför oss. Och knappt två dygn är vi enligt plan i det som benämns som en rescue-zon, ett område där de flesta räddningarna har utförts tidigare.

4/9-19  Träning med ny RHIB, nytt team och nytt moderfartyg

Äntligen. Det är så det känns att vara igång igen men samtidigt tragiskt att frivilligorganisationer som SOS Mediterranee fortfarande efter alla dessa år behövs för att täcka upp för den avsaknad av räddningsenheter från EU. Tidigt i morse lämnade vi Barcelona efter att ha bunkrat och nu är vi på väg ut mot räddningszonen med några inplanerade stopp till havs för att testa vår utrustning och träna med dem, allt för att vara förberedda inför sjöräddning.