Charlie Andreasson

Min tid och arbete i Grekland var möjligt endast tack vare de donationer jag fick. Tack alla.

Strax efter sex i morse seglade vi ut från Skala Sikaminea, inte för att vi hade fått något larm utan för att det är vanligare att flyktingbåtar kommer in vid tiden för soluppgången och när havet är lugnt. Och vädret var fantastiskt. Lugnt som det bara är tidigt på morgnarna, fullmånen som sakta sänker sig mot havet i väster och den första gyllene rodnaden i öster. Och det var i öster vi fick syn på den, flyktingbåten med 177 flyende människor ombord, många av dem från Irak. Och som vi fick veta, deras fjärde försök att ta sig över. Men där fanns uppenbarligen ingen med sjövana ombord där den i full fart stävade mot vassa klippor, glatt vinkande mot oss medan vi på alla sätt försökte få dem att ändra kurs. Det vara bara sekunder från att katastrofen hade varit ett faktum när de fick girat undan, vi tre på den irländska räddningsbåten Mo Chara kunde dra ett lättnadens andetag, bara för att se hur den åter girade mot klipporna. Och nu fanns det inte längre någon i styrhytten. Båten krängde till, och som genom ett mirakel stannade deras maskin.

Tillsammans med en annan räddningsbåt fick vi kopplat bogserlinor och påbörjade en långt säkrare resa mot hamn, och efter 20 minuter uppenbarade sig den grekiska kustbevakningen och med gemensamma krafter fick vi bogserat in flyktingbåten in till hamn och till en kaj. Det var vackert att se hela räddningsarbetet, hur väl vi fick koordinerat våra insatser utan att en ända gång ha samövat. Det samarbetet kommer vi att ta med oss till kommande operationer. Och återigen dessa skinande ögon, denna lättnad som ryms däri, det som är vår stora och enda belöning.

Lesbos, Grekland. 18/2-16

Vi fick larmet klockan sex på morgonen, tio minuter senare var vi ombord och tjugo över sex stävade vi ut ur hamnen Skala Sikaminea på Lesbos. En flyktingbåt med 200, kanske 250 människor, närmade sig grekiskt vatten från Turkiet. Vädret var bästa tänkbara, men vad som helst kan hända en sådan överlastad båt, och så många människor i vattnet på en och samma gång vore en katastrof.

Vid sju, medan himlen fortfarande bar spår av morgonens rodnad siktade vi den, fortfarande på turkiskt vatten, och jag satte full fart mot den. Men där närmade sig också den turkiska kustbevakningen och snart stoppade flyktingbåten. Det var uppenbart att de hade fått maskinproblem, och vi kunde bara se på liggande strax innanför den grekiska gränsen. Två andra räddningsbåtar lade sig vid vår sida, en från spanska Proaktiva och en från tyska Sea Watch, och där, kanske en halv sjömil från oss, låg båten vi inte kunde nå. Hur läget var ombord den ranka båten kunde vi bara gissa oss till, så nära säkerheten och möjligheterna till ett nytt liv undan krig och terror, men ändå så långt borta. I två timmar låg vi där utan möjlighet att kunna ingripa tills den turkiska kustbevakningen fick sällskap av en större båt som kunde påbörja bogsering tillbaka till turkisk hamn.

Kanske kommer dessa människor som tvingats lämna allt bakom sig aldrig att få en andra chans att nå Europa. Sina sista pengar i människosmugglarnas fickor. Smugglare som gör sig en förmögenhet på människors desperation och utsatthet och på det transportöransvar som tvingar flyktingarna att vända sig till dessa syniska smugglare och riskera sina och sina barns liv istället för att sätta sig på ett flygplan och helt sonika ansöka om asyl i ordnad form i flygplatsernas gränskontroller.

Två timmar efter att vi upptäckte den överlastade båten vände den åter mot Turkiet, bogserad dit. Men andra båtar kommer dagligen. Många tas av Frontex eller kustbevakningen och slussas direkt till ett registreringsläger bakom dubbla rader staket krönt av rakbladstråd och vakttorn. Andra tar sig igenom och möts av frivilligorganisationer som möter dem med värme, ger dem varmt te, något att äta och förser dem med torra kläder innan även de bussas till samma registreringsläger. Men då har de åtminstone möts av utsträckta händer, av värme, av humanitet. Då har de blivit mötta som människor och inte som boskap.

09:30 3/2-16 Lesbos

Så kom de. Flyktingar. Kustbevakningen var inte där, kusten var klar. Sammanlagt åtta båtar varav två till vår del av stranden, kanske 40 – 50 människor i varje, alla vid liv. Främst män men även kvinnor och barn. En resa för 700 dollar per huvud.

Vi i våtdräkt rusade ut i vattnet för att ta emot de till sista plats fyllda båtarna, såg till att de kom in rätt mot stranden och hindrade de ombord att hoppa i vattnet. En mobil brygga bars ut, gråtande barn lyftes upp och bars i land. Människor i våta kläder, några skrämda. Ett par äldre kvinnor som helt uppenbart var medtagna.

Så snart de alla var iland slussades de till vårt läger alldeles intill, gavs torra kläder, varmt te, något att äta. De var nu i säkerhet. De kände att de äntligen var i säkerhet. Det sågs i deras lättade leenden, i deras rörelser. Barnen gavs bollar och lekte med såpbubblor, papper och kritor. För några minuter var den verkliga världen, den de flytt från, inte närvarande. Minnena från fem års krig och en besvärlig flykt undantryckta. Som författare borde jag kunna beskriva deras leende, det de utstrålade, lättnaden. Finna nyanserna. Men för att kunna förstå måste man vara delaktig, uppleva det. Det är som att beskriva solnedgångens alla färger för någon som är färgblind. Och jag tror att jag själv fann färger jag tidigare aldrig trott existerande. Det var så vackert.

01:30 måndag, 1/2-16

Trettiosex. Det var antalet syriska flyktingar som kom till Lesbos och vårt mottagningsläger under mitt första nattskift.

Dagen innan hade jag blivit upplockad av två representanter för Team Platanos och körd via slingriga bergvägar mot lägret i Sika Sikimnia. Det är inte en väg för någon med färskt körkort i handen, och tacksamt kunde jag luta mig tillbaka för att ta till mig de fantastiska vyerna istället för att koncentrera mig på körningen och de getter som på sina håll blockerade vägen. Snart fann jag längst ner i en bukt några hundra meter under oss flytvästar som lyste orange bland klipporna, och jag bröt genast samtalet mellan mina grekiska vänner för att påtala vad jag upptäckt. Reaktionen jag möttes av förflyttade mig till Gaza när jag var ny där, då jag fann en gevärskula liggande i åkern första gången jag agerade mänsklig sköld bland jordbrukarna i direkt anslutning till buffertzonen mot Israel.

”Du kan hitta all möjlig ammunition i marken här”, var det något överseende svaret då.

”Det där är ingenting, vänta bara vad du snart kommer att få se”, fick jag till svar nu, med samma överseende för en nykomlings exaltation. I nästa bukt låg fler flytvästar. Denna gång nämnde jag inget.

EUs mångmiljardmuta tycks ha fått effekt. Ifrån att ha varit ibland dussintals båtar som kommit in per dag gick det nu att se såväl grekiska som turkiska kustbevakningsfartyg patrullera vattnet mot den turkiska kusten. Under dagen hade vi därför kunnat använda tiden till att förstärka lägret rent fysiskt. Och det är imponerande vad den här gruppen har lyckats åstadkomma av ren vilja, donationer och solidariska krafter. På ön finns flera grupper, många som jag aldrig har hört talas om förut, professionella som halvprofessionella, några rent nationella, andra är större organisationer som UNHCR, Röda Korset, Rädda Barnen och Läkare utan gränser. Och här är också den jag själv anslutit till, Team Platanos, den enda utan några som helst enhetliga kläder, uniformer eller någon egentlig ledningsstruktur. En äkta gräsrotrörelse med kraft hämtad ur solidaritet för dem i nöd. Och lägret de byggt upp visar vad denna kraft kan åstadkomma. Där ett kök, en husvagn som fungerar som sjukstuga, dividerade omklädningstält för män, kvinnor, ungdomar och barn, och ett fantastiskt lager för kläder och ett annat för mat. Där är ordnat med tvätteri för de våta kläder som lämnas i retur, där ordnas med matpaket för flyktingar när de i ett senare skede reser vidare med båt till Aten, och det har blivit så etablerat sedan gruppen drog igång verksamheten i september att flyktingar slussas hit som en första station av andra grupper med mer internationellt gångbara namn. Men skulle gruppen fylla någon mer funktion på Lesbos nu efter att framför allt den turkiska kustbevakningen patrullerade utanför? 80 % sägs komma den här vägen, och stoppas denna möjlighet kommer flyktingarna tvingas ta andra, än farligare och då givetvis dyrare vägar.

Jag lade i lite med ved i oljefatet. Det var skönt att sitta i dess värme. Blackberry, som den unga grekiskan kallade sig och som jag delade nattskiftet med, berättade om sina veckor på plats. Då och då såg jag ut mot den turkiska kusten, observerade lanternorna från kustbevakningen som sakta patrullerade fram och åter. Vid midnatt tände plötsligt däckljusen. Inte omöjligt hade de stoppat en flyktingbåt, och en stund senare försvann också kustbevakningsfartyget, troligtvis till en hamn någonstans. Vad det så här det skulle komma att se ut i fortsättningen?

Trots den sena timman kom flera från gruppen och slog sig ner bland oss, värmde sig vid tunnan. Kanske var det mer lockande än att försöka få sömn i de lånade hus utan värme och med endast kallvatten i duscharna som Team Platanos lyckats ordna fram. Och då och då höll jag utkik efter den turkiska patrullbåten som hade försvunnit. Och plötsligt var de här, de 36 syriska flyktingarna. Och lika plötsligt var det full aktivitet bland aktivisterna. Generatorn startades, lägret lös upp, te kokades, smörgåsar och annat gjordes i ordning med en imponerande hastighet, män och kvinnor togs in i de stora tälten och gavs rena, torra kläder, mer ved lades i oljefatet och de trängdes i dess värme. Inga order delades ut, alla fann sina roller direkt. Välkomnandet var genuint, tacksamheten lika äkta. Och efter någon timme uppenbarade sig minibussar märkta med Rädda Barnens emblem för att ta dem vidare till en uppsamlingsstation. Men då var de redan varma, fått lite till livs, fått torra kläder och tagit ett stort steg undan från ett krig som varat i mer än fem år. Och framför allt, alla i den båten hade klarat resan med livet i behåll.

Det kommer att fortsätta komma båtar. Och människor kommer att förlora livet under den farliga resan. Så länge krig varar, så länge de globala orättvisorna består, kommer människor tvingas lämna sina hemländer. Det är för detta de flyr. Men de hade inte behövt förlora sina liv för att låta sig smugglas till ett liv i säkerhet. Skrupelfria människosmugglare hade inte kunnat skära guld med täljkniv om det inte hade varit för vansinnet med transportöransvaret. Det som tvingar flyktingarna att ta dessa risker; ingen mor skulle riskera sina barns liv om det inte vore för att resan på Medelhavet i överfyllda småbåtar trots allt är säkrare än den miljö de tvingats fly ifrån. Dessa förlorade liv, och denna gyllene marknad för smugglarna, är resultatet av det saknade politiska kuraget att upphäva transportöransvaret för att istället låta flyktingarna flyga till europeiska länder i ordnad form. Är det så hemskt att eliminera de risker en flykt från en säker död innebär, är det så hemskt att eliminera möjligheterna till stora vinster smugglarna gör?

Team Platanos kommer att behövas ännu en tid, dessa ideella krafter, som offrar så mycket själva, kommer att fortsätta spela en betydelsefull roll. För mottagandet, för värdighet, för mänsklighet. För att utan ersättning ta det ansvar EU betalar mångmiljardbelopp till den turkiska regimen för att undslippa. Istället för att använda dessa pengar för att ta emot människor i nöd i dess medlemsländer. Och på kuppen låta fler barn flyta upp på dess stränder.