Menu
header photo

Charlie Andreasson

Human Right Defender

EXTRA. Italien tvingar oss att upphöra med att rädda människor

Vart är Europa på väg? Frågan är berättigad sedan Italiens nya regering efter hårda påtryckningar på Panama att dra tillbaka flaggan från Aquarius och därmed försäkra sig om att vi inte kan rädda fler liv i Medelhavets vågor. Jag skriver vi för jag hade tecknat mig för att återvända dit efter nyåret efter mitt mellanspel med Freedom Flotilla och vårt försök att bryta Israels blockad av Gaza. Arbetet pågår nu för fullt att få en annan flagga men det är i skrivande stund högst osäkert om det finns någon framtid för SOS Mediterranee tillsammans med Läkare utan Gränser ombord på räddningsfartyget Aquarius, ett fartyg som har blivit en symbol för humanism. Utan Aquarius kommer tveklöst den professionalism som kännetecknat räddningsoperationerna att gå förlorat och än fler människor kommer tveklöst förlora sina liv. Mer om detta i en debattartikel i Aftonbladet.

Tack för den här tiden

 

Efter ett drygt år verksam med att rädda flyende människor i Medelhavets vågor ger jag mig nu i kast med ett nytt uppdrag, Ship to Gaza 2018. Men SOS Mediterranee fortsätter med fartyget Aquarius, dess arbete som innebär skillnaden mellan liv och död för så många människor. Här är en liten film om oss och vad vi gör. Den är producerad för en fransk publik men avskräcks inte, flera delar är på engelska och är väl värd att titta på.

Foto: Jean-Francois Bélanger

21/4-18  En extra dag räddade hundratals

Beslutet att stanna en extra dag i området räddade hundratals. Sedan två dagar tillbaka hade vi 164 undsatta själar ombord och en hamn för dessa var redan given till oss, men våra kollegor på en annan NGO var ännu inte i området och vi ville inte lämna det obevakat, dessutom var vädret perfekt för såväl sjösättning av gummiflottar som räddningsuppdrag. Och beslutet var riktigt. En gammal fiskebåt i trä fullpackad av flyende människor behövde räddas, och det är en operation som skiljer sig en hel del från de vanligt förekommande gummiflottarna. Risken här är inte att de skall punkteras utan att de skall kapsejsa av all den övervikt den bär i form av mänsklig, rörlig last med en säker död för alla dem som befinner sig under däck som följd. Att det dessutom är långt svårare att kontrollera den stora massan människor då det inte går att göra sig hörd från den ena ändan till den andra ökar också risken för panik. Tacksam för alla de träningstimmar vi lagt bakom oss utfördes att till att börja med enligt plan med samtliga tre räddningsbåtar vi har på ett spegelblankt hav, men så upptäcktes en annalkande gummibåt. Det började bli bråttom att få undsatt människorna på träbåten. Våra kollegor på ProActivas fartyg Astral närmade sig också och de hade varit förutseende nog att sjösätta sin RHIB så vi kunde använda dem till att börja räddningen av dem ombord gummibåten, och över oss flög hela tiden Sea-Watchs Moonbird. Uppdraget med att undsätta de 222 ombord träbåten började närma sig sitt slut så jag med mitt team kunde lämna resten åt våra andra två team för att istället ägna oss åt gummibåten. Det var den minsta jag sett i området, av samma typ jag minns från min tid på Lesbos då flyende människor strömmade från Turkiet. Denna var fylld med 72 själar, och den var långt ifrån välpumpad. Efteråt när jag skar sönder den var det knappt att luft strömmade ut. Men det var inte helt utan risker. En mindre båt som höll sig lite på avstånd visade ett tydligt intresse för båten, inte helt osannolikt människosmugglare som hoppades kunna använda flotten och motorn fler gånger, och vi kunde omöjligt veta om de var beväpnade eller inte. Helt klart finns det risker med det här jobbet.

Senare fick vi ombord ytterligare 79 själar från den Italienska kustbevakningens fartyg och kunde ta oss till Trapani på Sicilien med samtlig 537 ombord. Men strax innan vi lade till hoppade en ung nordafrikansk man överbord i ett försök att simma iland. Han gav snart upp och sam förståndigt nog till den frälsarkrans jag slängt efter honom. Efter vad jag senare förstått hade han gjort samma resa tidigare och då han inte har något asylskäl blivit skickad tillbaka och ville denna gång undvika att historien skulle upprepas. Det har hänt tidigare att människor försökt sig på detta, men det är första gången ombord Aquarius.

Foto: Jean-Francois Bélanger

18/4-18  164 själar i en gummibåt

Vi fick larmet tidig på förmiddagen och satte genast kurs mot den beräknade positionen, lugnade av vetskapen att våra kollegor ombord Sea-Eye skulle hinna dit före och stabilisera situationen. Men det är en relativ liten båt de har och deras resurser starkt begränsade, det fanns ingen tid att förlora. Klockan ett kom de i sikte och vi sjösatte genast två av våra räddningsbåtar och möttes av en överfylld gummibåt med 164 själar hopträngda. Minsta lilla obetänksam rörelse hade kunnat leda till katastrof, och vågorna började bli allt högre vilket inte underlättade operationen. Att våra kollegor hade gjort ett gott jobb med att stabilisera situationen rådde det ingen tvekan om, alla hade fått flytvästar och det rådde ett relativt lugn. Utan deras insats kan utfallet av räddningen blivit en helt annan. Det är tydligt att vi alla behövs här, att det behövs fler enheter. Och två och en halv timme senare var samtliga tryggt ombord vårt moderskepp Aquarius. En relativ bekväm räddning trots allt, speciellt jämfört med många andra vi haft, och jag kunde med gott samvete tacka min besättning på den räddningsbåt jag är ledare för för ett väl utfört arbete.
 

Foto: Anthony Jean/SOS Mediterranee

17/4-18   Havet är stort

Sedan småtimmarna i morse har vi sökt efter en försvunnen gummibåt utanför Libyens territorialvattengräns. Utan kännedom var längs den långa kusten som den livsfarliga farkosten sjösattes är det som att leta efter en nål i en höstack. Nästan. Det finns en del platser där det är mer vanligt förekommande för smugglare och utifrån dem kan vi ringa in de troliga områden där gummibåten borde befinna sig med hänsyn taget till beräknad fart och kurs, men så många element påverkar troligheten i dessa beräkningarna som flyktingarnas, i de allra flesta fall, bristande kunskaper i hur vind och strömmar påverkar kursen och givetvis gummibåtarnas usla sjöegenskaper. Dessutom är dessa beräknade platser mycket långt ifrån varandra. Så, ja, det är som att söka efter en nål i en höstack. Men vi måste. Deras liv kan vara beroende på att vi finner dem. Eller någon annan. Ett italienskt krigsfartyg i området skickade för någon timme sedan upp en helikopter för att hjälpa till i sökandet och vi vet att den libyska kustbevakningen också har inlett ett sökande. Men hur deras så kallade sjöräddning går till har vi sett skräckexempel av, dessutom för de flyktingarna tillbaka till det land de är villiga att riskera sina liv för för att fly undan. Samtidigt kan det redan vara för sent, eller att de återvänt till kusten eller att det rent utav aldrig funnits någon gummibåt som lämnat såsom larmats om, att det varit ett falskt samtal till MRCC i Rom. Vi kan inte veta. Vi vet bara att vi måste fortsätta sökandet. Människors liv kan vara beroende av det.

Gummibåten blev senare till två och vi fann en av dem tidig eftermiddag, tömd, utan motor och utan något SAR-nummer, det nummer vi får av MRCC i Rom och som räddningsbåtar alltid sprejar på dem. Det betyder att den libyska kustbevakningen fann dem först. Flyktingarnas vidare öde är okänd.

Foto: Anthony Jean/SOS Mediterranee

2/4-18 Lön

De gick på andra sidan gatan, de fem unga männen, i det något ruffiga området. Fem unga män, samtliga med mörk hy, med basebollkepsar. Plötsligt lösgör sig en av dem och tar kurs mot mig och min kollega ombord Aquarius, pekar på min bandana och säger, ’Jag känner igen dig. Du har räddat mitt liv.’

Två-tre månader tidigare var han en av alla de tusentals själar vi undsatt under den tid jag varit ombord, en av alla dessa trasiga människor flyende från helvetet i det laglösa Libyen, från krig, terror och hopplöshet, och nu står han leende framför mig, utan ett spår av vad han fått genomleva. Utan ett yttre spår åtminstone, vad han bär inombords vet ingen annan än han själv. Men det var ett av de ögonblick då jag får betalt för mina insatser, för det jag försakar och riskerar. Betalt med råge. Och vi kramar om varandra, skrattar, ser varandra i ögonen och kramar om varandra igen. Och det omedelbara ansvar man känner under räddningsoperationerna är tillbaka, och jag hör mig för hur det går för honom, om han är ok, hur asylprocessen fortlöper, konstaterar att han är för sin generation moderiktigt klädd. Och hans vänner står kvar på andra sidan gatan, vinkar glatt åt oss, medan mannen framför mig lugnar mig i mina plötsliga farhågor, att han nu ser på livet med tillförsikt. Han är säker, han är trygg, precis som vi lovat honom och alla de tusentals trasiga själar vi sträckt ut våra händer till. En sista kram och vi skiljs åt, vinkar en sista gång.

En plötslig lön, oväntad men välkommen. Betalar inte för mitt uppehälle, är inte pensionsgrundande, men ack så njutningsfull, så rörande, så äkta.

20/3-18  I skuggornas kyla

En ledig dag och bort från Aquarius för ett tag, bort från ändlösa övningar och förberedelser, möten och arbete, från allt som har med sjöräddning av flyende människor från helvetet i Libyen att göra, såväl fysiskt som mentalt. Iväg i en bil längs soldränkta småvägar i ett vårblommande Sicilien, längs apelsinlundar med dess orangea frukter som små solar hängande bland dess mörkgröna bladverk, ruiner av en gång så ståtliga stenhus, med bergskullar och boskap. Och ett citat av Dickens svävar förbi mitt inre, ”Det var en av de dagar i mars då solen är varm och vinden är kall, när det är sommar i solskenet och vinter i skuggan”. Livet är skönt. Den där känslan då man slappnar av efter att vinterkylan lättat på sitt grepp. När man lyckas distanserat sig lite från vårt uppdrag, från märkliga anklagelser om vår skuld till varför människor riskerar sina liv för att ta sig till tryggheten i Europa, eller rättare sagt, till varför människor utsatta för ohyggligheter försöker ta sig till Europa. Och längs vägen dyker det upp dungar med kaktusar med röda, ätbara frukter, rutan hissas ner i hopp om att känna doften av blommande citronträd, och fält av rosablommande persikoträd breder ut sig sida vid sida med ännu nakna vinstockar. Och plötsligt ser jag dem, längs med vägen långt från bebyggelser. Först förstår jag inte. Men det är inte lift de söker. De står där längs med vägen som snirklar sig igenom landskapet, somliga sitter på medhavda stolar, närmar sig förbipasserande bilar provocerande, utmanade, samtliga med mörk hy. Och några ser inte ut att vara mer än barn.

En silverfärgad BMW av senare modell kör framför oss, bromsar då och då in, obekymrad av vår närvaro. Svänger till sist in och stannar. Vi tutar, visar vår avsky, kör förbi. Och jag tänker; är detta livet för en del av de kvinnor som överlevt resan över medelhavet, som flytt undan krig, terror, globala orättvisor, påtvingat slavarbete och kanske också prostitution? Som trott och hoppats på ett liv, ett riktigt liv, på trygghet, på värdighet? På en framtid värd namnet? Och har någon av de unga kvinnor vi passerade varit bland dem vi räddat, och vad har vi i så fall räddat dem ifrån? En säker död, men är inte detta också en död? Är detta allt Europa har att erbjuda, ett Europa allt mer fyllt av hat mot människor i nöd som söker sin tillflykt hit, mot oss som undsätter dessa själar? Att köpa de sista tjänster en kvinna över huvud taget har att erbjuda marknaden? Till kunder inte bara i silverfärgade BMW:s av senare modell.

Det blir tyngre att andas. Dickens skugga sveper över mig, kylan är där. Vinden rör sig i det nyss så soldränkta, mörkgröna lövverket. Jag är inte naiv, jag har hört historierna, ryktena, läst rapporter om hur många kvinnor lockas till Europa med löften om arbete som kan dra upp såväl dem som deras familjer ur fattigdomen men tvingas in i prostitution, infångade i hallickars nät i uppgivenhetens flyktingläger dit de så vänligen blir hemforslade till efter arbetspassens slut, men det blir så påtagligt när man ser dem stå längs vägkanten utställda som lockvaror i butiksfönster, så naket.

Det kommer att komma fler. Den libyska kustbevakningen tvingar tillbaka fler flyende i icke sjövärdiga flytetyg än vad som lyckas ta sig igenom deras nät, men vi kommer att fortsätta rädda dem som lyckas och där kommer även i fortsättningen finnas kvinnor bland de flyende, några som inte helt omöjligt kommer att gå samma öde tillmötes som sina systrar. Men hur kommer jag att reagera när de står på vårt däck, räddade från en säker död i medelhavets vågor i trygg förvisning om att deras farofyllda färd äntligen är över? Kommer jag att känna samma lättnad som tidigare? Kommer där att fara en skugga över mina ögon när jag önskar dem lycka till då de vandrar över landgången till fast mark? Jag vet inte. Jag vet bara att vi inte kommer att tillåta oss själva att låta någon dö.

Det är mars och det är skönt där solen skiner, det är ljust. Men i skuggorna är det kallt. Mycket kallt.

27/1-18  Människor i vattnet, igen

Ett nytt larm och vi vände tillbaka. Positionen var inte långt från den plats där vi tidigare på morgonen blivit bortjagade av den libyska kustbevakningen och med oss hade vi vår trogna italienska skugga Guardia di Finanza. Hade vi aldrig blivit bortjagade skulle vi ha nått platsen mer än en timme tidigare, värdefull tid skulle det visa sig. Gummiflotten var skadad, människor befann sig redan i vattnet, panik rådde, många höga och okontaktbara av bensinångorna från de kapsejsade bränsledunkarna. Men istället för att hjälpa till i sjöräddningen rundade italienarna oss och försvann i fjärran. Vi sjösatte genast samtliga tre RIB-båtar, våra flottar och annat flytetyg, en efter en av medvetslösa människor med vit fradga runt munnen, varav flera små barn, togs upp på däck, hjärt- och lungräddning tog vid på utspridda platser. Räddningsoperationen varade under flera timmar, fokus hela tiden på topp. Samtliga av Aquarius besättningsmedlemmar var delaktiga, mekaniker, styrmän, matroser, alla bidrog på ett mycket professionellt sätt, och på ett mirakulöst sätt återupplivades sex barn och en kvinna efter hjärt- och lungräddningen men två kvinnor klarade det inte plus en tredje som dog av sina komplikationer på sjukhus, och det är okänt hur många som försvann i djupet. Människor som aldrig hade behövt dö. Och ombord har vi nu ett litet och ständigt gråtande barn som just förlorat sin moder, sin enda förälder.

27/1-18   Politik kontra verklighet

Det här är en berättelse om vad protektionistisk och populistisk politik innebär för människor i nöd.

Vi fick det första samtalet från Sjöräddningscentralen i Rom vid tvåtiden på morgonen om en gummibåt i nöd och begav oss genast mot den position de uppgett, följda av vår trogna italienska skugga Guardia di Finanza under de senaste dygnen. Lite drygt två timmar senare var vi nära den plats gummibåten borde vara efter beräknad kurs och fart mellan 17 och 18 sjömil från kusten, men där närmade sig också ett annat fartyg. Den Libyska kustbevakningen, utrustad och finansierad av europeiska skattemedel påhejat, kan vi förmoda, av EU. Vi hade informerats av Sjöräddningscentralen om att även den Libyska kustbevakningen var medveten om gummibåten i nöd och att vi, om de dök upp, anmodades ta kontakt med dem vilket också gjordes. Men svaret från dem var kort och gott att de var ”in charge of the sceen” och att vi genast skulle hålla oss minst fem sjömil bort med ett minst sagt kryddat språkbruk. Det var då vi upptäckte ett ljussken i vår absoluta närhet, någon ombord gummibåten som hade en ficklampa. Självklart erbjöd vi vår assistans men Libyerna vägrade. Nu var vi så nära gummibåten att vi kunde höra deras röster och även urskilja dem i det kompakta mörkret. Men Libyerna var fast beslutna om att inte ha någon hjälp eller vittnen och jagade bort oss så snart även de kom till platsen. Och alla ombord gummibåten togs tillbaka till det område de försökt fly ifrån, tillbaka till helvetet med slavhandel, tortyr, påtvingad prostitution och utpressning där familjemedlemmar i deras hemländer tvingas sälja sina boenden och ta lån omöjliga att betala för att åtminstone tillfälligt rädda livet på de sina.

Det här är den mur vi bygger för att säkra Europa från konsekvenserna av krig, tortyr, globala orättvisor och övergrepp på de Mänskliga rättigheterna. I enlighet med den populistiska politik vi för är vi inte ett dugg intresserad av att försöka komma tillrätta med de orsaker till att människor tvingas fly, och därmed även undvika all den nöd och död som sker i Medelhavets vågor, utan betalar gladeligen stora summer av skattebetalarnas medel för att stänga ute dem från vår åsyn. Men de finns där. Och ur mörkret kan vi höra deras rop på hjälp och till och med urskilja deras ansikten.

19/1-18   500+

Det började med en transfer av redan undsatta själar från ett spanskt militärfartyg men det skulle inte sluta där. Den 16/1 fick vi koordinaterna till en träbåt i nöd och det visade sig vara exakt rätt position. Kanske inte så konstigt då de ankrat upp med hjälp av ett fisknät fast i botten. Och de ställde oss givetvis inför frågan om någon, smugglare förstås, medvetet förankrat dem där för att sedan larma sjöräddningscentralen i Rom. Men inte heller det är givet då deras träbåt faktiskt hade en utombordare och som dessutom såg ut att vara i god kondition.

Snart var det dags att undsätta nästa grupp människor i ännu en träbåt, upp med våra RIB-båtar på däck, full fart mot nästa mål, sjösätta igen för att undsätta fler själar. Denna gång en ljusgrå gummibåt, inte helt utan komplikationer den här gången. Ett dussintal hamnade i vattnet men räddades snart upp, och sedan var det dags för en fjärde operation, en grön gummibåt, även den med 109 människor ombord. Första gången under det år jag varit ombord Aquarius som jag sett en grön gummibåt, och även denna gång var operationen inte helt utan problem. Delvis punkterad som den var hade det lätt uppstått panik ombord men alla var lugna och följde instruktionerna till punkt och pricka. Så väl var det inga större konstigheter, förutom den förankrade båten, men plötsligt uppenbarade sig en liten snabbgående glasfiberbåt med människor från Libyen. Med packning som om de var på en flygplats. Till och med paraplyer. Och vansinnigt små barn. Men utan flytvästar.

Med allt som allt drygt 500 undsatta själar satte vi kurs mot Catania, med dåligt väder och sjösjuka människor överallt, och så snart den tidsödande processen med att få iland alla i den ordning som myndigheterna önskade kastade vi loss för att bege oss söderut igen, fler liv finns att räddas.

8/1-18   Femte försöket att krossa Medelhavet

Efter snart ett år är det första gången för mig som vi återvänder utan en enda sjöräddning under en rotation (tre veckor). Förvisso har vi 27 själar ombord som flytt i en liten träbåt från eller via Libyen med de var upplockade av ett annat fartyg och överförda till oss. Missförstå mig inte, jag önskar inget hellre än att det inte längre finns några anledningar för människor att fly, att krig, terror, övergrepp på de Mänskliga rättigheterna och att de globala orättvisorna har upphört, men tyvärr är det inte så. Samtidigt med att vi fick över dessa 27 själar sände UNHCR ut ett meddelande där de bekräftar att drygt 200 människor förts tillbaka till Libyen av den Libyska kustbevakningen. Denna lilla träbåt tycks ha sluppit igenom nätet. Två av dem vi har ombord uppger att detta var deras femte försök att fly över Medelhavet. Det är inte endast den Libyska kustbevakningen som har hindrat dem utan även Asma boys, en kriminell grupp som finansierar hela eller delar av sin verksamhet medelst kidnappningar. Men att de två männen nu, efter deras femte försök, verkligen har lyckats fly är att ropa hej innan man är över bäcken. Det är det europeiska nålsögat som de skall ta sig igenom också, uppehållsprocessen. Risken att de sänds tillbaka dit de flytt ifrån är stora. O kanske kommer de än dag försöka igen. Ty krig, terror, övergrepp på de Mänskliga rättigheterna och globala orättvisor har inte upphört bara för att EU pumpar in pengar och resurser till den Libyska kustbevakningen för att agera gränspoliser åt Fort Europa.

28/12-17  En tuff resa

Det var en tuff resa för dem, de nära 400 människorna vi hade ombord. I det oberäkneliga vintervädret tilltog vindstyrkan snart efter vi tagit ombord dem, vågorna blev allt högre och vi var tvungna att spänna upp rep på däck för att det över huvud taget skulle gå att ta sig fram. Och under natten slog ett par sjöar in över däck, dränkte allt i sin väg inklusive de 30–40 tappra själar som försökte få lite sömn där. På vår babordssida avtecknade sig ljusen från Pozzallo retfullt tydligt, hamnen vi blivit beordrade till men de kunde inte ta emot oss förrän på morgonen. Och vindarna tilltog allt mer, temperaturen sjönk, regn föll från en svart himmel. Vi kom till en punkt när vi inte längre kunde garantera säkerheten för människorna ombord, vi kunde inte ligga kvar längre där vi låg, något måste göras. Så började olyckorna ombord till följd av vädret. En ung man föll så illa att han fick frakturer på ett par fingrar, en sovande man sköljdes över däck och slog i huvudet. Till sist lyckades ändå Sjöräddningscentralen ordna en annan hamn för oss, förvisso ett anlöp något senare än om vi hade väntat utanför Pozzallo men vi hade bättre skydd av land under resan till Augusta, för övrigt min farmors namn men säkerligen inte döpt efter henne. Det var trötta, frusna och hungriga själar som seglade in i hamnen med oss, och en lång procedur tog sin början som inte var över förrän kvällningen närmade sig innan alla var i land. Och tankarna malde om det vi gör och tvingas utsätta de undsatta för verkligen är rätt, om det ändå inte finns ett bättre och säkrare sätt. Att ingen av dem hade överlevt i flottarna står utan tvivel, och att vi gör allt i vår makt för dem likaså, ändå känns det inte tillräckligt. Och jag tänker på hur jag hade känt om jag hade varit tvungen att fly på det sätt dessa människor gör, och hur jag hade reagerat på påståendet att vi trots allt borde stannat i ett helvete likt det i Libyen med slavhandel, tortyr och våldtäkter.

Tomten räddad?

Under natten till Annandagen kom ett meddelande från Sjöräddningscentralen i Rom om två gummibåtar i nöd och några timmar senare om ytterligare en, men de befann sig alla väster om Tripoli och vi var långt öster. Där fanns lyckligtvis andra enheter som kunde göra en insats, Däremot blev vi tillfrågade om vi kunde ta ombord dem från de fartyg, bland dem våra spanska kollegor Pro Activa, och föra dem till säkerhet i Italien. Och mitt bland alla de närmare 400 människor vi tog ombord var en kvinna med en hög tomteluva. En fantastisk och mycket oväntad syn.

Det är vinter även i Medelhavet och vädret ostabilt, det känns att det börjar blåsa upp nu och om ett par dagar har det lovats fem meter höga vågor. Och vindarna är kalla. Jag har mycket svårt att tro att någon av dem som blev undsatta hade klarat livet under de utlovade förhållanden. Inte ens hon i tomteluvan. Och säkert hade ingen förstått vad som hänt om luvan en dag hade drivit upp på en strand någonstans.

Juldagen 2017

Juldagen 2017, en dag fylld med övningar såsom julafton var. Och så kommer det vara fram till den dagen vi stöter på människor i nöd. Men det går inte att bortse från att det är julhelg, den största helgen för det kristna Europa. Och när vi tänker lite djupare på vad det är vi verkligen firar kontra hur vi agerar blir det motsägelsefullt. Kristi födelse, ja visst. Men vem var han i det ögonblicket? En flykting. Ett gossebarn som föddes under svåra förhållanden, i ett stall, det sämsta tänkbara stället långt från hur julkrubban som tas fram varje år brukar se ut. Ett gossebarn som växer upp till en man som predikar Guds godhet med budskap vi så gärna tar till oss. Samtidigt gör vi allt för att resa murar mot människor i nöd, människor som flyr från olika grader av helvetet, som till och med tvingas föda barn ombord på överfulla gummiflottar utan skydd mot någonting vilket jag har skrivit om tidigare. Det är motsägelsefullt. Som om vi inte hade någon läsförståelse. Eller ett defekt logiskt tänkande. Vi är européerna som traskar ut ur kyrkorna efter julmässan, fyllda av andlig frid samtidigt som vi ser med avsky på människor som, liksom Jesus föräldrar, tvingats på flykt och nödgas föda under de armaste omständigheter. Visst är det märkligt?

Julafton 2017

Julafton 2017 men långt från nära och kära, utan någon mandel eller ens gröt. Istället är jag tillbaka ombord på räddningsbåten Aquarius och vi har haft en dag fullspäckad med övningar, med våra RIB-båtar såväl som repetitionsövningar tillsammans med Läkare Utan Gränser och möten angående allt möjligt utan att ha fått se skymten av någon äldre mysig gentleman i röda kläder. Och så snart man är igång med träningarna och övningarna inser man hur viktiga de är. Inte bara för att damma av vad man mot förmodan kanske har glömt utan också, eller främst, för att svetsa ihop de nya lagen till väldrillade enheter. Det ligger mer arbete bakom det än vad man kanske kan tro, men det är viktigt. Människors liv är beroende på att vi agerar professionellt, där finns ingen chans till omtagningar i det arbete vi håller på med, att rädda människor på flykt över Medelhavet.

Dagen lider mot sitt slut, allt är nu förberett för räddningsoperation och det gäller att inte slarva med vilan. Ingen vet när vi behöver sjösätta våra RIB-båtar eller hur långa operationerna kommer att vara. Men det råder ett lugn ombord vilket är ett gott tecken, alla tycks veta sina roller och vad som förväntas av dem. Så från oss alla till er alla, en riktigt God Jul.

7/11-17   Den sista resan

Deras sista resa. Fyra kroppar, fyra människor utan namn, utan historia, utan liv. Kalla, ansiktslösa siffror i statistiken över dem som mist livet i sina försök att korsa Medelhavet, vallgraven mellan oss och den afrikanska kontinenten. I tredubbla vita liksäckar bars de iland på en bår till fyra väntande kistor exemplariskt uppställda på kajen med locken prydligt lagda vid dess sidor. Fyra män i vita skyddsdräkter, med vita munskydd och handskar, som varligt lade ner säckarna med de okända i dessa kistor. Den slutade där, deras resa, deras flykt. I kistor.

Ingen vet var de kommer ifrån eller vad som förmått dem att riskera sina liv för att ta sig till Europa, bara att de misslyckats. Kanske var inte huvudmålet att ta sig till Europa utan ifrån något. Från krig, terror, globala orättvisor. Från helvetet i ett närmast laglöst Libyen, från något av dess många fångläger, från slavarbete, tortyr. Kanske har de samma historia att berätta som så många andra vi undsätter. Om de hade kunnat berätta. Nu är de tysta. Tysta vittnen till de övergrepp som sker med vårt goda minne. Övergrepp vi inte vill kännas vid.

Deras anhöriga kommer aldrig att få höra av dem, aldrig få veta vad som hänt dem. Bara att de försvunnit. Hur länge deras mödrar, syskon och vänner kommer vänta på livstecken ifrån dem innan de ger upp hoppet kommer vi aldrig att få veta. Kanske kommer någon en dag att söka efter dem, resa i deras fotspår. Kanske har de redan anhöriga här, någon som dag efter dag väntar på dem, på samtalet som aldrig kommer.

Var ligger kyrkogården för alla dessa som bara nästan klarat resan. För dem som betalat stora summor för att smugglas genom öknar och över hav, som flytt efter månader eller år från påtvingad prostitution och slavarbete, från våld och övergrepp men dött på tröskeln till Europa. Med vad märks deras gravar. Hur kan deras anhöriga hitta rätt grav då inga namn finns. Går det ens att få tillträde till denna ständigt växande kyrkogård. Det enda vi vet är att det aldrig hade behövt ske. Där hade aldrig behövts några tredubbla liksäckar, några prydligt uppradade kistor på en betongkaj eller män i vita skyddskläder som varligt lägger Europas samvete under lock för att begravas i omärkta gravar.

2/11-17  Var är hon?

Den är förberedd. Räddningsbåten jag ansvarar för är avtäckt när jag slänger mig upp i den av en av mina kollegor. Det är ytterst bråttom. ”Människor i vattnet”, hör jag i radion hängandes över bröstet. Tittar inte ut över havet, hinner inte, måste behålla fokus. Situationen är uppgraderad till en kritisk räddningsoperation. Kopplar batterikabeln, bensinslangen, ger klartecken åt kranföraren. En av våra räddningsbåtar är redan på plats. Jag känner det mer än vet. ”Fler människor i vattnet, de hoppar. Gummibåten är allvarligt skadad”. Vi är snart i vattnet. Det arbetas intensivt med att byta ett läckande hydraulrör i en tredje räddningsbåt. Hör människors rop på hjälp, skrik, förtvivlan. Motorn startar efter andra försöket, säckar med livvästar är redan ombord, vi kör in bland nödställda som om det vore ett minfält. Kastar till dem flytvästar. De tar snart slut. En man simmar emot oss, jag backar ifrån honom, kastar till honom en flytväst för barn, de för vuxna är slut ombord. Träffar, han tar tag i den men den bär honom inte. Kastar till honom en till, landar ett par meter ifrån honom. Han ignorerar den, kämpar fortfarande med den första. Lämnar honom, hoppas han tar tag i nästa, måste fokusera på dem i större nöd. Närmar oss gummiflotten. Konstaterar att en sektion är punkterad. Hela ena aktra sidan är djupt under vatten, vatten täcker dess motor. En man klänger fast vid dess topp. Människor rinner ut ur flotten, skrik, rop, bön om hjälp. Paniken är ett faktum. Passerar bogen på gummiflotten. Ett ungt par sträcker ut sina armar med sin några månader unga dotter mot oss, mot mig. Vädjande blickar som ber mig att åtminstone rädda deras barn, inte låta henne drunkna. Jag tecknar åt dem att ta det lugnt, för min fria hand till hjärtat. De tycks förstå. De befinner sig i den säkraste platsen i dödsfällan till båt. Vi bogserar en av våra mindre gummiflottar mot sidan av den stora. Människor försöker kasta sig mot säkerheten, några faller emellan, människor som dras upp av dem med större sinnesnärvaro. Den är snart full. Vi drar ut den, bort från paniken och faran. Bogserar dit nästa. Räddningsbåten med det läckande hydraulröret uppenbarar sig, röret bytt. Situationen börjar komma under kontroll vid den sjunkande båten. Alla har tilldelats flytvästar. Paniken har lättats, vi har deras tillit. Men den är skör, paniken kan när som helst bryta ut igen. Vi lämnar scenen åt de två andra räddningsbåtarna, skiftar fokus till minfältet av människor. De har spridits till ett större område nu. Oerhört tacksam för att det är dagsljus. Plockar upp dem en efter en. Var är han med barnvästen? En helikopter hovrar nu ovanför. Vi för alla till säkerhet ombord. Men var är det unga vädjande paret? Var är deras dotter? Vågar jag leta efter dem ombord? Vill jag veta?

29/10-17 Magi

Den första kontakten är ett magiskt ögonblick. De sitter där, rädda, hopträngda, frusna och vilsna. Många av dem har riskerat sina liv under de mest dramatiska strapatser genom öknar på flykt undan krig, terror och globala orättvisor, blivit fångatagna i ett laglöst Libyen och satta i läger, tvingade till slavarbete och prostitution, sålda som boskap, torterade. Och de sitter där i överfyllda gummibåtar utan land i sikte och med ett oroligt hav omkring dem som hotar att i vilket ögonblick som helst bli deras grav, tysta med sina ansikten vända mot oss när vi tar den första kontakten. Deras ansikten och ögon reflekterar deras rädsla, deras hopp, oron för vilka vi är, vän eller fiende. Var och en med sin egen unika historia skrivet i hyn i en kollektiv talande tystnad. Och plötsligt, som genom ett trollslag, upplever du det som om du själv satt bland dem, att du var en av dem, rädd, frusen och vilsen gripande efter det sista halmstrået till ett värdigt liv, till en framtid, till trygghet. För säg inte att det inte kan hända oss. Att det en dag är vi eller våra barn som tvingas på flykt undan namnlösa fasor, undan ockupation av främmande nationer eller politisk förföljelse från inhemska politiska grupperingar. Att våra grannländer reser murar mot oss när vi försöker fly, hotar oss, utnyttjar oss, definierar oss som hot mot deras samhällen, bespottar oss. Det vi tar för givet är inte alltid så självklart.

Magin varar bara ett ögonblick, sedan är du tillbaka i räddningsbåten igen där din kropp hela tiden befunnit sig. Du påbörjar arbetet med att identifiera skadade och sjuka, kvinnor och barn, gummiflottens kondition och dess skador, delar ut flytvästar och transporterar dem till moderfartyget, ett tidskrävande, mödosamt och många gånger riskfyllt arbete. Och det är inte varje gång magin infinner sig, många gånger är det istället människor i panik, högljutt vädjande om hjälp, överröstande varandra. Människor som faller ner på knä på däck, tackande Gud och oss, dig. Människor som endast äger kläderna de bär, som villigt skalar av dem i utbyte mot träningsoverallen vi erbjuder, skalar av sig sin rädsla, flykten, umbärandena. Du känner ett ansvar för dem du just varit med och räddat livet på, du vill veta mer om dem, vad som fått dem att riskera sina liv, vad de flytt ifrån och du inser hur lite du vet. Och när du kommer hem är det ingen som riktigt förstår, vänner fyllda av tvivel och skepticism, som inte vill eller kan förstå. Att det lika gärna hade kunnat vara vi.

Inte heller kan du klä i ord vad du har varit med om, vad som sker, hur du känner. Du ger upp, slätar över din insatts och vad som sker. Det saknas ord i din vokabulär. Du önskar bara att dina ögon hade kunnat spela in det där ögonblicket då den första kontakten tas, kunna förmedla bilderna av ansiktena med alla dess historier, deras ordlösa vädjande blickar om hjälp och förbarmande, oron och utsattheten. Känslan av att du förflyttas över till dem. Det där magiska ögonblicket. Det som inga ord kan beskriva.

18/10-17  Nakba 2.0?

Som del av räddningslaget ombord fartyget Aquarius har jag väntat på detta. Inte med tillförsikt utan med farhågor, med en vånda inför ett skräckscenario jag försökt blunda för men inte kunnat förtränga. För ett par år sedan kom en FN-rapport som visade på att hela Gazaremsan kan vara obeboeligt till 2020 om inget radikalt görs och nu fick vi de första palestinierna från just Gaza ombord. De första två av två miljoner potentiella flyktingar. En ny katastrof liknande inget annat vi tidigare sett, en flyktingström som får dagens att framstå som mycket beskedlig då det är högst osannolikt att de angränsande länderna kommer att öppna sina gränser för dem.

För att försöka avgöra om detta var den begynnande brisen till en annalkande storm tog jag kontakt med den ena av dem, en mycket sympatisk man på 27 år. Låt oss kalla honom Anas. Anas medgav att situationen i Gaza var mycket bekymmersam, med endast två timmar elektricitet per dag och med ett nästan totalt förorenat grundvatten men vägrade tro att situationen skulle förvärras till den grad att det skulle bli omöjligt att leva där redan om två-tre år från nu. Eller ville tro det. Hans flykt skulle endast vara tillfällig, han tänkte sig en framtid i sin hemstad Rafah med det kapital han trodde sig kunna spara ihop från det arbete han blivit lovad i Tyskland. Jag frågade inte vem den tilltänkta arbetsgivaren var eller varför han behövde riskera sitt liv för att ta sig dit, där fanns så stora förhoppningar om framtiden och jag ville inte krossa hans drömmar. Drömmar och förhoppningar var kanske det enda han hade. Men han gjorde klart för mig att han innerligt hoppades att ingen skulle försöka sig på att följa hans exempel, inte landvägen. I sitt första försök att ta sig ut ur den belägrade enklaven mutade han en egyptisk tjänsteman vid den palestinsk-egyptiska gränsövergången med 2500 dollar men den kontakten försvann med pengarna och blev aldrig mer hörbar. I sitt nästa försök använde han sig av sin fars personuppgifter och hade bättre tur men det var lögn att det endast skulle ta sju dagar att nå Europa som det sagts honom. När jag träffade honom hade han lagt 125 dagar bakom sig och det skulle ta ytterligare en innan vi nådde Messina. Och inte heller det skulle innebära slutet på hans resa till Tyskland och det utlovade arbetet där, en livsfarlig resa som gått via Egypten, Sudan, Libyen och helvetet i de fruktade fånglägren där. Hade han vetat vad som väntat honom hade han aldrig lämnat Gaza. Men om nu den vägen är fullständigt livsfarlig och dessutom tidsödande, vilken väg kommer då de två miljonerna där tvingas ta om FN-rapportens olycksbådande profetior visar sig stämma? Jag valde att inte fråga, orolig för det uppenbara svaret.

Han är inte den första i sin familj att lämna Gaza. En syster befinner sig i Kanada, en av hans bröder i Sverige och en i det Tyskland som är hans mål. Den butik familjen driver i Rafah kan inte längre försörja dem alla, och med en arbetslöshet på över 40% är utsikterna att finna en annan inkomst där små. Med en kronisk brist på byggnadsmateriel har långt ifrån allt kunnat återuppbyggas efter det senaste kriget 2014, ett krig som tog kvinnan han skulle gifta sig med ifrån honom då Rafah utsattes för ett skoningslöst bombardemang under det något märkliga namnet Black Friday då det varade under fyra dagar. Tusentals bomber, missiler och granater förstörde hundratals hus och annan civil infrastruktur och till och med ambulanser med skadade människor i utsattes som mål. Enligt Amnesty International miste 135 till 200 människor livet under de fyra dagarna. Att han själv och hans familj undslapp beskriver han som ren tur. Ändå säger han sig inte känna något hat inför israeler eller staten Israel och absolut inte mot judendomen. Det judiska folket är inte deras fiender just för deras religion, det är dem som själ deras mark som är fienden. Men han räds nästa krig och hur det kommer att förvärra livsvillkoren än mer. Han uttalar orden nästa krig som om det vore en naturlag med dessa återkommande militära övergrepp, och jag börjar åter fundera på den FN-rapport som låg till grund till att jag började samtala med Anas. Två miljoner potentiella flyktingar. Människor likt Anas som inget hellre vill än att kunna odla sin framtid på fäders mark men som kommer att tvingas riskera sina liv i en exodus över Medelhavet i små sjöovärdiga flytetyg. Om inget radikalt görs.

17/10-17  Krigsherrar visar musklerna

Vi närmade oss räddningszonen utanför Libyens territorialvatten när vi fick beskedet av Sjöräddningscentralen i Rom att genast vända om och hålla oss 72 sjömil utanför Libyens kust. Ingen annan förklaring än att det var på grund av säkerhet angavs.

Situationen i Libyen är minst sagt bekymmersam med krigsherrar i ständiga strider med varandra i en kaotisk miljö med kidnappningar, utpressningar, våldtäkter, påtvingad prostitution, tortyr och slavhandel. Vittnesskildringarna vi får av flyktingar är skrämmande och de ärr de visar upp från tortyr befäster deras berättelser. Och i de vatten där vi undsätter människor råder högsta säkerhetsklass, ISPS 3. Det finns bara två andra vatten där den högsta säkerhetsklassen råder, och det är utanför Jemen samt Egypten på grund av Suezkanalen. Inte utanför Somalia, inte i piratvattnen i Asien. Så när vi råddes att hållas oss så långt utanför Libyens kust utan någon mer precis förklaring började spekulationer ta vid såväl som efterforskningar från alla tänkbara kontakter. I närmare två dygn låg vi där innan vi lyckades få mer information. En av de starkare krigsherrarna, Haftar, hotade självaste Tripoli, flygplatsen stängdes, och det rådde en uppenbar risk att hans styrkor skulle lägga under sig de fartyg kustbevakningen fått av Italien. Det fanns således ett skäl till varför vi skulle hålla oss så långt bort. Men så kom samtalet från Rom om två gummibåtar i nöd och vi fick direktiv att genast gå söderut. En av gummibåtarna tog en av den libyska hand om och förde tillbaka dem till helvetet i Libyen medan den andra undsattes av den italienska flottan innan vi hann fram. Dess 111 själar ombord fördes över till oss och vi stävar just nu norrut med dem.

Inte för att jag önskar att människor skall fly över Medelhavet, snarare önskar jag att där inte skulle finnas något skäl för någon att behöva fly, men så länge dessa människor befinner sig i dessa dödsfällor till båtar önskar jag inget hellre än att vi och andra kan vara där för att förhindra människor från att drunkna. Så låt oss hoppas att vi snart kan närma oss de libyska vattnen igen. För människor kommer i sjöosäkra båtar. Människor flyr från ett helvete. Utan oss och våra kollegor dör människor.

13/10  5+2 räddningsoperationer under 36 timmar

Efter en vecka patrullerande drygt 25 sjömil utanför den libyska kusten med ständiga övningar med vår räddningsutrustning, RIB-båtar, med läkarteamet ombord och med våra kroppar för att hålla oss i trim tillät till sist vädret flyktingar att försöka lämna kusten. Och de kom. Halv fem på tisdag morgon kom det första larmet från sjöräddningscentralen i Rom och två och en halv timme senare hittade vi den lilla träbåten med 29 själar ombord. Det var deras tredje försök att krossa Medelhavet men dåligt väder samt maskinproblem hade tvingat tillbaka dem. Men det hade fodrats en ordentlig portion tur för att över huvud taget lyckas ta sig hela vägen över med den båten.

Knappt var räddningsoperationen över innan vi begav oss mot nästa mål, denna gång en gummiflotte med 144 själar ombord, och direkt efter satte vi kurs mot ett arbetsfartyg stationerad inte långt från en oljerigg som hade undsatt 36 personer från en liten träbåt. Nu var natten över oss och jag fick några timmar sömn innan min vakt startade halv sex den följande morgonen. Och strax innan mitt skift var över och suget efter kaffe var starkare än på mycket länge fick jag syn på en gummibåt med 130 själar. Men nu råkade vi ut för ett akut problem med en av våra RIB-båtar. En av bränsletankarna var förorenad, och frågan var om vår mekaniker skulle kunna lösa problemet ombord. Vi har en tredje mindre RIB ombord, en som delvis fungerar som back-up om något händer någon av de andra två eller om vi finner en större träbåt med flera hundra människor. Det är den jag ansvarar för under den här rotationen och den kom väl till användning redan samma dag då fick larm om två gummibåtar på samma position med sammanlagt 218 själar ombord. Nu var vi redo att vända stäven mot Sicilien men hann med en transfer från Rädda Barnens fartyg innan vi seglade mot Palermo med 606 undsatta människor ombord. Alla med livet i behåll, men vi hade denna gång en mycket stor andel av barn och unga, 40% av det totala antalet ombord, mer än vi haft någon gång tidigare vilket också väckte stor uppmärksamhet i media. Childrens boat var ett av namnen vi fick.

Ett reportage om räddningsoperationerna finns även här på SOS Mediterranees hemsida.

7/10-17   EU-pengar göder flyktingsmugglare

I en mycket intressant och läsvärd artikel i Foreign Policy redogörs hur EU i sin iver att lägga ut ansvaret för gränsbevakning till Libyska militära aktörer snarare bidrar till fler övergrepp på de Mänskliga rättigheterna, våldtäkter, slavhandel och tortyr än att få stopp på flyktingars försök att nå Europa. Det är nu inte längre i första hand den lönsamma handeln med människor som står i fokus utan de hundratals miljoner Euro som hägrar. Delvis kan den här gödslingen av Europas skattebetalares pengar bero på det stora antal människor som tagit sig till Europa, drygt 500 000 sedan 2014, ej medräknat de nära 13 000 som `försvunnit` längs rutten, samt den extremhögerpopulism som sprider sig, men de verkliga orsakerna till människors flykt kommer att bestå.

Det nämns inte i artikeln, vilken jag starkt rekommenderar er att ta del av, men skall världen någonsin komma tillrätta med flyktingeländet måste alla nationer hjälpas åt att bekämpa orsakerna till att människor tvingas på flykt, främst krig, terror, globala orättvisor och övergrepp på de Mänskliga rättigheterna oavsett var i världen det sker. Dessa problem spiller som bekant över gränserna. Att gödsla pengar över flyktingsmugglare i hopp om att lösa problem är i längden fullständigt huvudlöst.

1/10-17 Närmar oss Libyen

Ombord Aquarius igen och vi närmar oss området där de flesta räddningsuppdrag sker. Vi har fullt upp med övningar och förberedelser, och det är en del som måste förändras efter de något förändrade realiteterna som råder nu. Det har helt enkelt blivit än mer delikat att rädda människor i nöd, fler parametrar att ta hänsyn till. Det har helt enkelt blivit än farligare. Vi kommer givetvis att hålla oss minst 25 nautiska mil från kusten, på internationellt vatten, men det kommer ändå vara den högsta säkerhetsnivån, nivå 3, där vi kommer att operera.

12/8-17   De högerextremas fartyg i sjönöd

Efter flera dagar drivande utanför Tunisien larmades våra tyska kollegor ombord Sea-Eye av Sjöräddningscentralen i Rom. Ett ödets ironi. Stollarna som i akt och mening samlat ihop pengar av likasinnade för att chartra ett fartyg för att stoppa eller försvåra för oss att rädda människor i nöd behövde undsättas. Men de högerextrema vägrade all hjälp och lyckades till sist åtgärda problemen som uppstått. Tyvärr får jag väl säga. En artikel av det inträffade finns att läsa i The Independent.

Bilden under är från The Independent, 11/8-17.

7/8-17   Fascisterna möter motstånd

Man skall inte glädjas åt andras bekymmer men i det här fallet gör jag det. Med råge. Den mycket märkliga och totalt verklighetsfrånvända och främlingsrädda gruppen, som chartrat fartyget C-star i akt och mening att bevisa att deras fullständigt absurda konspirationsteorier är sanning men också på ett livsfarligt sätt störa räddningsoperationerna, har blivit hindrade att bunkra proviant och bränsle i Zarziz, Tunisen, av lokala fiskare. C-star får nu söka sig till annan hamn. Det är inte första gången de haft problem under resans gång. Tyvärr har vi nog inte sett det sista av dem eller deras tröjor där de hyllar sig själva med bild av en Kalasjnikov. En sak är dock säker, och det är att jag aldrig kommer att be om ursäkt för att vi räddar människoliv. Aldrig.

29/7-17   Dags att packa

Hem. En lite märklig känsla att packa väskan för att resa hem till vad de flesta människor kallar en normal tillvaro. Att lämna bakom mig mina kollegor som fortsätter undsätta människor som har en allt annat en normal tillvaro. Som ingenting annat önskar. Men jag kommer tillbaka i slutet av september. Tyvärr, får jag säga, kommer behovet av räddningsoperationer bestå. Jag vill också passa på att tacka för de pengar som skänkts till mig för att jag skall kunna fortsätta med det jag gör. Självklart täcker det långt från allt, jag måste hem och lönearbeta för att överhuvud taget ha råd med det jag gör, men det ni har skänkt gör definitivt skillnad, så ett stort tack.

Igår anordnades det en utomhusfest alldeles där vi låg med Aquarius i Catania, Sicilien, med tal, journalister, diverse olika artister och med skärpt bevakning. Vi tackar våra italienska partners för festen. Det är viktigt att vi hela tiden berättar om det vi gör och varför det är nödvändigt, och varför inte göra det under mer festliga former? Så tack skall ni ha. På återseende.

Dagens ETC har i sin nätupplaga en artikel om sjöräddningen i Medelhavet med fokus på oss.
 

20/7-7  Förberedelser

Vi har nu varit i räddningszonen utanför Libyens territorialvattengräns ett par dagar, men vädret tillåter inte sjösättning av gummibåtar eller de enklare träbåtarna så allt är lugnt ombord. När det kommer till sjöräddning. Tiden utnyttjas till övningar inför olika scenarios - idag en realistisk övning med ett dussintal skadade samtidigt lett av Läkare Utan Gränser - och till de ständiga förbättringar som görs ombord. Just nu täcker vi allt fler öppna ytor med solskyddsnät, ett tidskrävande men nödvändigt arbete. Vi har fotografer som visar sina tidigare arbeten som är relevanta till det vi gör, kollegor ombord som håller föredrag eller undervisar oss om situationen i Libyen eller andra oroshärdar, till och med en kurs i knopar för dem som var intresserade. Det är främst dem inom Läkare Utan Gränser som hade behållning av den kursen medan de lär oss allt om hjärt- och lungräddning, bårteknik etc. Allt för att vi skall kunna göra ett så bra arbete som möjligt. Allt för att vi skall vara beredda på vad som än kan hända.

11/7-17   Krigszon?

Hur många människor på flykt finns det? Hur många överfyllda båtar? Hur mycket elände som får människor att lämna allt och riskera sina liv för en osäker men förhoppningsvis tryggare framtid?

Vi väcktes sex på morgonen för att undsätta drygt 120 själar på en ensam gummibåt i utkanten av den zon där de flesta räddningsuppdrag sker, en operation som var klar två och en halv timme senare. Men vid den tiden visste vi att det kom båtar i drivor där våra kollegor höll till tillsammans med den italienska kustbevakningen. Och när vi väl var där var det som en krigszon. Flera räddningsbåtar och ännu fler gummibåtar och öppna träbåtar, allas små RIB-båtar som for i skytteltrafik för att förse de flyende med livvästar och undsätta dem, brinnande båtar med tjock, svart rök som steg mot himlen efter att den italienska kustbevakningen systematiskt satte flyktingbåtarna i brand så snart de var tömda.

Vi tog själva hand om två gummiflottar och en träbåt med start 14.00 och var inte färdiga med dem förrän 18.00. Då hade vi redan 630 själar ombord. Men det skulle inte ta slut där. Medan mörkret sänkte sig skyttlade vi över ytterligare 230 människor från en av våra kollegor till Aquarius, en operation som varade till halv tio på kvällen, och stävar nu mot säker hamn med 860 undsatta människor ombord. Men hur länge skall människor behöva fly från krig, terror, globala orättvisor och från att konsekvent få sina mänskliga rättigheter förnekade?

10/7-17  Två + en

Strax efter elva på förmiddagen fick vi larmet. De två saknade gummibåtarna var siktade och snart uppenbarade sig också träbåten Sjöräddningscentralen i Rom tidigare larmat om. Den här gången var vi inte ensamma, två av våra NGO-kollegor var i området och tillsammans utförde vi en trygg räddningsaktion. Cirka 250 människor i de båda gummibåtarna tillsammans, ingen allvarligt sjuk även om flera var påtagligt trötta efter 9-10 timmar till havs. Hur många de var i träbåten har jag i skrivande stund ingen uppgift om, men heller ingen rapport om att där skulle finnas någon allvarligt sjuk. Summa summarum, en fin gemensam räddningsaktion, professionellt utförd efter konstens alla regler. All träning och alla övningar ger resultat. Men så var också alla förutsättningar på vår sida.

En intressant detalj dock. Ingen av de båda gummibåtarna hade någon motor. Antingen var gummibåtarna bogserade ut till internationellt vatten eller också kom någon båt och tog motorerna när de väl nått internationellt vatten. Brukligt är att vi dumpar motorerna och skär sönder gummibåtarna så att smugglarna inte skall kunna använda dem igen, och jag misstänker att vi kommer att få se det här fenomenet fler gånger framgent. Det är helt enkelt betydande summor smugglarna kan lägga till sina redan stora vinster om de kan återvinna motorerna OCH båtarna genom att uppenbara sig med snabbgående båtar medan vi undsätter människorna ombord för att också hämta gummibåtarna innan vi skär sönder dem. Det har hänt förut. Säkert får vi se det igen.

Blå gummibåt - dåliga nyheter

Under den senaste tolv timmar långa räddningsoperationen var där bland annat en blå gummiflotte överbelamrad med människor. En blå gummiflotte innebär en mycket riskabel operation. Materialet är tunnare en 1 mm, kanske så tunt som 0,7 mm, och det behövs inte mycket för att den skall bli punkterad med katastrofala följder för dem ombord. En oljetanker hade lyckats få flotten längs sin sida men med så många människor, drygt 150, kunde vi inte ens dela ut flytvästar till alla innan vi började tömma den, det var helt enkelt för trångt. Så medan vi i Rib 2 höll oss i dess absoluta närhet, redo att i vilket ögonblick som helst ingripa om situationen försämrades, skyttlade Rib 1 fram och tillbaka med kvinnor och barn till dess att vi tryggt kunde dela ut flytvästar till alla och skyttla människor vi med. Allt gick väl den här gången men jag tvivlar på att de ombord kände till den oerhörda fara de befann sig i. Och det är ett klart lågvattenmärke av de smugglare som tycks göra vad som helst för att öka förtjänsten.

Foto: Susanne Friedel/SOS MEDITERRANEE

30/6-17   Rekord, igen

Det går snabbt ibland. Efter att drygt 270 undsatta själar, varav flera av dem redan räddats av en turkiskt containerbåt, släppts iland i den hamn Sjöräddningscentralen, MRCC, i Rom beordrat oss till seglade vi tillbaka till den zon utanför Libyens territorialvattengräns där vi under tolv timmar undsatte ytterligare 1032 människor. Antalet är ett nytt rekord, ett rekord jag inte hoppades bryta. Det är helt enkelt för många människor ombord. Bara att fixa mat till dem tog nio timmar. Men det visar också på behovet av räddningsorganisationer som oss är stort och att fler behövs, och varför inte regerings/EU finansierade. Det går inte att förneka, vi går emellanåt på knäna. Men allt är inte elände, där finns den andra sidan också. De små barnens oblyga leenden, minneslappar till oss som de ibland lämnar efter sig, sången, dansen, musiken som ibland bara tycks uppstå ur tomma intet. Och givetvis tillfredsställelsen att vi gör skillnad.

30/6-17   Vi har tilldelats ett pris av UNESCO

Ok, det var några dagar sedan men vi har haft fullt upp med räddningsoperationer och dess följdarbete för att jag skulle ha någon tid över att skriva om det. Den 19:e annonserades det och den 24:e fick vi tillsammans med Lampedusas förra borgmästare Giuseppina Nicolini UNESCOS Felix Houphouet-Boigny Peace Prize, för vår del för att vi sedan mer än ett år har räddat fler än 11000 människor i nöd. Det är ett erkännande som heter duga och ett kvitto på att vårt arbete uppskattas och respekteras.

24/6-17   Nya riktlinjer

Tyvärr, måste jag säga, måste vi agera efter nya riktlinjer. Det innebär att all rapportering jag gör på den här sidan kommer att släpa efter betänkligt i tid. Det enda jag kan skriva just nu är att vi har några hundra människor ombord som undsatts men inte till vilken säker hamn de kommer att tas eller när vi beräknar vara framme. Vi och våra gäster ombord har humöret uppe, allt har gått bra, men när det kommer till detaljer kommer de att publiceras här först efter några dagar. Jag hoppas ni har förståelse för detta.
 

14/6-17  Malta

Så var man nere i ett soldränkt Malta. Men varvet är inte klara med Aquarius och jag kan inte komma ombord förrän på fredag som det ser ut nu. Två dagar av påtvingad turism som det ser ut som. Skall väl inte klaga egentligen men det var inte det jag kom ner för. Inte heller har jag denna gång fått in några donationer så det kommer att bli än tuffare ekonomiskt än vad det brukar vara, och den lön jag förväntas få imorgon lär inte räcka långt. Det positiva är dock att det är fler svenska journalister som är intresserade denna gång att följa med och själva få uppleva vad det är som sker på Medelhavet.

12/6-17   Hot från högerextremister

Aldrig att jag kommer att be om ursäkt för att vi räddar människor från att drunkna i Medelhavets vågor. Inte heller trodde jag att det någonsin skulle kunna bli ett så intolerant, hatiskt och hätskt klimat bland en del grupperingar i Europa att de fysiskt försöker förhindra oss från att rädda människor i nöd. Men nu har det hänt.

En högerextrem grupp som kallar sig för identitära har med hjälp av crowdfunding på oroväckande kort tid lyckats samla ihop drygt 630 000 kronor som skall användas till att finansiera fartyg, besättning, filmutrustning mm och med dessa fartyg aktivt försöka hindra oss från att utföra vårt arbete. Jag kan bara hoppas att filmkamerorna inte är avsedda till att filma när människor dör, och att de med det visar sina donatorer sitt ”heroiska” agerande och hoppas på mer pengar.

En fransk högerextrem grupp – om de är en del av den så kallade identitära gruppen eller inte vet jag inte – testade en strategi för att stoppa eller fördröja oss från att lämna Catania på Sicilien med en båt de hyrt. Först efter ett ingripande från den italienska kustbevakningen kunde vårt fartyg fortsätta sin resa. Förutom alla rättsliga aspekter som sjövägsregler och den fara de framkallade för såväl sin egen säkerhet som andras visar det på deras beslutsamhet och vad det är kapabla till. Jag vill för tydlighetens skull påpeka att jag inte var ombord Aquarius för tillfället. Men dessa försök och kommande för in en helt ny dimension av risker jag och mina kollegor utsätter oss för. Men aldrig att jag kommer be om ursäkt för att vi räddar människor i nöd.

En mer utförlig artikel finner du i DN och på engelska i The Guardian.

Krönika i Sjömannen

Nedanstående text fick jag publicerat som krönika i SEKO-magasinet Sjömannen 20/4-17

Jag har nu varit ombord räddningsbåten Aquarius i tre veckor och undsatt fler än 900 människor från Medelhavets vågor under den tiden. Siffror. Ett tvillingpar så ungt som åtta månader. Under hela förra året flydda cirka 181 000 människor vägen via Libyens kust mot Europa, och det har redan kommit fler under årets första två månader än under samma period förra året. Mer siffror, siffror ämnat för statistik. Många av dem som gett sig ut på icke sjövärdiga flytetyg har varit gästarbetare i Libyen under flera år men i ett land allt mer präglat av laglöshet och våld ser de ingen annan väg än att riskera livet ombord på dessa gummibåtar eller träbåtar, hopträngda som om det vore en boskapstransport och utan att vara klädda för resan. Frusna, våta, rädda, ibland även sjuka. Människor från Bangladesh, från diverse afrikanska länder, människor som tvingas fly för andra gången som syrier. Men alla med det gemensamma att de inte riskerar sina liv för att komma till Europa, utan för att fly från en trolig död, från terror, från konsekvenser av globala orättvisor. Ingen mor skulle riskera sina barns liv om det inte vore för att Medelhavets vågor trots allt är säkrare än det land de tvingas fly ifrån. Som syrierna vi fann i en öppen träbåt. Synen var surrealistisk, som hämtad ur en dåligt regisserad film. Välklädda män och kvinnor, skinnjackor, kappor med insydda pärlor, små barn i babykläder i en öppen, ranglig båt långt från den Libyska kusten, det hav som nu räknas till ett av de mest farliga i världen. Vi talar inte längre om siffror eller statistik, det här är människor med ansikten, med en historia, med namn. Det hade kunnat vara vi. Det hade kunnat vara du och jag.

Jag har nu varit ombord i tre veckor och skall vara här i tre veckor till. Tillsammans med människor från de mest skilda delar av världen och med de mest fantastiska och spännande bakgrunder. Mannen som sedan han var 17 år gammal vigt sitt liv åt räddningsuppdrag som laviner, jordskred i Latinamerika, till och med undsatt människor efter Fukushima. Flera andra som liksom jag undsatt människor då den stora flyktingströmmen nådde de grekiska öarna. Många av oss sjömän som ser vår chans att hjälpa till inom det område vi kan bäst. Räddningsdykare. Läkare, sköterskor och barnmorska från Läkare utan Gränser och som verkat i de mest oroliga platserna på vår jord. Människor som skulle kunna berätta länge och väl om sina erfarenheter men utan stora egon och som är ombord av en enda anledning, att bistå med hjälp till dem i nöd. Människor som sällan eller aldrig blir uppmärksammade för sina insatser, ibland till och med misstänkliggjorda. Som att vi skulle bistå människosmugglare. Men vi blir tilldelade våra uppdrag av Sjöräddningscentralen i Rom, något som knappast hade varit aktuellt om vi inte hade behövts. Vi är en del av civilsamhället, den del som är beredd att offra vår egen tid och försaka inkomst och karriärmöjligheter, ibland även chanserna till att bilda familj, för att sträcka ut våra händer till dem i nöd. Vi är dem som ser bortom siffror och statistik, som ser människorna. Det kunde vara vi på gummibåtarna. Det hade kunnat vara du och jag.

Vi får lön. En annan sorts lön som är svår att mäta i pengar och som är fullständigt skattebefriad. Där var mannen från Bangladesh som ville dela sin frukost med mig, orolig som han var att jag inte hade blivit tilldelad någon. Den döva flickan som for runt bland oss i sin iver att vara behjälplig, med ett leende som inte visade minsta spår av strapatserna hon tvingats utstå. De utsträckta händerna och de vädjande blickarna då vi når de rangliga farkosterna. Teckningarna barnen ritar och som vi satt upp på skotten. Och i en värld som denna tycks vi aldrig bli arbetslösa. Det går inte att bygga murar höga nog för att stänga ute omvärlden. Så länge där pågår krig, så länge civilbefolkningar utsätts för terror, så länge det finns globala orättvisor och så länge människor blir förnekade sina grundläggande mänskliga rättigheter kommer människor tvingas fly. Fly från den mark de känner väl, fly från den plats där de har sina nära och kära, fly mot en osäker framtid. Att bygga murar eller betala regimer för att stoppa flyktingar vid dess gränser är som att försöka åtgärda symtomen av en sjukdom utan att ägna sjukdomen någon uppmärksamhet. Och en tragisk konsekvens av denna oförståelse, denna blindhet, är den främlingsfientlighet som växer sig allt starkare. Det hade kunnat vara vi. Det hade kunnat vara du och jag därute på dessa gummibåtar.

31/3-17   Tack

Mina sex veckor är till ända och dags för mig att mönstra av i Catania, Sicilien. Det har varit intensivt, nödvändigt och faktiskt också lärorikt. Fått en ännu djupare förståelse till varför människor tvingas fly från sina hem, från det som är känt och kärt, från familjer och vänner. Men jag har också lärt av mina kollegor, om deras tidigare erfarenheter från andra uppdrag runt om i världen, och förhoppningsvis har jag tillfört något i deras liv. Ni är fantastiska. Vi kommer att ses igen.

Runt 2300 själar har vi tillsammans undsatt, lång fler än var som räddades under samma period i fjol. Därtill kommer alla dem som våra kollegor på andra fartyg har räddat, på fartyg chartrade av organisationer ur civilsamhället såväl som handelsbåtar, militärbåtar eller Frontex. Behovet att fly ökar hela tiden. Om det kommer att minska på grund av det avtal som tecknats med och alla miljarder som slussas till en svag libysk regering som inte ens har kontroll över sitt territorium återstår att se, men det blir hur som helst ingen indikering på hur behovet till en varaktig förändring ser ut för alla dem som tvingas fly. Snarare ett ännu större, dyrare och framför allt dödligare hinder att ta sig förbi.

Jag kommer att mönstra på Aquarius igen i mitten av juni. Tack alla som stött mig under den här tiden, tack för de donationer som gjort det möjligt att undsätta människor i nöd. Jag behöver nu lönearbeta fram till nästa gång, donationerna räcker inte på långa vägar att stanna längre men utan dem hade det blivit än svårare. Så tack alla.

26/3-17  Vi förlorade en själ

Vi förlorade en själ. Jag skulle kunna stoppa skriva här, allt utöver det tragiska under den senaste räddningsoperationen känns inte värt att glädjas över. Som de 645 vi faktiskt bärgade. Som de hundratals andra våra kollegor på andra fartyg räddade.

Vi fick radarkontakt och snart också visuell kontakt med flytetyg i nöd ca halv tolv på lördag natt och sjösatte genast våra två RIB-båtar i mörkret. Tre överfulla gummibåtar i dålig kondition, en hade börjat läcka luft, med frusna och rädda människor, flera med hypotermi. Ur en av gummibåtarna stank det av bensin, och vi vet att från blandningen mellan bensin och saltvatten uppstår hemska brännskador när det får kontakt med huden. Skinnet fullständigt ramlar av.

Det var de ombord den andra RIB-båten som upptäckte den unga kvinnan och som genast satte igång med hjärtmassage. Snart hade de fått henne ombord Aquarius där Läkare utan Gränser tog över, men fast de kämpade i en halvtimme, och fast de hade defibrillator till hjälp, visades inga tecken på liv. Allt var förgäves för den unga kvinnan. Död vid ankomst, som den medicinska termen lyder. Ändå ekade det inom oss alla, ändå syntes den outtalade frågan i våra ögon, att om vi hade upptäckt dem en halvtimme innan, hade det då ändå varit förgäves …

När vi drog igång räddningsoperationen var vi ensamma på scenen men innan solen hade hunnit gå upp fanns andra frivilligorganisationers räddningsbåtar i vår närhet. Flera av dem. Men inga statliga, inget Frontex. Bara vi från civilsamhället. 645 räddade själar. Men vad betyder det när vi förlorade en.

24/3-17   Ett hav av döda

Idag fann våra spanska kollegor Pro Activa två halvsjunkna gummiflottar och fem döda unga män inte långt från det vatten där vi befinner oss. Senare fann den tyska räddningsbåten Juventa ännu en drunknad. Att där trängs 140 eller fler människor på en enda gummiflotte är inte ovanligt, så det är troligt att hundratals män, kvinnor och barn just nu har drunknat utanför den libyska kusten. Hundratals människor som flytt krig, förföljelser, påtvingad prostitution, som satsat allt på ett enda kort men som fått sätta livet till. Människor som försvunnit i tomma intet, vars anhöriga aldrig kommer att få veta deras öde. Det är ett hav av döda där ute. Att där skulle vara ännu fler utan våra insatser är en klen tröst när katastrofer som denna inträffar.

Här är en artikel från AP om det inträffade.

Mercy, barn 947

Det började kvällen den 18:e vad som skulle komma att bli den största räddningsaktionen i Aquarius historia. Halv nio fick vi syn på den första av nio båtar, en mycket liten och rank träbåt med 25 frusna själar ombord och med endast en 25 Hk utombordare. Det var ett känsligt uppdrag, hade de alla försökt ta sig till ena sidan skulle båten mycket väl kunnat kantra. Lyckligtvis gick det bra mycket tack vare att lugnet kunde behållas, och redan 20 minuter efter att vi först nått dem med våra två RIB-båtar var operationen över. Men det skulle bli fler. 03.45 var det dags igen, återigen en träbåt fast något större den här gången med 100 man ombord. Även här var det, som alltid, väsentligt att behålla lugnet hos de hopträngda, frusna och många gånger rädda människorna. Den här gången var det ingen idé att försöka få någon sömn tills nästa uppdrag utan istället få sig något till livs. Ingen kunde veta när nästa tillfälle till mat skulle dyka upp.

En timme senare, 06.06, var det två båtar i nöd. En gummiflotte med 143 ombord och en träbåt med 36. Och som solen börja klättra över horisonten var det fyra + en båt, samtliga gummibåtar, summa summarum 946 människor ombord Aquarius efter ca 14 timmars operation. Rekord. Om det är positivt eller inte får någon annan bedöma, men alla klarade livhanken och det betyder mer än något annat.

Med så många människor ombord ställs extremt höga krav på att allt fungerar ombord. Att det finns torra kläder till alla, att maten räcker, vattnet, att där inte uppstår oroligheter. Och för personalen från Läkare utan gränser som vi har ombord innebär det en börda som heter duga. Alla de med hypotermi som måste tas om hand, de med kemskador, ”fuelburns”, som uppstår då huden kommer i kontakt med en blandning av bensin och havsvatten och som får skinnet att falla av plus en mängd andra skador och sjukdomar. Samt graviditeter. Sekunderna innan vår landgång vidrörde Catanias cementkaj föddes hon, barn 947, eller Mercy för att röra sig bort från en eventuell kommande boktitel, till allmänt jubel bland oss ombord. Välkommen till världen, Mercy. Måtte det vara en god värld.

En bra artikel återfinns i brittiska Independent.

14/3-17   85 lyckliga själar

De hade tur. Vi fann dem och deras gummiflotte ca fem timmar efter de hade lämnat den libyska kusten, vi undsatte dem alla lyckligt och förde någon timme senare över dem till fartyget som seglar för det spanska Pro Activa som i sin tur satte kurs mot Italien. Och inte långt senare blåste det upp kraftigt. Hade vi inte funnit dem i tid vet jag inte hur det hade gått för dem, vädret som är just nu är inte ett väder som jag hade velat vara i en gummibåt på öppet hav. Inte helt omöjligt hade de gått under alla. Men de hade också tur att de över huvud taget kunnat lämna. Våldet i Libyen trappas upp allt mer, vi har fått rapporter där massor av flyktingar har skjutits till döds då de vägrat gå ombord båtarna för att vädret farit för farligt. I östra Libyen är det snart vad som kan definieras som ett inbördeskrig; natten till idag flygbombades två hamnar och det förväntas ske motattacker snart. Och vad jag kan tolka från nyhetsflödet tycks såväl ryssar som amerikaner vara inblandade på ett eller annat sätt i konflikten, om än via proxy. Vad det kommer att innebära för flyktingströmmen ut ur Libyen kan vi bara spekulera om.

Foto: Patrick Bar

3/3-17  Tre båtar till siktade

Det går inte långt mellan räddningsuppdragen ibland. Först var där ett "flytetyg" med knappt hundra våta och frusna själar vi lyckosamt lyckades föra över till Aquarius, och endast timmar senare var det två gummiflottar packade med människor, varav den ena redan börjat läcka luft, och en träbåt vars passagerare vi lyckades evakuera till Aquarius. I träbåten befann sig syriska flyktingar som verkat i Libyen några år, men situationen är nu så pass allvarlig där att de åter tvingas fly. Det människor berättar för mig är att delar av Libyen har blivit ett allt mer laglöst land, med något som kan beskrivas som ett krig mellan två städer, där det hela tiden finns en överhängande fara att bli skjuten eller kidnappad, där gästarbetare när det begär ut sin lön istället blir misshandlade eller till och med skjutna.

Den här gången var där också flera barn bland dem vi undsatte, några så små som åtta månader och som gjorde räddningsoperationen än mer riskfylld. Det och att träbåten var allt annat än robust och att den ena gummibåten var försvagad. Men den två och en halv timma långa operationen gick bra och de drygt 300 människorna kom lyckligt ombord, och de med hypertermi  Med 513 människor ombord satte vi så kurs mot Sicilien där deras vidare öden bestäms av myndigheterna där.

Som så ofta sker det alltid något minnesvärt. Det här gången var det en reslig syriskt man som var helt förtvivlad. Han hade glömt kvar sitt pass i de våta kläder vi slänger i sopsäckar då han satte på sig de vi skänker dem, och hade fruktlöst rotat runt bland de kanske 100 sopsäckar vi hade ombord då han sökte min hjälp. Vad annat att göra än ta en tom säck och systematiskt tömma över en säcks innehåll till nästa, och redan efter den sjunde hittade han sitt pass. Hans lättnad var obeskrivlig.

Foto: Marco Panzetti

2/3-17  101 människor upplockade

En underbar morgon, allt annat än dramatiska bilder från sjöräddningsscener i stormigt hav med skepp i kvav. Istället ett stilla hav, en brandgul sol som just påbörjat sin bana, och en gummibåt med 101 människor ombord drygt 20 sjömil ut från den Libyska kusten. 6-7 timmar hade det tagit för människorna ombord att ta sig dit vi fann dem, de flesta om inte samtliga från Bangladesh. Och de jag talat med har varit gästarbetare i Libyen men den allt mer våldsamma situationen gör det allt för riskfyllt för dem att stanna, så riskfyllt att de hellre riskerar livet i en öppen gummiflotte i Medelhavet eller ens försöka ta sig landvägen någon annanstans.

Bangladeshier. Vilka underbara, civiliserade själar. När det var dags att servera mat tog några av dem snart över ruljansen med sitt vänliga sätt och smittande leenden, och serverade själva sina landsfränder, om nu alla ombord var från Bangladesh, medan de disciplinerat ställde sig i kö och artigt tog emot det de gavs. Kommer osökt att tänka på hur det fungerar, eller inte fungerar, med köandet till spårvagnarna hemma i Göteborg. En stad där anarkism är norm när det kommer till kösystem. Vi andra ombord kunde bara backa undan och beskåda hur friktionsfritt allt löpte. Och när vi log åt det hela möttes vi av deras försynta, ärliga leenden. En sådan fantastisk värld det här kunde vara om vi bara vågade se varandra.

25/2-17  394 själar upplockade

Morgonen den 22:e siktades den första av fyra gummiflottar vars passagerare vi inom loppet av ett och ett halvt dygn skulle ta ombord Aquarius. Vädrets makter var med oss och slussandet med våra två RIB-båtar mellan gummiflottarna och moderskeppet gick städat till. Men där vara många som var rädda efter de sex eller fler timmarna till havs, trötta och även svaga. Några som tackade omväxlande Gud och oss, vilket kändes märkligt men det är väl så en del reagerar när de tror att hoppet är ute. Men de historier många av dem bär på är helt otroliga, och jag måste anstränga mig bättre på att ta del av dem i fortsättningen. Där var individer som rest ända från Bangladesh, andra från Togo, Sierra Leone och en uppsjö andra länder. Och de har spenderat många månader för att ta sig till Libyen och därifrån försöka ta sig över Medelhavet hopträngda i en knappt sjövärdig gummiflotte med en 40-hästars aktersnurra. Så kanske deras tacksamhet trots allt inte är så märklig, förutom det att bli sammankopplad med Gud i en och samma mening. För tacksamma är de, det visade inte minst den man från Bangladesh som var orolig för att jag inte fått någon frukost och ville dela det bröd han fått med mig.

Igår morse kom vi så till Trapani på Sicilien där alla de 394 ombord togs omhand. Hur många av dem som kommer att kunna stanna vet jag förstås inte, bara att ingen av dem hamnade i den kolumn som anger antal omkomna i Medelhavets vågor, det och att det kommer fortsätta sjösättas knappt sjövärdiga farkoster så länge världens orättvisor, terror och krig pågår. Och nu behöver vi fylla på alla förråd för att kunna bege oss ut igen.

21/2-17  Gummiflotte i gryningen

Efter några dagars träning ombord Aquarius lämnade vi det vänliga och vackra Palermo för att stäva mot Libyen. Det har nu gått exakt ett år sedan SOS Méditerranée drog igång sin verksamhet, att helt med insamlade medel bedriva sjöräddning på Medelhavet. Och det har lyckats bra. Under den tiden har fler är 9 000 människor undsatts av Aquarius. De flesta larm och positioner kommer från sjöräddningscentralen i Rom, men där är ca 30% som hittas utan att där har föregåtts av något larm, en imponerande siffra. Men det här är inte vilket glatt gäng som helst. Där är en professionell besättning som kommer med det inchartrade fartyget, där är Läkare utan Gränser, MSF, ombord, och vi som tillhör SOS Méditerranée, de flesta av oss med erfarenheter från olika typer av räddningsarbete och av de mest skiftande nationaliteter.

Det återstod en halvtimme på mitt vaktskift på bryggan och det började så vackert dagas när jag fick syn på en ensam gummiflotte med okänt antal människor ombord tre och en halv sjömil från oss där vi sakta tog oss fram drygt 20 sjömil från den libyska kusten. Och det var imponerande att se hur välorganiserat allt sköttes ombord. Ingen stress, ingen som rusade. Kläder och säkerhetsutrustning på, de olika grupperna tog sig till sina stationer, säckarna med flytvästar och flytelement förberedes, det förbereddes för sjösättning av våra RIB-båtar, MSF tog fram allt vad som kunde tänkas behövas på däck utan att några order eller instruktioner behövdes. Allt gick som ur en instruktionsbok. Men vi behövde aldrig göra någon insats. Även det italienska kustbevakningen råkade befinna sig i närheten och vi kunde ganska snart fortsätta vår färd längs med och ett gott stycke utanför Libyens territorialvatten. Och jag kunde få min frukost.