Menu
header photo

Charlie Andreasson

Human Right Defender

Krönika i Sjömannen

Nedanstående text fick jag publicerat som krönika i SEKO-magasinet Sjömannen 20/4-17

Jag har nu varit ombord räddningsbåten Aquarius i tre veckor och undsatt fler än 900 människor från Medelhavets vågor under den tiden. Siffror. Ett tvillingpar så ungt som åtta månader. Under hela förra året flydda cirka 181 000 människor vägen via Libyens kust mot Europa, och det har redan kommit fler under årets första två månader än under samma period förra året. Mer siffror, siffror ämnat för statistik. Många av dem som gett sig ut på icke sjövärdiga flytetyg har varit gästarbetare i Libyen under flera år men i ett land allt mer präglat av laglöshet och våld ser de ingen annan väg än att riskera livet ombord på dessa gummibåtar eller träbåtar, hopträngda som om det vore en boskapstransport och utan att vara klädda för resan. Frusna, våta, rädda, ibland även sjuka. Människor från Bangladesh, från diverse afrikanska länder, människor som tvingas fly för andra gången som syrier. Men alla med det gemensamma att de inte riskerar sina liv för att komma till Europa, utan för att fly från en trolig död, från terror, från konsekvenser av globala orättvisor. Ingen mor skulle riskera sina barns liv om det inte vore för att Medelhavets vågor trots allt är säkrare än det land de tvingas fly ifrån. Som syrierna vi fann i en öppen träbåt. Synen var surrealistisk, som hämtad ur en dåligt regisserad film. Välklädda män och kvinnor, skinnjackor, kappor med insydda pärlor, små barn i babykläder i en öppen, ranglig båt långt från den Libyska kusten, det hav som nu räknas till ett av de mest farliga i världen. Vi talar inte längre om siffror eller statistik, det här är människor med ansikten, med en historia, med namn. Det hade kunnat vara vi. Det hade kunnat vara du och jag.

Jag har nu varit ombord i tre veckor och skall vara här i tre veckor till. Tillsammans med människor från de mest skilda delar av världen och med de mest fantastiska och spännande bakgrunder. Mannen som sedan han var 17 år gammal vigt sitt liv åt räddningsuppdrag som laviner, jordskred i Latinamerika, till och med undsatt människor efter Fukushima. Flera andra som liksom jag undsatt människor då den stora flyktingströmmen nådde de grekiska öarna. Många av oss sjömän som ser vår chans att hjälpa till inom det område vi kan bäst. Räddningsdykare. Läkare, sköterskor och barnmorska från Läkare utan Gränser och som verkat i de mest oroliga platserna på vår jord. Människor som skulle kunna berätta länge och väl om sina erfarenheter men utan stora egon och som är ombord av en enda anledning, att bistå med hjälp till dem i nöd. Människor som sällan eller aldrig blir uppmärksammade för sina insatser, ibland till och med misstänkliggjorda. Som att vi skulle bistå människosmugglare. Men vi blir tilldelade våra uppdrag av Sjöräddningscentralen i Rom, något som knappast hade varit aktuellt om vi inte hade behövts. Vi är en del av civilsamhället, den del som är beredd att offra vår egen tid och försaka inkomst och karriärmöjligheter, ibland även chanserna till att bilda familj, för att sträcka ut våra händer till dem i nöd. Vi är dem som ser bortom siffror och statistik, som ser människorna. Det kunde vara vi på gummibåtarna. Det hade kunnat vara du och jag.

Vi får lön. En annan sorts lön som är svår att mäta i pengar och som är fullständigt skattebefriad. Där var mannen från Bangladesh som ville dela sin frukost med mig, orolig som han var att jag inte hade blivit tilldelad någon. Den döva flickan som for runt bland oss i sin iver att vara behjälplig, med ett leende som inte visade minsta spår av strapatserna hon tvingats utstå. De utsträckta händerna och de vädjande blickarna då vi når de rangliga farkosterna. Teckningarna barnen ritar och som vi satt upp på skotten. Och i en värld som denna tycks vi aldrig bli arbetslösa. Det går inte att bygga murar höga nog för att stänga ute omvärlden. Så länge där pågår krig, så länge civilbefolkningar utsätts för terror, så länge det finns globala orättvisor och så länge människor blir förnekade sina grundläggande mänskliga rättigheter kommer människor tvingas fly. Fly från den mark de känner väl, fly från den plats där de har sina nära och kära, fly mot en osäker framtid. Att bygga murar eller betala regimer för att stoppa flyktingar vid dess gränser är som att försöka åtgärda symtomen av en sjukdom utan att ägna sjukdomen någon uppmärksamhet. Och en tragisk konsekvens av denna oförståelse, denna blindhet, är den främlingsfientlighet som växer sig allt starkare. Det hade kunnat vara vi. Det hade kunnat vara du och jag därute på dessa gummibåtar.

31/3-17   Tack

Mina sex veckor är till ända och dags för mig att mönstra av i Catania, Sicilien. Det har varit intensivt, nödvändigt och faktiskt också lärorikt. Fått en ännu djupare förståelse till varför människor tvingas fly från sina hem, från det som är känt och kärt, från familjer och vänner. Men jag har också lärt av mina kollegor, om deras tidigare erfarenheter från andra uppdrag runt om i världen, och förhoppningsvis har jag tillfört något i deras liv. Ni är fantastiska. Vi kommer att ses igen.

Runt 2300 själar har vi tillsammans undsatt, lång fler än var som räddades under samma period i fjol. Därtill kommer alla dem som våra kollegor på andra fartyg har räddat, på fartyg chartrade av organisationer ur civilsamhället såväl som handelsbåtar, militärbåtar eller Frontex. Behovet att fly ökar hela tiden. Om det kommer att minska på grund av det avtal som tecknats med och alla miljarder som slussas till en svag libysk regering som inte ens har kontroll över sitt territorium återstår att se, men det blir hur som helst ingen indikering på hur behovet till en varaktig förändring ser ut för alla dem som tvingas fly. Snarare ett ännu större, dyrare och framför allt dödligare hinder att ta sig förbi.

Jag kommer att mönstra på Aquarius igen i mitten av juni. Tack alla som stött mig under den här tiden, tack för de donationer som gjort det möjligt att undsätta människor i nöd. Jag behöver nu lönearbeta fram till nästa gång, donationerna räcker inte på långa vägar att stanna längre men utan dem hade det blivit än svårare. Så tack alla.

26/3-17  Vi förlorade en själ

Vi förlorade en själ. Jag skulle kunna stoppa skriva här, allt utöver det tragiska under den senaste räddningsoperationen känns inte värt att glädjas över. Som de 645 vi faktiskt bärgade. Som de hundratals andra våra kollegor på andra fartyg räddade.

Vi fick radarkontakt och snart också visuell kontakt med flytetyg i nöd ca halv tolv på lördag natt och sjösatte genast våra två RIB-båtar i mörkret. Tre överfulla gummibåtar i dålig kondition, en hade börjat läcka luft, med frusna och rädda människor, flera med hypotermi. Ur en av gummibåtarna stank det av bensin, och vi vet att från blandningen mellan bensin och saltvatten uppstår hemska brännskador när det får kontakt med huden. Skinnet fullständigt ramlar av.

Det var de ombord den andra RIB-båten som upptäckte den unga kvinnan och som genast satte igång med hjärtmassage. Snart hade de fått henne ombord Aquarius där Läkare utan Gränser tog över, men fast de kämpade i en halvtimme, och fast de hade defibrillator till hjälp, visades inga tecken på liv. Allt var förgäves för den unga kvinnan. Död vid ankomst, som den medicinska termen lyder. Ändå ekade det inom oss alla, ändå syntes den outtalade frågan i våra ögon, att om vi hade upptäckt dem en halvtimme innan, hade det då ändå varit förgäves …

När vi drog igång räddningsoperationen var vi ensamma på scenen men innan solen hade hunnit gå upp fanns andra frivilligorganisationers räddningsbåtar i vår närhet. Flera av dem. Men inga statliga, inget Frontex. Bara vi från civilsamhället. 645 räddade själar. Men vad betyder det när vi förlorade en.

24/3-17   Ett hav av döda

Idag fann våra spanska kollegor Pro Activa två halvsjunkna gummiflottar och fem döda unga män inte långt från det vatten där vi befinner oss. Senare fann den tyska räddningsbåten Juventa ännu en drunknad. Att där trängs 140 eller fler människor på en enda gummiflotte är inte ovanligt, så det är troligt att hundratals män, kvinnor och barn just nu har drunknat utanför den libyska kusten. Hundratals människor som flytt krig, förföljelser, påtvingad prostitution, som satsat allt på ett enda kort men som fått sätta livet till. Människor som försvunnit i tomma intet, vars anhöriga aldrig kommer att få veta deras öde. Det är ett hav av döda där ute. Att där skulle vara ännu fler utan våra insatser är en klen tröst när katastrofer som denna inträffar.

Här är en artikel från AP om det inträffade.

Mercy, barn 947

Det började kvällen den 18:e vad som skulle komma att bli den största räddningsaktionen i Aquarius historia. Halv nio fick vi syn på den första av nio båtar, en mycket liten och rank träbåt med 25 frusna själar ombord och med endast en 25 Hk utombordare. Det var ett känsligt uppdrag, hade de alla försökt ta sig till ena sidan skulle båten mycket väl kunnat kantra. Lyckligtvis gick det bra mycket tack vare att lugnet kunde behållas, och redan 20 minuter efter att vi först nått dem med våra två RIB-båtar var operationen över. Men det skulle bli fler. 03.45 var det dags igen, återigen en träbåt fast något större den här gången med 100 man ombord. Även här var det, som alltid, väsentligt att behålla lugnet hos de hopträngda, frusna och många gånger rädda människorna. Den här gången var det ingen idé att försöka få någon sömn tills nästa uppdrag utan istället få sig något till livs. Ingen kunde veta när nästa tillfälle till mat skulle dyka upp.

En timme senare, 06.06, var det två båtar i nöd. En gummiflotte med 143 ombord och en träbåt med 36. Och som solen börja klättra över horisonten var det fyra + en båt, samtliga gummibåtar, summa summarum 946 människor ombord Aquarius efter ca 14 timmars operation. Rekord. Om det är positivt eller inte får någon annan bedöma, men alla klarade livhanken och det betyder mer än något annat.

Med så många människor ombord ställs extremt höga krav på att allt fungerar ombord. Att det finns torra kläder till alla, att maten räcker, vattnet, att där inte uppstår oroligheter. Och för personalen från Läkare utan gränser som vi har ombord innebär det en börda som heter duga. Alla de med hypotermi som måste tas om hand, de med kemskador, ”fuelburns”, som uppstår då huden kommer i kontakt med en blandning av bensin och havsvatten och som får skinnet att falla av plus en mängd andra skador och sjukdomar. Samt graviditeter. Sekunderna innan vår landgång vidrörde Catanias cementkaj föddes hon, barn 947, eller Mercy för att röra sig bort från en eventuell kommande boktitel, till allmänt jubel bland oss ombord. Välkommen till världen, Mercy. Måtte det vara en god värld.

En bra artikel återfinns i brittiska Independent.

14/3-17   85 lyckliga själar

De hade tur. Vi fann dem och deras gummiflotte ca fem timmar efter de hade lämnat den libyska kusten, vi undsatte dem alla lyckligt och förde någon timme senare över dem till fartyget som seglar för det spanska Pro Activa som i sin tur satte kurs mot Italien. Och inte långt senare blåste det upp kraftigt. Hade vi inte funnit dem i tid vet jag inte hur det hade gått för dem, vädret som är just nu är inte ett väder som jag hade velat vara i en gummibåt på öppet hav. Inte helt omöjligt hade de gått under alla. Men de hade också tur att de över huvud taget kunnat lämna. Våldet i Libyen trappas upp allt mer, vi har fått rapporter där massor av flyktingar har skjutits till döds då de vägrat gå ombord båtarna för att vädret farit för farligt. I östra Libyen är det snart vad som kan definieras som ett inbördeskrig; natten till idag flygbombades två hamnar och det förväntas ske motattacker snart. Och vad jag kan tolka från nyhetsflödet tycks såväl ryssar som amerikaner vara inblandade på ett eller annat sätt i konflikten, om än via proxy. Vad det kommer att innebära för flyktingströmmen ut ur Libyen kan vi bara spekulera om.

Foto: Patrick Bar

3/3-17  Tre båtar till siktade

Det går inte långt mellan räddningsuppdragen ibland. Först var där ett "flytetyg" med knappt hundra våta och frusna själar vi lyckosamt lyckades föra över till Aquarius, och endast timmar senare var det två gummiflottar packade med människor, varav den ena redan börjat läcka luft, och en träbåt vars passagerare vi lyckades evakuera till Aquarius. I träbåten befann sig syriska flyktingar som verkat i Libyen några år, men situationen är nu så pass allvarlig där att de åter tvingas fly. Det människor berättar för mig är att delar av Libyen har blivit ett allt mer laglöst land, med något som kan beskrivas som ett krig mellan två städer, där det hela tiden finns en överhängande fara att bli skjuten eller kidnappad, där gästarbetare när det begär ut sin lön istället blir misshandlade eller till och med skjutna.

Den här gången var där också flera barn bland dem vi undsatte, några så små som åtta månader och som gjorde räddningsoperationen än mer riskfylld. Det och att träbåten var allt annat än robust och att den ena gummibåten var försvagad. Men den två och en halv timma långa operationen gick bra och de drygt 300 människorna kom lyckligt ombord, och de med hypertermi  Med 513 människor ombord satte vi så kurs mot Sicilien där deras vidare öden bestäms av myndigheterna där.

Som så ofta sker det alltid något minnesvärt. Det här gången var det en reslig syriskt man som var helt förtvivlad. Han hade glömt kvar sitt pass i de våta kläder vi slänger i sopsäckar då han satte på sig de vi skänker dem, och hade fruktlöst rotat runt bland de kanske 100 sopsäckar vi hade ombord då han sökte min hjälp. Vad annat att göra än ta en tom säck och systematiskt tömma över en säcks innehåll till nästa, och redan efter den sjunde hittade han sitt pass. Hans lättnad var obeskrivlig.

Foto: Marco Panzetti

2/3-17  101 människor upplockade

En underbar morgon, allt annat än dramatiska bilder från sjöräddningsscener i stormigt hav med skepp i kvav. Istället ett stilla hav, en brandgul sol som just påbörjat sin bana, och en gummibåt med 101 människor ombord drygt 20 sjömil ut från den Libyska kusten. 6-7 timmar hade det tagit för människorna ombord att ta sig dit vi fann dem, de flesta om inte samtliga från Bangladesh. Och de jag talat med har varit gästarbetare i Libyen men den allt mer våldsamma situationen gör det allt för riskfyllt för dem att stanna, så riskfyllt att de hellre riskerar livet i en öppen gummiflotte i Medelhavet eller ens försöka ta sig landvägen någon annanstans.

Bangladeshier. Vilka underbara, civiliserade själar. När det var dags att servera mat tog några av dem snart över ruljansen med sitt vänliga sätt och smittande leenden, och serverade själva sina landsfränder, om nu alla ombord var från Bangladesh, medan de disciplinerat ställde sig i kö och artigt tog emot det de gavs. Kommer osökt att tänka på hur det fungerar, eller inte fungerar, med köandet till spårvagnarna hemma i Göteborg. En stad där anarkism är norm när det kommer till kösystem. Vi andra ombord kunde bara backa undan och beskåda hur friktionsfritt allt löpte. Och när vi log åt det hela möttes vi av deras försynta, ärliga leenden. En sådan fantastisk värld det här kunde vara om vi bara vågade se varandra.

25/2-17  394 själar upplockade

Morgonen den 22:e siktades den första av fyra gummiflottar vars passagerare vi inom loppet av ett och ett halvt dygn skulle ta ombord Aquarius. Vädrets makter var med oss och slussandet med våra två RIB-båtar mellan gummiflottarna och moderskeppet gick städat till. Men där vara många som var rädda efter de sex eller fler timmarna till havs, trötta och även svaga. Några som tackade omväxlande Gud och oss, vilket kändes märkligt men det är väl så en del reagerar när de tror att hoppet är ute. Men de historier många av dem bär på är helt otroliga, och jag måste anstränga mig bättre på att ta del av dem i fortsättningen. Där var individer som rest ända från Bangladesh, andra från Togo, Sierra Leone och en uppsjö andra länder. Och de har spenderat många månader för att ta sig till Libyen och därifrån försöka ta sig över Medelhavet hopträngda i en knappt sjövärdig gummiflotte med en 40-hästars aktersnurra. Så kanske deras tacksamhet trots allt inte är så märklig, förutom det att bli sammankopplad med Gud i en och samma mening. För tacksamma är de, det visade inte minst den man från Bangladesh som var orolig för att jag inte fått någon frukost och ville dela det bröd han fått med mig.

Igår morse kom vi så till Trapani på Sicilien där alla de 394 ombord togs omhand. Hur många av dem som kommer att kunna stanna vet jag förstås inte, bara att ingen av dem hamnade i den kolumn som anger antal omkomna i Medelhavets vågor, det och att det kommer fortsätta sjösättas knappt sjövärdiga farkoster så länge världens orättvisor, terror och krig pågår. Och nu behöver vi fylla på alla förråd för att kunna bege oss ut igen.

21/2-17  Gummiflotte i gryningen

Efter några dagars träning ombord Aquarius lämnade vi det vänliga och vackra Palermo för att stäva mot Libyen. Det har nu gått exakt ett år sedan SOS Méditerranée drog igång sin verksamhet, att helt med insamlade medel bedriva sjöräddning på Medelhavet. Och det har lyckats bra. Under den tiden har fler är 9 000 människor undsatts av Aquarius. De flesta larm och positioner kommer från sjöräddningscentralen i Rom, men där är ca 30% som hittas utan att där har föregåtts av något larm, en imponerande siffra. Men det här är inte vilket glatt gäng som helst. Där är en professionell besättning som kommer med det inchartrade fartyget, där är Läkare utan Gränser, MSF, ombord, och vi som tillhör SOS Méditerranée, de flesta av oss med erfarenheter från olika typer av räddningsarbete och av de mest skiftande nationaliteter.

Det återstod en halvtimme på mitt vaktskift på bryggan och det började så vackert dagas när jag fick syn på en ensam gummiflotte med okänt antal människor ombord tre och en halv sjömil från oss där vi sakta tog oss fram drygt 20 sjömil från den libyska kusten. Och det var imponerande att se hur välorganiserat allt sköttes ombord. Ingen stress, ingen som rusade. Kläder och säkerhetsutrustning på, de olika grupperna tog sig till sina stationer, säckarna med flytvästar och flytelement förberedes, det förbereddes för sjösättning av våra RIB-båtar, MSF tog fram allt vad som kunde tänkas behövas på däck utan att några order eller instruktioner behövdes. Allt gick som ur en instruktionsbok. Men vi behövde aldrig göra någon insats. Även det italienska kustbevakningen råkade befinna sig i närheten och vi kunde ganska snart fortsätta vår färd längs med och ett gott stycke utanför Libyens territorialvatten. Och jag kunde få min frukost.