Menu
header photo

Charlie Andreasson

Human Right Defender

Bordade, rånade, fängslade, deporterade

Vi misslyckades igen, vi kom inte fram till Gaza som vi lovat. Al Awda, fiskebåten som renoverats och upprustats och som var ämnat att skänkas till fiskarna i Gaza beslagtogs på internationellt vatten, i strid med internationell lag, av samma makt som ständigt attackerar de palestinska fiskarna, konfiskerar deras båtar och förtöjer dem i en rad inne i hamnen i Ashdod där vi själva togs in. Lasten med akut behövande sjukvårdsmateriel ämnat för de sjukhus som fortfarande är funktionella efter Israels återkommande bomningar och det specialutsäde, rikt på mineraler och torktåligt, ämnat som gåva till jordbrukare vars marker ständigt skövlas av den makt som heller inte tillåter konstbevattning, lär aldrig komma de utsatta till del. Dem vi färdats över 5700 sjömil för att leverera till. Istället fick vi under loppet av några dagar känna på det urskiljningslösa våld som bjuds av ockupationsmaktens moraliskt smutsiga hantlangare, samma hat och förnedring de utsätter den palestinska befolkningen för på de ockuperade territorierna, i Gaza och i Israel självt, varje dag.

Bordningen var våldsam och effektiv. En mängd tungt beväpnade soldater, aktionen till ära klädd i vita tröjor och vita ansiktsmasker, stormade ombord, drog ner de i hemlighet monterade kamerorna vi hade och var efter bara ett tiotal sekunder framme vid mig där jag med min kropp försökte blockera dörren till styrhytten. Elpistolerna smattrade när de trycktes mot min kropp, mot mina ben, armar, mot mitt hjärta, hals, ansikte och huvud, efterlämnade brännsår och en minnesbild av smärta och ett svart/vitt sprakande i mitt huvud. Nedtryckt på däck utsattes jag för hot och försågs med buntband runt handlederna, soldatens händer skakade av adrenalin, avsky och hat, och fördes till akterdäck där de flesta av mina 21 kamrater redan hölls fångna. Den meningslösa misshandeln av vår skeppare hade redan påbörjats, och han fick besked om att han skulle avrättas. Och medan vi satt där timme efter timme skröt befäl om den massaker de utför på palestinier längs med gränsen mot Gaza just nu, hur de skapar martyrer av barns blod. Det är så här det är att vara palestinier. För en stund var vi utsatta för nästan samma våld och hat som dem.

Sedan började plundringen, helt öppet och ogenerat. Min klocka pryder säkerligen någon ur världens mest omoraliska armés handled just nu, tiden ändrad till en annan tidszon. Min plånbok får jag aldrig se igen, kontanterna växlade från svenska och norska kronor till shekel i något växlingskontor där inga frågor ställs, mina kreditkort, körkort och allt annat i den borta för evigt. Och plundringen stoppade inte där. Väskan med mina tillhörigheter jag packat inför åsynen av två soldater låg slängd i en hög med andras tillhörigheter på en asfalterad plan, bevakad av polis. Jag upptäckte snart att mycket var saknat och påpekade detta inför polis, krävde att få mina tillhörigheter tillbaka, och blev genast försedd med hand- och fotfängsel och inslängd i en fångtransportbil. Att plundra är kutym, att påpeka detta en provokation för dem som sedan decennier är vana att kunna agera utan påföljd. Världens mest omoraliska armé. Världens mest omoraliska polis. Det är så här det måste vara att vara palestinier, fråntagen alla rättigheter, plundrad på allt.

Jag har sett det här förut, jag borde inte vara förvånad. Jag var inne i flera av de hus som hade varit ockuperade av ockupationsmaktens soldater i Gaza under Operation Protective Edge 2014 och dokumenterat vandaliseringen i dem, hur allt, precis allt, hade förstörts. Hatbudskapen sprayade på väggarna, uppbrutna golv och sönderslagna möbler, hur allt av värde som inte kunnat tas därifrån avsiktligt förstörts och tömda smyckeskrin som bevis på den vedertagna plundringen, något jag också fick bekräftat av en FN-tjänsteman. Det är så det är att vara palestinier, utsatta för en ockupationsmakt som anser sig ha rätt att utföra vilka brott som helst. Förnedrade av dem som påstår sig vara utvalda.

Förnedringen fortsatte i fängelset vi tagits till utan att någon formell anklagelse ännu riktats mot oss. Vi förvägrades ringa advokat eller ambassad, förvägrades under de två första dygnen ens toalettpapper, en toalett som var försedd med övervakningskamera. De som drabbades av diarré fick av läkare laxermedel, de som använde mediciner blev fråntagna dessa. Vi förvägrades sammanhängande sömn, några tvingades till oavlönat arbete. Vi fick under några dagar erfara hur det är att vara palestinier. Att vara Den andre. Och det är så ockupationsmaktens smutsiga medlöpare måste se på dem som inte tillhör dem själva, som Den andre. En lägre stående varelse, utan människovärde, utan rättigheter. Som hot mot dess egen överhet. Och för att kunna göra det de gör mot palestinier och andra som inte tillhör deras gemenskap måste de först avhumaniseras. Men vad som händer när de avhumaniserar palestinierna är att de i processen avhumaniserar sig själva genom att de tillåter sig begå brott och handlingar de aldrig skulle ha gjort om de förblivit mänskliga. Och det är detta som präglar som gott som hela det israeliska samhället, ett samhälle som avhumaniserat sig självt där människovärde, respekt och mänskliga rättigheter endast är abstrakta begrepp, ett samhällsklimat vi i omvärlden värnar och stärker när vi väljer att vända bort våra blickar medan deras brott inte bara fortgår utan även intensiveras. Det är ett misslyckande. Hela världens misslyckande.

20/7-18   Palermo

Det var tusentals människor i demonstrationståget vi togs till strax efter att vi och de tre andra båtarna lade till i Palermo, en demonstration inte bara för oss och vår mission utan också för flyktingarna. Det är en fråga som blivit mycket aktuell på senare tid efter att Italiens nya regering beslutat sig för att stänga sina gränser för räddningsfartyg opererade av frivilligorganisationer. Sedan avlöste det ena evenemanget det andra, fulla dagar med ickevålds-träning, föreläsning med Mazin, en palestin-amerikan vi haft med oss från Napoli och som är doktor i Internationella relationer, det har varit möte med borgmästaren som stödjer vår sak, Palestinas ambassadör flög in från Rom för att träffa oss, musik och en hel del annat. Endast beslutet att stanna ett par dagar extra gör att jag har chans att skriva det här.

Imorgon eftermiddag är det tänkt att vi skall kasta loss för vår slutdestination. Det är nu det börjar. Borta är alla dessa etapphamnar där vi uppbringat support, det är nu det är allvar. Hur ockupationsmakten Israel kommer att agera är mer oklart än tidigare nu när det så uppenbart är stressat av all mindre smickrande publicitet. Kommer de att agera än mer våldsamt som för att skrika mot omvärlden att de inte tänker ge upp sin `rätt´ att bryta mot Folkrätt och konventioner utan påföljd? Det går inte att förutspå. Och att vi inte har några riktigt namnkunniga delegater ombord ökar förstås risken för oss andra. Igår kom beslutet att Mustafa Barghouti inte kommer att segla med oss, den enda stjärna vi hade. Dystert besked men kanske väntat med tanke på de pågående husdemoleringarna på Västbanken där en hel by hotas att förintas.

Nio dagar kvar. Om nio dagar har vi antingen brutit blockaden och befinner oss i hamnen i Gaza, redo att lämna över båten till fiskarna där och se till att all sjukvårdsutrustning ombord kommer till Shifa hospital, eller också har vi medelst våld tvingats till Israel, blivit förhörda och kastade i fängelse. För som ni vet riskerar man på en del platser i världen fängelse om man arbetar för de Mänskliga Rättigheterna. Israel är en av de platserna.

15/7-18   Napoli

Napoli, staden där vi med Estelle 2012 fick sådant massivt stöd med tusentals människor längs med kajen. Nu var folkhavet beskedligare men stödet var fortfarande där, med flera event som demonstrationer, musikfestivaler och med borgmästare närvarande. Återigen var man en dålig turist om besöket hade varit att uppleva staden, och tillvaron var inte den bekvämaste nu när vi inte kan köra generatorn som tidigare. En olycka gjorde att kamremmen slets av vilket ledde till att stötstängerna kröktes, och det var tack vare en italiensk reparatör som vi över huvud taget kan köra generatorn om än med endast en timme i taget. Freedom lämnade två dagar tidigare än oss med siktet inställt mot Palermo där det är tänkt att även småbåtarna skall ansluta och där icke-våldsträningen skall äga rum.

9/7-18 Korsika

Korsika, ett stopp längs vägen som inte låg med på den ursprungliga rutten men som knôddes in en vecka innan vi kom hit. Och med tanke på den korta planeringen var eventen fantastiska och vad jag gillade mest var den politiska, nja, Palestina-Israel-politiska, debatten ett lysande inslag med inbjudna lokalpolitiker samt media. Detta är någon vi borde ha tänkt på redan från början som ett stående inslag i de hamnar vi besökt. Men Korsika har mer att erbjuda, och denna gång hade jag en chans att ta en dag ledigt från allt. Precis som då vi var här med Estelle 2012 hyrde vi skotrar och for iväg längs galna vägar i bergen, till Tula, en sjö där vi fick badat, och vidare upp över trädgränsen till en skidort. En skön dag med nyladdade batterier som följd. Det var behövligt. Nästa stopp blir Napoli, och vad jag misstänker, ett massivt stöd för oss och vår mission att bryta Israels blockad av Gaza.

4/7-18 Cagliari, Sardinien

Om vi vågar se Sardinien som en indikator på hur Italiens nya högerregering ställer sig till oss, vår mission och Mänskliga rättigheter så kan vi vara lugna nu. Även om de har stängt sina gränser för räddningsfartyg, som Aquarius jag varit aktiv på, var där inga större problem med myndigheterna här. Inte mer än vad som varit hittills under resan.

Mottagandet var fint och hjärtligt, med musik, clownspex, presskonferens och möten, arrangerat av en stödgrupp som bistod oss med allt utom svalka för den heta Sardinska solen. Platsen vi hade var också så mycket mitt i stan man kan vara med båt och igår kom också Freedom hit och som skall stanna några dagar. De hade blivit tvingade att gå till Algeriet på deras väg då en ombord fick akuta problem med sin blindtarm. Allt är väl med honom nu men lär knappast komma tillbaka ombord. Och som så många gånger förr under den här resan vill jag komma tillbaka för att få tid och ro att uppleva staden lite bättre, allt för mycket behövdes ordnas ombord efter den minst sagt guppiga resan hit, och jag behövde stanna ombord och arbeta under större delen av tiden i Cagliari. Ärligt talat är jag inte ombord som turist, men ändå.
 

27/6-18  Cadiz

Vi och Freedom kom in i hamnen innan gryning men där var ändå folk som väntade på oss och tog våra förtöjningar. Och så snart solen klättrat upp en bit på himlen var där program och evenemang dagarna i ända. Inbjudna till rådhuset, gatuteater och cirkus, demonstrationer, presskonferens, konstnär ombord som förskönade Al Awda än mer och glada, givmilda människor. Och i vanlig ordning mycket arbete ombord så det blev inte mycket turistande för min del och absolut inget dopp i sommarhettan. Men nu är den norske skepparen tillbaka så nu behöver jag inte ha den rollen längre. Och styrmaskinen blev till sist fixad av en man som krävde 10€, inte för arbetet utan för materialet. Obeskrivligt skönt att få den till att fungera igen.

Detta har varit en röd tråd genom den här resan. Människor som ställer upp med sin arbetstid och många gånger material utan att ta betalt, människor som inte ens är involverade i någon av våra stödorganisationer, utan vill stödja vår mission att bryta Israels blockad. Människor har helt enkelt fått nog och vägrar sitta tysta utan ser en chans att bidra till att få en förändring till stånd. Underbara människor, människor som ingen regering kan tysta eller förvilla. Människor med ett engagemang som apartheidstaten Israel har skäl att frukta. Som inte ens militärplanet som cirkulerade ovanför oss medan vi segla ut ur Cadiz kan få på andra tankar.
 

22/6-18  Cascais, Portugal

Cascais, denna portugisiska turistpärla vid atlantkusten, välkomnade oss med underbart väder och en mycket tillmötesgående immigrationstjänsteman som hellre talade om ohyggligheterna som utspelar sig i Gaza än om fotbolls-VM som just nu pågår i Ryssland. Men låt mig ta bladet från munnen för första gången sedan denna resas början för att bryta den israeliska ockupationsmaktens blockad. Där har varit en del motstånd och tydliga påtryckningar på myndigheter för att försvåra för oss även om stödet från vanliga människor har varit massivt. Att kustbevakning, även den svenska, och polis visat närgånget intresse av oss är en sak men där den franska polisen bordar de två mindre segelbåtarna, genomför en noggrann kontroll av dem utan att finna något att anmärka på och sedan ändå förvägrar dem att lägga till i Paris som planerat visar på att de franska myndigheterna på ett skamfyllt sätt lagt sig platt inför någons makts påtryckningar i syfte att skydda ett pågående brott; ockupation och kolonisation. I Cascais marina försökte ägaren, när det uppdagades för honom, en radikal sionist, förvägra vår båt Freedom från att lägga till på sin tilltänkta plats och det var först efter ingripande från två stora hamnarbetarförbund, SEAL och IDC dockers, hotade med att ta till stridsåtgärder som han gav med sig för det politiska tryck som då uppbådades. Dock tvingades de ta ner sina banderoller. Eller den tyska kustbevakningen som efter att ha bordat oss medgav att det var efter order från inrikesministeriet. Hamnmyndigheten i La Rochell, som av någon anledning sorterar under militären, som på oklara grunder krävde dokument som inte krävs av oss och därmed hindra oss från att lämna kaj som gav efter först efter påtryckningar från det regionala parlamentet vilket i samband med vårt besök röstade för med stor majoritet en motion till stöd för oss och krav på regeringen att göra något konkret för att stoppa Israel från att fortsätta med sina brott. Jag skulle kunna fortsätta med långt fler exempel som de troll som hemsöker oss via twitter, men som under föregående seglatser står det klart för var och en att Israels tillskyndare inte har någon makt över vanliga människor eller fackförbund, endast över myndigheter.

Så vad hände då i solens Cascais och i Lisabon om vi vänder bort blickarna från maktens ljusskygga korridorer för ett ögonblick. Den 19:e var det en kort manifestation för oss och för Palestina längs en av gatorna, och vi möttes av glada tillrop från förbipasserande bilar. Vi stod inte långt från en gammal stenbro och jag passade på att gå dit och såg då en underbar badplats med inbjudande grönt vatten, en plats jag hoppades kunna komma tillbaka för att ta mig ett dop. Det blev inget med det, resten av tiden i Cascais innebar endast jobb på båten för sådant som behövde åtgärdas. Det fick bli andra som fick ägna sig åt evenemangen. Som mötet dagen efter i borgmästarens residens med honom personligen och ett senare öppet möte närmare Lissabon med tal och körer. Där var intervjuer och TV-reportrar och radiojournalister och ytterligare möten den följande dagen med generösa bidrag från allmänheten. Ombord hade vi en hektisk tid att få ordnat styrmaskinspumpen som hade lagt av under resan samt en hel del annat, men till sist kunde vi ändå segla om än åtta timmar försenade.

16/6-18  Gijon, Spanien

Gijon, så fantastiskt med alla dessa hundratals och åter hundratals hängivna människor i demonstrationståget, så underbart att få bevittna röstningen i regionens parlament i förkrossande favör till stöd för oss och fördömande av Israels blockad, en motion som skall sändas till det nationella parlamentet med uppmaning att verkligen göra något. Med vår underbara agent som kämpade med hamnmyndigheterna för att lösa de märkliga problem vi fick, med lokalgruppen och alla som kom för att besöka oss och ge sitt stöd. Här har den israeliska regimen inget att hämta för sin avskyvärda politik. Flera dagar av aktiviteter, möten, demonstrationer, bjudningar och lyckönskningar. Men även det tär på krafterna och det var skönt att komma iväg igen, nu med sikte på Lissabon och en sjöresa på två och ett halvt dygn tillsammans med vår segelbåt Freedom.

9/6-18  La Rochelle

La Rochelle, Frankrike, och stödet är allt mer märkbart. Flaggor överallt, musikband som kom ombord och spelade, lokalgrupp med samma trogna Claude från våra tidigare resor som ställde upp med allt, artisterna som ordnade med en målning utsidan båten, hamnpersonalen som var mer än hjälpsam, borgmästaren som besökte oss vilket också det gröna partiet gjorde och alla andra som kom och visade sitt stöd för oss och för Palestina. Det blev fina dagar helt klart. Det enda är att jag inte fick chans att se så mycket av staden som jag hade önskat men det är kanske inte heller därför som vi gör den här resan. Men samtidigt som vår tillvaro är fin med allt stöd så nås vi ständigt av nyheter av vad som händer i Gaza, då framför allt under fredagsdemonstrationerna där krypskyttar urskillningslöst mördar människor, till och med journalister och sjukhuspersonal med tydligt markerade västar. Det är två parallella världar. Och det är kanske för allt det oförsvarbara våld som palestinierna utsätts för att det lilla motstånd vi ändå får kommer från ansiktslösa nättroll.

5/5-18   Jersey

Stoppet blev kort i Jersey men desto hjärtligare. Vi kom in i hamnen under ebb innan solen gått upp men platsen som vigts åt oss var tagen av en allt för stor lyxbåt med flera däck i plast. Det blev fram och tillbaka till en liten fiskkaj innan vi äntligen med hjälp av hamnpersonal fick kommit till kaj. Efter den numera obligatoriska passkontrollen blev vi hämtade av lokalgruppen till ett hotell för ett frukostmöte med lokalpolitiker som inte tvekade att kalla Israels skjutningar mot demonstranter i Gaza för mord och drog paralleller med Jerseys egen historia då de var ockuperade av nazister. Starka ord av en politiker som inte på något sätt kan sägas tillhöra något parti ytterlighetsparti. Tyvärr blev vi i besättningen tvungna att ganska snart bege oss tillbaka till båten för att söka upp en bunkringstation medan de övriga fick chans att besöka staden; allt jag hann med av den vara var att skicka ett vykort till den fängslade flickan Ahed Tamim. Och när kvällen kom kastade vi åter loss, nu med Le Rochelle som destination och där vi kommer att möta upp de tre andra båtarna igen.

Tack för stödet, Jersey. Det ger oss onekligen vind i seglen med så många som stödjer vår sak.

3/6-18  Amsterdam

Vi kom till Amsterdam någon timme efter midnatt den 31/5 och så snart vi lagt fast kom polisen ombord för de numera självklara kontrollerna av våra pass och fartyget. Inte mycket att bekymra sig om. Kanske skall vi istället glädjas för all uppmärksamhet. Freedom var redan på plats men det skulle dröja ett par dagar innan småbåtarna anlände, fördröjda av broöppningar och dess personals arbetspass.

Vad vi haft problem med under hela resan har varit att vår hjälpmaskin har gått varv, och de nödlösningar vi gjort har inte varit tillräckliga. Och när vattentemperaturen kommer att stiga ju längre söderut vi kommer blir problemet också allt värre. Vi var i behov av ytterligare en kylare helt enkelt, och det var vad norrmännen hade med sig när det flög ner för att möta oss. Men bagaget sändes av någon anledning till Munchen så tiden var knapp att hinna få allt åtgärdat när de äntligen kom på plats. En kvinna vid namn Christine med stort kunnande och välbehövligt kontaktnät med material och utrustning tillsammans med John-Ingve var de som av ingenting fick installerat såväl pump som kylare till stor belåtenhet, och några timmar senare, klockan tre på morgonen, kastade vi loss för färd mot Jersey.

Önskar dock att jag hade kunnat skriva mer om Amsterdam men det var inte mycket jag fick deltagit i förutom under den första kvällen. Den stora begivenheten, när vi med småbåtar färdades med flaggor och musikband på kanalerna, uteblev jag ifrån för allt förberedande arbete i maskinrummet inför installationen av kylaren, men plikt får går före nöje.

27/5-18 Brunsbuttel-Wilhelmshafen

Återigen för dåligt med tid att uppdatera bloggen. Brunsbuttel, den lilla staden i västra delen av Kielkanalen, var ett icke-officiellt stopp utan evenemang men en plats för en landdusch, glass och vila. Slank in på en lokal pub där två män blev överförtjusta i att få besök utifrån vilket jag ser som en klar indikation på att det inte var säsong för turism om det alls är det. Morgonen efter kastade vi loss och tog oss ut ur slussen och vidare mot Wilhelmshafen med en liten polisbåt nyfiket vid vår sida den sista delen av trippen, men av någon anledningen kunde vi inte komma genom slussen. För sent på kvällen hette det. Så det blev att driva utanför under natten innan morgonen kom och vi till sist kunde ta oss igenom. Det var också där jag fick höra från en kollega ombord Freedom att en av slussvakterna i Kiel hade ropat åt dem att han hoppades att den israeliska flottan skulle sänka våra båtar med man och allt. Ingen bemödade sig att svara. Det finns heller ingen anledning. Låt andras hat förtära dem själva.

25/5-18   Kiel

Redan då vi kom in på tyskt vatten fanns den tyska kustbevakningen där och följde oss till vi bara vara några timmar från Kiel då de bordade oss för en helt vanlig kontroll som det hette. Jag talade med en av de tre, helt vänskapligt, och kao snart in på ärendets natur och hur ofta de bordade båtar på det här sättet. Fick några nonsensvar, det samma med man nummer två. Men man nummer tre, chefen och som kollade våra pass, sa helt öppet att det var på order av inrikesministeriet. Intressant. Inte en allt för vågad gissning att det var efter påtryckningar från någon annan nation utan att behöva nämna namnet på den nationen. Man nummer tre frågade dessutom efter de andra tre båtarna. Sedan var det en ytterst hjälpfull sjöpolis som såg till att vi kom till kaj under deras överseende och efter det den reguljära polisen som kom ombord för att kolla passen även de. Intressant med all uppmärksamhet från myndighetshåll.

Stoppet i Kiel var egentligen inget stopp med evenemang, men liksom vi var här 2015 med Marianne var där många exilpalestinier som sökte upp oss, och där blev fler möten som bara blev till. Och min kollega Matze från räddningsbåten Aquarius dök upp på kajen, kom ombord med godsaker och bjöd oss alla på en liten trevlig restaurang på kväll nummer två. Skitkul att träffa honom igen och få höra lite nyheter. Alla blev så nöjda att vi tog med honom ombord för halva resan genom kanalen. Vilket var tur för i den första slussen ville en av slussvakterna ställa till med lite bekymmer vilket hade kunnat bli problematiskt utan en tysktalande ombord. Och innan jag glömmer det. I Kiel var de första gången vi såg en israelisk flagga. Fyra pers som kom ner och ställde sig på tryggt avstånd, skanderade lite blygt och gick igen utan att någon tog någon större notis av dem.

21/5-18 Halmstad, Helsingborg och Köpenhamn

Tre hamnstopp och internetproblem. Så det får tyvärr bli en liten resumé här. Mottagandet var bra överallt, störst i Köpenhamn där det var mängder av människor som mötte upp då vi seglade in under broarna till kajen där vi ligger just nu. Musik, tal, härligt väder och underbart och generöst mottagande lyfte givetvis humöret till nya höjder. I Helsingborg tog Enhetsgruppen emot oss såsom de har gjort under våra tidigare seglatser, och det skönt att kunna luta sig mot lokalgrupper som fixar med det mesta för oss. Ickevåldsträningen som vi skulle ha haft i Köpenhamn är uppskjuten tills vidare men fler möjligheter till det kommer. Och det har slutit upp fler människor som kommer att segla med från och med nu så nu är tiden med gott om uttrymme ombord över. Svetsare har vi precis satt i arbete och en konstnär håller just nu på att måla ett verk ombord.

17/5-18   Varberg

Vad är ett besök i Varberg utan ett bad på Hotell Gästis. Och det var också vad vi blev bjudna på av den lokala Palestinagruppen och hotellägaren själv. Det är ett fattigt liv att vara aktivist men det har sina guldkanter ibland. Varberg var också första gången då vi verkligen träffade besättningarna på de andra två båtarna Mairead och den större Freedom, och stämningen är bara bra överallt. Att det inte blev mycket till möte, underhållning eller besök på båtarna är något vi inte kan göra så mycket åt, vi får helt enkelt hoppas på bättre uppslutning i Halmstad.

15/5-18 Göteborg

Göteborg och vädret är fortfarande med oss. Här var det Nakba-demonstrationen, åminnelse av 70-års dagen av den stora fördrivningen av runt 750000 människor då staten Israel bildades. Tal, musik och välönskningar där vi låg utanför operan tillsammans med segelbåtarna Mairead, efter den irländska nobelpristagaren, och Freedom, båten jag var med och seglade hem från England i vintras.

13/5-18   Fredriksstad

En stackare med "I love Israel"-T-shirt stod helt ensam utan att någon tog någon som helst notis om honom. Och varför skulle någon? Vädret var underbart där vi låg och så var människorna som kom för att besöka oss, barn ritade teckningar till oss, mat serverades, visningarna ombord avlöste varandra. Och norska LO var delarrangörer. Fantastiskt. De har dessutom antagit en bojkottresolution utan några större stridigheter inom organisationen. Så den stackars mannen i T-shirten fick stå helt ensam.

13/5-18   Oslo

Det är inte idag vi är i Oslo, det har varit. Tiden räcker inte till för att uppdatera den här bloggen som det hade behövts att göra. Hursomhelst var det ett fint mottagande i Oslo med flera band som spelade och det märks att människor i Norge är långt mer informerade om situationen i Palestina och om oss än de var 2012 när vi ar här med Estelle. Det märks också på storleken på de sedlar som släpps i bössan, en snabbt ombyggd öltunna vi fann på en ö utanför Oslo där vi har legat då vi inte legat mitt emot operahuset. Nu har vi kommit till Fredrikstad, det är fortfarande några timmar kvar till evenemangen börjar här men nu måste jag springa för att ordna med dess förberedelser.

8/5-18  Kristiansand-Oslo

En lugn seglats i sju knop med fint väder under nära ett dygn, perfekta förhållanden att börja resan med för oss sju som är ombord just nu. Visserligen kokade batterierna till 24v systemet ombord men det är just under sådana här förhållanden som det är bra att saker händer och inte senare när allt verkligen måste funka. Och det är nu som det är lätt att åtgärda problem som alltid uppstår i början. Att byta batterier var snart gjort och imorgon kommer det några hantverkare ombord för att slutföra en del annat arbete. Vi kommer att ligga i Oslo ett tag just för att fixa en del ombord men också för evenemanget på torsdag med musik och tal och grejer, och blir det lika fint väder då som idag kan det bli riktigt bra. Uppmärksamheten vi fått idag då vi legat helt inofficiellt vid en central brygga och varit klart bättre än då vi låg här med Estelle 2012 trots att hon var så iögonfallande vilket bara kan bero på att kunskapen om vad som sker i Gaza är långt större nu än då. Det bådar gott inför torsdagen.

5/5-18  Låt det bli fest i Göteborg

Den 15:e befinner vi oss i Göteborg med Al Awda tillsammans med en skönhet till segelbåt, Freedom to Gaza, samt en mindre segelbåt Falestine. Därefter kommer vi tillsammans segla till Varberg (17:e), Halmstad (18:e), Helsingborg (19:e) innan vi når Köpenhamn där segelbåten Maired som seglat via Östersjökusten ansluter. Möt upp, ha festligt och visa ditt stöd.

2/5-18   Al Awda har kastat loss

Den 6:e maj kommer jag att mönstra på den fd norska fiskebåten Al Awda, som betyder återvända, på en ort i Norge och planerar segla med under hela dess tre månader långa seglats mot Gaza. Det är tredje gången jag deltar ombord ett av Ship to Gazas fartyg i dess försök att bryta Israels folkrättsvidriga blockad av den palestinska enklaven. Skillnaden är att denna gång har jag inte varit aktiv i renoveringen av fartyget då jag varit fullt engagerad med sjöräddningsuppdrag i Medelhavet, inte heller sitter jag i någon styrgrupp eller är, som sist, ägare till fartyget. Nytt är också att vi kommer att segla med fyra båtar, förutom Al Awda tre segelbåtar under svenskt flagg. En större som kommer att segla med oss under större delen av rutten samt två mindre som kommer att gå genom Europas kanaler. Vilka hamnarna är och aktuella datum kommer att presenteras undan för undan.

Årets aktion går under namnet "A just future for Palestine" och jag önskar att så många som möjligt sluter upp i de hamnar vi kommer till, att det återigen blir de folkfester som tidigare utmärkt våra hamnstopp på de allra flesta ställen, människor som vi som har fått nog av Israels ständiga övergrepp på de mänskliga rättigheterna, som väljer att inte blunda för vad som sker. Jag kommer att skriva på den här bloggen under resans gång, och allt material samt bilder får spridas fritt. Dock har jag en blygsam förfrågan. Ni som kan tänkas slopa den där sista ölen på krogen, eller avstå bullen till fikat, är mycket välkommen att donera den summan här. Pengarna går inte till organisationen utan direkt till mig så jag kan fortsätta med det jag gör.